Den svenska regeringens ansträngningar att förvandla Sverige till en inte längre suverän nation har fortsatt under hösten. I mitten av november beslutade riksdagen att ändra grundlagen så att ytterligare beslutanderätt kan överlämnas till EU. Men man glömde att anpassa den första paragrafen i grundlagen som lägger fast statsskickets grunder.
Grundlagens första paragraf inleds med att ”all offentlig makt
i Sverige utgår från folket”. Det bör nu istället
vara ”all offentlig makt i Sverige utgår från folk i Bryssel”.
Men det finns några stora utmaningar kvar för Persson & Co. En
av dem är att föra Sverige in i den Europeiska Valutaunionen (EMU).
Målsättningen är att fixa en folkomröstning den 14 september
2003 med svar Ja och sedan gå med i EMU 2005.
Med tanke på hur folkomröstningar hanteras i modern tid behöver
regeringen inte vara orolig om folket svarar Nej. Om en sådan olycka inträffar,
får det ordnas ytterligare en folkomröstning, liksom tidigare i Danmark
och Irland, och flera om nödvändig, tills folket ger det rätta
svaret, vilket naturligtvis är Ja.
Den pedagogiska offensiven har börjat
Det ser ut som om de flesta människor i Sverige är emot medlemskap
i EMU, vilket innebär att socialdemokraterna måste lösa ett
ganska stort pedagogiskt problem. Lösningen skall tas fram under ledning
av en nytillsatt EMU-minister som heter Gunnar Lund och är känd för
hårda nypor och organisatorisk skicklighet.
Socialdemokraternas partiledning anser att folket under 2003 skall lära
sig att EMU är allas vår framtid, och den pedagogiska offensiven
har redan börjat. Den 15 november i år rapporterade DN att Gunnar
Lund ”talade sig varm för en svensk EMU-anslutning när han talade
vid Bankföreningens årsmöte”.
Enligt Lund kommer vi att njuta av flera fina fördelar när Sverige
deltar i EMU, såsom:
- Bättre tillväxt
- Större ekonomisk stabilitet
- Ökade exportinkomster
- Lägre priser
- Ökad politiskt inflytande i Bryssel
Därmed visar Lund att han förtjänat ett medlemskap i den inre
kretsen av moderna svenska ekonomer. Denna krets består av astrologer,
som har som huvudprincip att uttala sig tvärsäkert utan att ha något
som helst faktaunderlag för sina påstående.
Hur denna princip skall tillämpas demonstrerades för övrigt i
somras, då en journalist i USA vid en presskonferens i Vita huset undrade
hur man kunde vara så säker på att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen
när det inte finns några bevis om det.
Condolezza Rice, säkerhetsrådgivare till George Dubya Bush, svarade:
”Bara för att det saknas bevis betyder inte att han inte har dem”.
Utvecklingen är en följd av motsättningar
Det är sant att medlemskap i EMU kommer att påverka Sverige. Men
den allmänna ekonomiska utvecklingen i det kapitalistiska systemet är
en följd av huvudmottsättningar inom systemet och människors
förmåga att hantera dem, alltså av klasskampen. EMU är
en del i denna kamp och har lanserats av borgerligheten inom EU därför
att de tror att den skall ge dem vissa fördelar.
I detta sammanhang bör understrykas att klasskampen, eller motsättningen
mellan kapitalägare och de som sälja sin arbetskraft, är en objektiv
verklighet som är oberoende av graden av medvetande inom en klass. Människor
agerar i enlighet med vad de tror är i deras eget intresse, utan att vara
medvetna om att de tillhör en klass. Och de kan mycket väl upptäcka
efteråt att deras agerande faktiskt inte alls var i deras intresse.
Exempelvis kan en fabriksägare sträva efter att maximera sina vinster
utan att vara medveten om att han tillhör den kapitalistiska klassen. Och
en fattig pensionär som klagar på sin futtiga inkomst kan göra
detta utan att inse att hans livssituation beror på hans klasstillhörighet.
När Lund påstår att Sverige skulle få bättre tillväxt
som medlem av EMU, bortser han från att de europeiska länder som
är utanför unionen har visat högre tillväxt sedan 2000,
då euron lanserades, än vad EMU-länderna har gjort. Men Lunds
brist på bevis kan inte tas till intäkt för att den ekonomiska
tillväxten i Sverige, eller i Danmark, Norge, Schweiz och Storbritannien,
skulle fortsätta att blir större utan euron.
Det enda vi kan säga med säkerhet är att det sedan många
år tillbaka finns en klar tendens till ekonomisk stagnation inom det kapitalistiska
systemet men att enskilda svängningar förekommer uppåt och nedåt
i bruttonationalproduktens tillväxt (BNP). Systemet är inte så
långt integrerat globalt att alla nationer skulle visa samma tillväxt
samtidigt.
Dessutom har vi ofta poängterat att siffrorna om BNP måste tolkas
försiktigt. BNP är det totala värdet, mätt i pengar, av
alla varor och tjänster som produceras under ett år. I OECD-länderna
står tjänstesektorn för mer än hälften av BNP.
När posten höjer postgiroavgiften, när försäkringsbolagen
höjer premierna, eller när en börsmäklare tar ut en större
avgift, då går BNP upp. Men inget riktigt värde skapas. Den
enda som sker är att pengar byter hand.
Industriproduktionen vore en bättre måttstock för ekonomisk
tillväxt, eftersom den representerar ett riktigt värde. I OECD-länderna
finns som sagt en generell tendens till stagnation i industriproduktionen. Ett
tecken på detta är utnyttjandet av produktionskapaciteten. Allmänt
sett är mindre än 80 procent av kapaciteten i bruk, i vissa länder
betydligt mindre.
Vad betyder stabilitet?
Lunds prognos om ”större ekonomisk stabilitet” är svårbegriplig.
Om stabilitet innebär att alla har arbete, rimlig bostad, tillgång
till offentliga tjänster och rimlig pension, är det svårt att
se hur euron kommer att hjälpa Sverige. Om stabilitet betyder ständig
tillväxt samt vinstökningar för kapitalisterna, är prognosen
lika osäker, inte minst därför att det finns många tecken
på en fortsatt nedgång i hela världsekonomin.
I de nuvarande EMU-länderna skulle påståendet att ett EMU-medlemskap
leder till lägre priser mottas med ett bittert skratt. Exempelvis i Irland,
Frankrike, Tyskland, Grekland och Italien rasar folk över de kraftiga prisökningarna
på en lång rad varor och tjänster sedan den 1 januari 2000.
Det kan naturligtvis påstås att prisökningarna skulle ha blivit
ännu högre utan euron, den typ av argument som är vanliga i den
svenska ekonomiska debatten, men vi kan med rätta bortse från det.
Sverige påverkar inte EU - tvärtom
Sist i rad av de fördelar som Gunnar Lund väntar är ”ökad
politiskt inflytande i Bryssel”, vilket socialdemokraterna har lovat om
och om igen alltsedan debatten om EU eller inte EU började i Sverige. Efter
snart åtta år som EU-land har Sverige inte lämnat någon
synbar prägel på Europa, men EU har däremot plöjt väldigt
djupa spår i Sverige. Och när nu riksdagen har öppnat dörren
för att flytta all kvarstående makt till Bryssel då är
det ganska svårt att fatta hur mer inflytande skulle skapas genom EMU.
Dessutom skulle det vara fullständigt omöjligt för en svensk
regering att tillämpa en ekonomisk politik som avvek från vad som
beslutas av den Europeiska Centralbanken (ECB). Wim Duisenberg är chef
för denna bank och har flera gånger förklarat att samtliga EU-länder
är förpliktade att följa den ekonomiska politik som ECB föreskriver,
annars blir det stora böter.
Duisenberg har rätt. Maastrichtavtalet innehåller ett protokoll om
det europeiska centralbanksystemet, som består av de nationella centralbankerna
och ECB. Enligt detta protokoll är systemets ”primära mål”
att upprätthålla ”prisstabilitet”, alltså att undvika
inflation. Inga sekundära mål definieras.
I klartext betyder detta att medlemsländerna måste hålla sin
statsbudget inom vissa ramar och får inte försöka stimulera
sina ekonomier i kristider. De får inte heller ens diskutera en alternativ
ekonomisk politik med ECB.
Enligt artikel 7 kapitel III i protokollet får inte de anställda
i en nationell centralbank eller ECB försöka få eller ta instruktioner
från andra EU-institutioner eller organ, från en regering i ett
medlemsland eller ”från något annan organ”. Samtliga
EU-institutioner och organ och samtliga regeringar i medlemsländerna är
bundna att respektera denna princip och ”får inte försöka
att påverka medlemmar i beslutsfattande enheter inom ECB eller de nationella
centralbankerna”.
Socialismen är ej välkommen
Centralbanksystemet skall agera ”i enlighet med principen om en öppen
marknadsekonomi med fri konkurrens”. Om det svenska folket skulle välja
en socialistisk riksdag, kunde denna och regeringen naturligtvis inte föra
en socialistisk ekonomisk politik utan att komma i konflikt med principen om
en öppen marknadsekonomi.
Medlemskap i EMU skulle därmed, enligt Maastrichtavtalet, omöjliggöra
ett socialistiskt Sverige för all framtid, även om folket ville ha
det så.
EU:s ekonomiska politik
Centralbanksystemet skall också enligt protokollet stödja EU:s allmänna
ekonomiska politik. Enligt artikel 2 i Maastrichtavtalet inriktas denna politik
på ”en harmonisk och balanserad utveckling av den ekonomiska aktiviteten,
en hållbar och icke-inflationär tillväxt med respekt för
miljön, en hög grad av konvergens för ekonomiska prestationer,
en hög nivå av sysselsättning och socialt skydd, en ökning
av levnadsstandarden och livskvaliteten samt social sammanhållning och
solidaritet mellan medlemsländerna” (undertecknads översättning).
Vad som sägs om harmonisk och balanserad utveckling syftar förmodligen
på en ökad industrialisering i de länder där sysselsättningen
fortfarande är hög inom jordbruket. Meningen med konvergens är
inte lätt att tolka, men sannolikt betyder det att man genom subventionering
av olika medlemsländer kan uppnå en enhetlig tillväxttakt i
hela EU.
Men om vi tittar på dagsläget inom EU måste slutsatsen bli
att dess ekonomiska politik har varit ett fiasko, utom i de fall där arbetarklassen
har kunnat försvara vissa rättigheter, som arbetslöshetsersättning
och pensioner. Dessa är under ständigt angrepp från samma EU
som skulle skapa ”en hög nivå av sysselsättning och socialt
skydd”.
Låg eller negativ ekonomisk tillväxt, en enorm spekulationsbubbla
som spruckit med långtgående negativa konsekvenser, hög och
bestående arbetslöshet, i synnerhet bland ungdomen, en alltmer förorenad
miljö, försämrat socialt skydd för arbetarklassen och den
lägre medelklassen, mer fattigdom, mer prostitution, mer narkotika, samt
högre levnadsstandard och livskvalitet för den minoritet av befolkningen
som kallas för överklass, det är detta som är följden
av EU:s ekonomiska politik.
Splittring i ledningen
En av de mest intressanta aspekterna i EMU-debatten i Sverige är att en
del ekonomer inom socialdemokratin, LO och näringslivet inte bara är
mindre entusiastiska om ett EMU-medlemskap utan också starka motståndare
till det.
De erkänner att Sverige inte skulle kunna föra en oberoende ekonomisk
politik, och deras argument i övrigt är värda att diskutera.
Vi återkommer till detta i en senare nummer av Riktpunkt.
P C
