På Dagens Nyheters ledarsida kunde läsaren i våras inhämta kunskaper om USA:s ekonomi från ingen mindre än professor Jeffrey Sachs. Bland hans meriter finns en tjänst som ekonomisk rådgivare åt Boris Jeltsin, med katastrofalt resultat, och en liknande roll i Bolivien, ett land som nu står på ruinens brant.
Sachs uppgift i DN var att avfärda all oro för att den amerikanska
ekonomin skulle vara något annat än sund och kraftfull. Han menade
att det inte finns någon anledning att frukta en depression liknande den
på trettiotalet eftersom det amerikanska banksystemet idag är starkt
och väl reglerat. Hela Sachs resonemang kretsade kring bankerna, den starka
dollarn och det nästan ofantliga förtroende som investerare runt om
i världen har för USA, Den Fria Marknadens feste Burg.
Liknande artiklar förekom i våras inte bara i DN utan också
i Dagens Industri och många andra affärstidningar i och utanför
Sverige. Så sent som i somras skrev en expert i Handelsbankens tidskrift
"Mina fonder" att "USA fortfarande är lokomotivet i världsekonomin".
Bland sundhetstecknen i USA och Sverige nämndes "skattesänkningar”
och ”låga realräntor” och att ”arbetslösheten
hålls nere".
Vi har under flera år i dessa spalter hävdat att varken USA:s eller
resten av Västvärldens ekonomi är sund. Bland symtomen har vi
pekat på låg tillväxt i bruttonationalprodukten (BNP), bestående
överkapacitet i produktionssystemet, hög och stigande arbetslöshet
som inte kan döljas i de officiella siffrorna, och en allt mer intensiv
exploatering av dem som fortfarande har sitt arbete kvar.
I många i-länder har under de senaste tjugo åren reallönerna
stagnerat eller rent av fallit. Det är bara genom en massiv kreditgivning
som man har kunnat hålla konsumtionen igång. Hushåll, företag
och stater i Västvärlden har numera astronomiska skuldbördor.
Och situationen är ännu värre i u-länderna.
Överklassens ackumulerade förmögenhet är mycket större
än de vinstgivande investeringsmöjligheterna i de moderna högrationaliserade
industrierna. Det har lett till vågor av spekulativa investeringar i finansiella
instrument och fastigheter och under senare år i aktier i IT-företag
och telekomföretag. Framtidsmålningarna i rosenrött har förvandlats
till aska – nu liksom i kapitalismens nästan samtliga krascher under
de senaste 175 åren.
Under de senaste tio åren har de investeringsbubblor som kapitalets vinstbegär
drivit fram exploderat i en lång rad länder: i Asien, Latinamerika
och Afrika. Idag inser även vissa borgerliga ekonomer att den största
bubblan av dem alla är på väg att spricka, nämligen USA:s
ekonomi.
Allt är inte väl i USA
I The Economist (2002.09.28) sägs om situationen i USA: "Det finns
förskräckliga likheter med den gamla världen före 1939,
då finansiella bubblor och investeringsdrivna uppsving alltid (undertecknads
kursivering) slutade i krascher". Kapitalismens flesta krascher är
"investeringsdrivna", för företagen tenderar att expandera
produktionen som om den allmänna köpkraften skulle kunna hänga
med.
En av kapitalismens stora inre motsättningar är att utan denna typ
av investeringar så försvinner ännu flera jobb.
Det är också värt att notera att efter 1939 räddades den
kapitalistiska ekonomin - i synnerhet i USA - av ett världskrig.
I september i år undrade International Herald Tribune (IHT) om inte USA
håller på att falla in i ett tillstånd som liknar det i Japan,
där ekonomin har varit i djup kris sedan nittiotalets början.
IHT förklarade den 8 oktober att mycket tyder på att det föreligger
"en bredare svaghet" i USA:s ekonomi. Det finns alltfler tomma och
lediga kontorslokaler, industriproduktionen sjunker och fler och fler företag
drar ner på arbetsstyrkorna. Med varje avskedsbrev minskar den allmänna
köpkraften, vilket bidrar till ännu ett steg neråt.
"Under de dryga två åren sedan aktiemarknaden började
falla har företagen drastiskt dragit ner på sina investeringar i
nya fabriker, utrustning och teknologi. Många företag har redan en
högre produktionskapacitet än vad de kan utnyttja för att ge
vinst", skriver IHT.
Ett annat orostecken är att antalet banklån i USA som måste
avskrivas eller sannolikt kommer att göra det "är på den
högsta nivån sedan 1992, eftersom telekomföretagen och andra
låntagare har svårt att betala sina skulder i en svag ekonomi”,
enligt IHT (2002.10.09).
Det ligger en sanning i påståendet från Handelsbankens expert
att USA är lokomotivet i världsekonomin. Konsumtionen i USA har i
åtminstone sex år varit den räddande ängeln för många
andra länder, bl a Kina, som kunnat exportera varor till den amerikanska
marknaden. USA:s handelsbalans, d v s förhållande mellan import och
export, har ständigt vuxit på minussidan, alltså importen har
överstigit exporten med en allt större marginal.
För att betala för importen har hushåll, företag och myndigheter
lånat pengar i enorma mängder. En stor del av företagens och
myndigheternas upplåning sker från utlandet. Utländska investerare
har varit villiga att köpa statsobligationer eller aktier och andra förmögenheter
i USA – i tron att landets ekonomi erbjuder en evig stabilitet.
Detta har i sin tur lett till en betydande negativ snedvridning i vad som kallas
för bytesbalansen, d v s den totala summan som amerikanska hushåll,
företag och myndigheter är skyldiga utlandet för varor, tjänster,
ränta och utdelningar på aktier, jämfört med vad man i
utlandet är skyldig USA. Bytesbalansen visar landets nettoskuld eller nettofordran
i förhållande till utlandet.
Enligt Goldman Sachs, en ledande investeringsbank på Wall Street, var
USA:s utlandsskuld i början av 2002 ungefär 23 procent av landets
BNP. Om inget annat händer, uppgår utlandsskulden till 40 procent
om fyra år 2006.
Normalt sett skulle ett land med en så stor och växande negativ bytesbalans
bli tvunget att följa instruktioner från IMF om att stabilisera sin
ekonomi. Landets valuta skulle börja sjunka i värde i förhållande
till andra. T ex Sverige i skulle kronan falla allt eftersom man sålde
valutan i stora mängder för att få tag i euro eller pund eller
dollar för att betala skulden till utlandet.
Men USA är ett undantag. USA-dollarn används världen över
för att reglera transaktioner mellan olika länder, så dollarn
är eftertraktad. Dessutom används dollarn som reservvaluta av många
länders centralbanker. Tillsammans med utländska investeringar i den
amerikanska ekonomin har denna efterfråga hittills bidragit till att hålla
dollarkursen relativt hög. Som resultat har importpriset från andra
länder varit lågt, och amerikanska turister har kunnat ta en billig
semester i andra länder.
När USA:s aktiemarknad sjunker i värde och företagsvinsterna
visar sig i många fall vara skapade genom kreativ bokföring börjar
emellertid inflödet av utländskt kapital till USA att svikta. Som
vi konstaterade i våras kommer förr eller senare de utländska
investerarna att sälja sina tillgångar i USA och ta ut sina pengar
från landet, d v s byta dollarn mot den egna valutan. Och detta leder
till att dollarkursen sjunker.
Dollarkursen har redan sjunkit med ungefär 10 procent sedan början
av året, och en fortsatt nedgång skulle få stora konsekvenser.
Utländska investerare kommer att kräva högre ränta i USA
för att kompensera sig för risken att dollarobligationerna förlorar
ännu mer i värde. Högre ränta slår hårt mot
redan skuldtyngda hushåll, företag och myndigheter. Det är värt
att notera att USA:s utrikesminister i juni förklarade för kongressen
att gränsen för statens upplåning måste höjas, annars
skulle regeringen i Washington inte kunna betala lönerna för augusti.
Taket för upplåning höjdes omedelbart.
Samtidigt kommer en billigare dollar att göra importerade varor dyrare,
och många sektorer i USA är dominerade av import, från kläder
till elektronik. Exempelvis har USA inte längre någon egen nationell
tillverkning av TV-apparater.
Allt detta skulle innebära att importen till USA gick ned, vilket slår
hårt mot de många länder som är starkt beroende av att
kunna exportera dit. Dessa länder kommer sannolikt att devalvera sina valutor
för att förbilliga priserna på sin export till USA. Detta leder
i sin tur till en mycket besvärande instabilitet på valutamarknaden
och därmed i världshandeln. 1930-talet, välkommen tillbaka!
Denna utveckling skulle också innebära svårigheter för
USA att upprätthålla sin nuvarande världsdominans. USA:s nätverk
av militärbaser runt om i världen är finansierade av den starka
dollarn, och USA har kunnat påverka många länder, stora som
små, genom att hota med att stänga av den amerikanska importen därifrån.
En lägre dollarkurs kommer att göra detta mycket dyrare.
Andra svårigheter avslöjas
Ytterligare obehagliga sanningar börjar skymtas bakom den ridå av
halvsanningar som ekonomer i Väst, inte minst i Sverige, sydde ihop under
1990-talet för att dölja de djupa svagheterna i USA:s ekonomi. Deras
ansträngningar har delvis bottnat i ett försök att övertyga
folk i Europa att fler människor skulle hitta jobb – bara vi blir
kvitt alla gammalmodiga regler för arbetsmarknaden och imiterar USA. Som
Karl Marx skrev i ett brev till en bekant på 1870-talet är borgerliga
ekonomer inte längre intresserade av hur systemet fungerar. Deras uppgift
är att försvara och motivera det.
En artikel i New York Times (2002.09.29) börjar: "Den amerikanska
välfärdstaten har påståtts vara avlivad av den fria marknadens
ekonomi och dess framgångar i att skapa jobb för alla som vill ha
dem…Den nuvarande ekonomiska nedgången avslöjar dock en obehaglig
sanning. Den amerikanska ekonomin ser ut som Europas, mer än vad de flesta
anade under det triumfartade 1990-talet."
Tidningen berättar att under de senaste tio åren har miljontals amerikaner
ramlat ut från arbetsmarknaden, "till synes utan att kunna hitta
jobb med löner som är någorlunda nära vad som betalades
för de blåställsjobb som nu har flyttats iväg till låglöneländer".
Storföretagens frenetiska jakt på lägre löner är
i mycket driven av vad Marx kallade tendensen till en fallande profitkvot, vilken
har varit synlig sedan 1970-talet. Bakom denna ligger bl a en ökad automatisering
och mekanisering inom industri- och servicesektorn.
New York Times anmärker att miljontals amerikaner inte finns med i den
officiella arbetslöshetsstatistiken och drar slutsatsen att den verkliga
nivån på dagens arbetslöshet är ungefär vad den var
under krisen i början av 1980-talet.
Det måste erkännas att åtminstone en borgerlig ekonom i USA,
professor Lester Thurow på MIT i Boston, i mitten av 1990-talet framhöll
att den verkliga arbetslösheten i USA var ungefär 14 procent, alltså
på samma nivå som i EU.
En av de mest intressanta statistiska uppgifterna i New York Times är att
antalet amerikaner som lever på "disability insurance", ungefär
som långtidssjukskrivning i Sverige, har nästan fördubblats
sedan 1990 och uppgår idag till 5,4 miljoner. Detta kostar staten mer
pengar än vad som betalas för arbetslösheten och de s k matkupongerna
åt fattiga. Dessutom finns idag två miljoner amerikaner i fängelse,
jämfört med 1,1 miljon 1990 och en halv miljon 1980. Enligt tidningen
lever fler och fler människor på staten, inte på den fria marknadsekonomins
generositet.
Och massvis med andra människor finns utanför statistiken. "Genom
ökningen av antalet människor utanför systemet ifrågasätts
överallt 1990-talets stora vinningar", skriver New York Times. Tidningen
tillägger att det knappast finns något skäl att tro att USA:s
ekonomi kommer att växa under de kommande åren.
Ännu värre blir bilden när man läser en rapport från
USA:s jordbruksdepartement. Redan år 2000 hade ett barn av fem i USA inte
tillräckligt med mat, inte minst därför att enlig US Census Bureau
går hela 50 procent av den nationella inkomsten till bara 20 procent av
de amerikanska hushållen.
Situationen är nu så allvarlig att, enligt IHT, nästan hälften
av amerikanerna utgår från att någon i deras hushåll
blir av med jobbet inom de kommande tolv månaderna.
Nya avskedande varje dag
Den accelererande nedgången i USA har således en betydande negativ
påverkan på andra ekonomier, både inom och utanför OECD,
där den redan stagnerande tillväxten förbryllar och bekymrar
de borgerliga ekonomerna.
I Tyskland, världens tredje största ekonomi efter USA och Japan, vann
Gerhard Schröder valet 1998 därför att han lovade att halvera
landets redan höga arbetslöshet. Han misslyckades, men kunde vinna
valet även i år tack vare rösterna i östra Tyskland sedan
han hade lovat att tyskarna inte kommer att delta i något "äventyr"
i Irak, med eller utan godkännande från FN.
Men arbetslösheten i Tyskland förblir ett stort problem. Därför
meddelade Schröder den 8 oktober att han har omorganiserat och lagt samman
arbetsmarknadsdepartementet och ekonomidepartementet till ett enda stort departement
under en ny minister, Wolfgang Clement, en socialdemokrat som har varit delstatsminister
i Nordrhein-Westfalen.
Clement "ses som någon som kan få saker och ting gjorda",
säger en tysk ekonom till IHT. Och något som han redan har fått
gjort är att ordna ett offentlig stöd till det konkursfärdiga
verkstadsföretaget Babcock Borsig AG ”för att rädda jobben".
I artikeln i IHT finns inget tecken på att den offentlig sektorn övertog
aktier i företaget i gengäld för injektionen av offentliga medel.
Onekligen har Clement mycket att göra, ty redan onsdagen den 9 oktober
rapporterade IHT att Deutsche Telekom AG, Tysklands privatiserade motsvarighet
till svenska televerket, skulle sparka 46 000 anställda fram till årsskiftet
2005, varav 35 000 i Tyskland.
Fast det är inte bara i Tyskland som varslen kommer bokstavligen dagligen.
Ett axplock från en enda tidning, återigen IHT, den 7-10 oktober
ger följande:
• Fiat skall sparka 8 100 arbetare
• Abbott Labs i USA, en stor läkemedelstillverkare, skall sparka
2 000
• AT&T, ett av de större amerikanska telekomföretagen, skall
sparka 1 700
• Merrill Lynch och JP Morgan, ledande investeringsbanker, skall sparka
ytterligare 5 000. IHT rapporterar att runt 60 000 arbetstillfällen har
försvunnit bara i investeringsbankerna i USA och Västeuropa sedan
början på 2002. Vi har tidigare rapporterat om att 500 000 jobb inom
hela EU:s banksektor kommer att försvinna under de kommande fem åren,
enligt den finska centralbankens beräkningar.
Ett annat tecken på hur krisen intensifieras är en rapport om Ford
Motor Company, ett av bilindustrins ledande företag.
IHT (2002.10.11) berättar att Ford har en "häpnadsväckande
skuldbörda". Skulderna är så höga att man nu undrar
om Ford har redovisat sin ekonomiska ställning på ett korrekt sätt
och om företaget verkligen kan fullfölja sina åtaganden om arbetarnas
pensioner och sjukförsäkringar. Detta har vållat en markant
nedgång i priset på företagets aktie.
Det är mycket sannolikt att många andra av världens största
företag har liknande problem.
Innovativa lösningar i Japan
Medan tillverkarföretagen och tjänsteföretagen å ena sidan
lider av sina skulder, så lider bankerna å andra sidan av sina dåliga
fordringar, d v s den utlåning som ej kan betalas tillbaka.
I Japan, som sagt världens näst största ekonomi, har bankerna
varit nedtyngda av värdelös utlåning under en längre period,
till den grad att de i själva verket är bankrutt. Men landets överklasstyrda
regeringar har inte velat låta bankerna gå under, av rädsla
för långtgående politiska förvecklingar. Bankerna har
tillåtits att hålla sig flytande genom superkreativ bokföring
(jfr S-E Banken i början på 1990-talet).
Japans centralbank tillkännagav den 11 oktober att den under de kommande
tolv månaderna skall köpa bankaktier för ca 2 tusen miljarder
yen (ungefär 160 miljarder kronor), förstås utan att kräva
något av bankernas andra aktieägare eller att ta över ledningen
själv. Centralbanken uppmanar regeringen i Tokyo att ta fram en räddningsplan
som finansieras av allmänna medel för att sätta bankerna på
fötter igen (IHT 2002.10.12).
Ekonomin i Japan har varit så trög att de japanska bankernas räntesatser
närmat sig noll under de senaste åren. Räntan på ett vanligt
sparkonto i en japansk bank är således för närvarande 0,001
procent, alltså en tusendel av en procent per år. Eftersom man betalar
en avgift för varje uttag från en bankomat i Japan, kan "ett
besök till en bankomat radera ut åratals av ränta på ett
sparkonto" (IHT 2002.08.07).
Det vore intressant att få höra folkpartisten Marit Paulsen, socialdemokraten
och astrologen Bo Södersten och andra experter förklara för oss
varför en ränta på nästan noll procent inte har räddat
Japans ekonomi. Ett av huvudskälen för att Sverige skulle in i EU
var ju att detta skulle ge en låg ränta som skulle bidra till att
den svenska ekonomin började växa.
Men den extremt låga sparräntan är bara början. Den japanska
regeringen och de japanska bankerna överväger att införa en "negativ
ränta" så fort som möjligt. En småsparare skall alltså
få betala ränta till banken för att banken förvaltar hans
eller hennes besparingar och sparkonto. ”Japanerna är dock måhända
villiga att betala för att få lite frid" (IHT).
Vi kan hoppas att de svenska bankerna bevakar denna utveckling. Svenska ekonomer
och företagare har ju sedan länge lovordat Japan som ett föregångsland.
Offentliga kostnader, privata vinster
Allt detta är exempel på en av kapitalismens huvudprinciper, nämligen
den om "offentliga kostnader, privata vinster". Det är sannolikt
att denna princip får en allt bredare tillämpning under den närmaste
tiden.
Sedan ett par månader tillbaka har regeringarna i Bonn, London, Paris
och Rom antytt att de på något sätt måste komma runt
de i och för sig entydiga EU-reglerna som syftar till att hålla EU-ländernas
statsbudget och den statliga upplåning i styr. Maastrichtavtalet slår
fast att inget land i EU får ha ett budgetunderskott som är mer än
tre procent av BNP eller en upplåning som överstiger sextio procent
av BNP.
Krisen skapar dock en obehaglig situation för överklassen. Stigande
arbetslöshet och ökad stress för de människor som har arbetet
kvar betyder bortfall av skatteintäkter och ökade utbetalningar från
det offentliga försäkringssystemet. Samtidigt får fler och fler
företag finansiella svårigheter och kräver att regeringen räddar
dem, som i Nordrhein-Westfalen och i Japan. I USA har regeringen gång
på gång pumpat ut offentliga pengar under de senaste tolv åren
för att rädda banker, aktiemäklare och flygbolag.
IHT rapporterade (2002.10.11) att Frankrikes finansminister har förklarat
att Frankrike kommer att "ignorera" EU-kommissionens direktiv om att
varje EU-regering måste se till att budgeten är balanserad även
om detta innebär att utgifterna får dras ner.
Wim Duisenberg, chef för Europeiska Central Banken (ECB), är förbannad.
Han uttalar sig för IHT: "Det finns inget val för dem. Alla länder
med återstående obalanser måste lova att undvika för
stora underskott...inom kortaste möjliga tidsram".
IHT skriver att ECB:s hårda linje är farlig "för den försvagade
europeiska ekonomin och för andra ekonomier runt om i världen i en
tid av växande osäkerhet. Europeiska banker, försäkringsbolag,
detaljkedjor och telekomföretag står alla inför svåra
tider" (undertecknads kursivering). Till uppräkningen kan läggas
en rad industriföretag i olika sektorer.
I Sverige, Tyskland, Storbritannien och andra länder har socialdemokratiska
och andra regeringar redan förklarat att utbetalningarna till de arbetslösa,
de sjukskrivna och alla andra måste åtgärdas, med andra ord:
dras ner. Samtidigt står företagsägarna i kö för att
få hjälp.
Vi kommer därför att få se stora politiska och sociala slitningar,
som förmodligen i sin tur leder till våldsamma sammandrabbningar
mellan regeringarna och arbetarklassen och inte minst delar av medelklassen,
av den art som förekom under 1920- och 1930-talet och i slutet på
1990-talet.
Krisen fördjupas. Klassmotsättningarna skärps. EU är på väg mot den situation som råder i Latinamerika.
P C
pc@skp.se