Privilegiesamhället breder ut sig.
Verkställande direktörers löner och pensionsvillkor har antagit
rena fantasinivåer och avståndet till ”vanligt ” folk
är avgrundsdjupt.
Försvararna av gräddfilssystemet brukar peka på att samhällstopparna
i andra länder tjänar ännu mer än v åra ledare inom
industri och affärsvärld. Men faktumet att klyftorna är större
i vår omvärld gör inte systemet bättre utan det visar tvärtom
på att hela den sjuka färdvägen inom det ”nya samhället”
som egentligen är en återgång till det gamla grova klassamhället.
Som så ofta är det bara isbergets topp som syns. Under ytan breder
massiv egoism och rofferi ut sig som självklara följder efter avreglering,
privatisering och minskad demokratisk insyn och inflytande.
Denna mentalitet drabbar tyvärr också de krafter som skapats för
att stå emot klassamhället – arbetarrörelsens organisationer,
fackliga och kooperativa rörelser, företrädare för det som
kallar sig Socialdemokratiska Arbetarpartiet. När de ideologiskt har anammat
kapitalets nyliberala politik och steg för steg accepterat privatisering
och avreglering – då följer avsolidariseringen och korruptionen
som ett brev på posten.
När svenska ministrar korsas till att bli EU-ministrar upphör svenska
arbetarrörelsens värderingar att gälla. De inslag av öppenhet
som vi tillkämpat oss genom åren, försvinner och moraliska regler
ersätts med hjälp av EU-lagar av egennytta.
I denna atmosfär, där pengar och mer pengar är ledstjärnan,
har också fackliga ledare börjat bevilja sig själva fallskärmar
och inkomster som ligger långt över vad samma ledare förhandlar
fram för sina uppdragsgivare, d v s fackets medlemmar. Budskapet till fackets
medlemmar är: Håll igen med lönekraven, vi måste anpassa
våra löner till EU, d vs sänka dem för att inte äventyra
arbetsplatser och ”tillväxten”. Men när det gäller
ledarnas löner, argumenteras åt motsatt håll: Då kräver
EU-anpassningen plötsligt miljonbelopp till enskilda befattningshavare.
När LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin träder fram för att
försvara årslöner och arvoden i miljonklass, låter det
så här: ”Våra löner sätts av medlemmarna, vi
är helt oskyldiga i det här.”
Men medlemmarna är förbannade, inte har de en aning om sina ledares
”trygghetsavtal”. Wedins påstående bygger på att
ledningen totalt tappat kontakten med medlemmarna och deras livsvillkor. Lo-ordföranden
vill krypa bakom en alltför långt driven representationsdemokrati
där avståndet är långt från medlem som väljer
fackklubbsstyrelse, vilken väljer avdelningsstyrelse, vilken väljer
förbundsledning, förbundsråd osv som slutligen bildar LO-styrelse
som tillsätter någon kommitté som ansvarar för ledarnas
lönesättning. Vid den fasen i den representativa kedjan är medlemmarna
långt borta och utan insyn. Det går naturligtvis inte att anordna
stormöten för att fatta beslut kring alla enskilda lönefrågor,
men ett principbeslut om hur mycket lönerna för ledningen ska få
skilja sig från dem som står för fioloerna – nämligen
medlemmarna - måste kunna fattas.
LO-ordföranden fortsätter sin argumentation med att fackliga ledare
måste ha löner och pensioner som innebär att de vågar
ta debatt utan att behöva vara rädda för sin framtid.
Och så hänvisar hon till att arbetare med visstidsanställning
är räddare än andra med fast anställning att hävda
sin rätt på jobbet. Osäkra anställningsförhållanden
ger fler som går med mössan i handen, vet hon. Och visst stämmer
det, det är ett av de mycket allvarliga problemen som den fackliga rörelsen
borde tänka på när man accepterar försämrade arbetsvillkor.
Men problemet att fackliga företrädare fått svårt att
behålla sina anställningar och än svårare att få
nya jobb är inget som drabbat förbundsordföranden och LO-toppar
utan just dem som sliter ute på arbetsplatserna. Deras fallskärmas
heter a-kassa.
Vad vi vet finns det däremot få om än något exempel på
svartlistade LO-ordförande eller högt uppsatta fackliga representanter.
Så om rädslan för att mista jobbet är anledningen till
fackföreningens följsamhet i nedrustningen av samhällsansvar
inklusive arbetsmarknadsvillkoren för de arbetande så är faran
minst sagt överdriven. Tvärtom har vi sett rätt många fackliga
ledare klättra vidare på karriärstegen, med direktörslöner
i plånboken – och övergivna fackliga värderingar som pant.
Rapporterna om facktopparnas löner och villkor har främst av allt
en demoraliserande effekt hos alla medlemmar i demokratiska organisationer utan
vilka vi inte kan skapa aktivitet mot privilegiesamhällets utbredning.
Facket, från golv till tak, måste ta sitt ansvar för att skapa
andra värderingar än kapitalismen står för. Skapa i en
öppen och demokratisk debatt inom facket tydliga regler för ledarnas
villkor utifrån arbetarrörelsens värderingar – annars
raseras engagemanget för det solidariska, rättvisa alternativet som
den fackliga rörelsen bygger på.
Rolf Hagel