Efterdyningarna av årets val skapade kommunalpolitisk turbulens. När
nu de kommunala nämnderna och styrelserna tillsätts utifrån
valresultatet, får man skåda de mest skiftande ideologiska kulörer
som finns i den partipolitiska färgskalan.
I hela vårt avlånga land finns det bara ett fåtal kommuner
där något parti fått egen majoritet. Nu riktas istället
arbetet in på att skapa konstlade majoriteter genom s.k. valteknisk samverkan
och kartellbildningar av olika slag. Här finns bl.a. Vänsterpartiet
sittandes i famn på Moderaterna ”kärleksfullt” omslingrandes
varandra, här finns även andra färggranna partier som t.ex. den
blekrosafärgade socialdemokratin som frenetiskt söker i den nyliberala
beteshagen efter en klarare röd färgtoning.
Man säger med gemensam mun från de s.k. etablerade partierna att
ideologin inte är en huvudfråga, istället skall sakfrågorna
vara det vägledande. Man skall ha visioner om framtiden utgående
ifrån rådande förhållanden och inte utifrån historiska
erfarenheter och ideologiska ställningstaganden. Vad kan man med all säkerhet
förvänta sig av denna historiska och ideologiska urvattning, annat
än att historien återupprepar sig, för att göra sig påmind
inte minst genom de kommunalpolitiska framgångarna för de fascistiska
Sverige- och Nationaldemokraterna.
Hur bemöter man detta hot från den brunsvarta rörelsen? Tyvärr
inte genom en öppen historisk ideologisk debatt, istället försöker
man tiga ihjäl dem och förneka deras existens, samtidigt som man propagerar
för fri åsiktsbildning och yttranderätt.
Kommunernas självbestämmande, som är en grundlagsbefäst
rätt att själv styra sin verksamhet, är urholkad och förvandlad
till en kuliss. Samtidigt hotas kommunala förtroendevalda med bestraffning
när pengarna inte räcker till allt som staten utlovat. När det
gäller de utgifter som regering och riksdag lägger på kommunerna
får kommunerna själva ansvara för den största delen av
finansieringen. Är det inte beslutsfattarnas ansvar att betala för
sina egna utgifter? Det här säger bl.a. sju socialdemokratiska kommunalråd
från ett några av Sveriges största städer.
Skolan, vården och omsorgen är typiska exempel på den förmyndarpolitik
som staten driver i direkta kommunalpolitiska frågor. En annan typisk
kommunalpolitisk fråga är infriandet av ”trängselavgiften”
i Stockholm Detta är inte ett beslut taget av Stockholms kommunalpolitiker,
utan är ett resultat av regeringsförhandlingen mellan Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Borde det inte vara en självklarhet
att ovannämnda partier ser till att finansiera denna s.k. ”trängselavgift”
genom att erbjuda stockholmarna gratis kollektivtrafik till gagn för miljön
i storstaden? Det kravet borde kommunalpolitikerna i Stockholm ställa istället
för att stillatigande anpassa sig till de centrala direktiv som är
en direkt inblandning i kommunens självbestämmanderätt.
För att dölja sina förehavanden så tvingas kommunalpolitiker
att ersätta invanda ord och begrepp med nya förklaringar och förtydliganden.
Ideologi ersätts med ordet visioner, vad det är för skillnad
på andemeningen i dessa ord klargörs inte. Det vi vet är att
ideologier utgår ifrån uppfattningen och erfarenheten av skedda
händelser i den mänskliga utvecklingen, medan visionärerna anser
detta historiska vara ointressant. Var de tar sina idéer för sina
visioner ifrån, verkar i de flesta fall vara något som är gripet
ur luften. Ett annat nytt ord i den kommunalpolitiska debatten är ”teknisk
reglering” som ersätter ordet ”kommunal skattehöjning”.
Vad avsikten är borde vara lätt att räkna ut. Döljande av
sina förehavanden för den breda allmänheten borde med all säkerhet
svaret bli.
Kommunisternas nyligen avhållna 33: e kongress i Malmö antog vissa
politiska prioriteringar inom sin politiska plattform . Arbetet på det
lokala planet ska kraftigt förstärkas. Detta så att människorna
inte uppfattar kommunisterna som ett alternativ enbart när det gäller
hela samhällsordningen, utan även som ett socialistiskt alternativ
i människors vardagliga tillvaro.
Bror Wennström