Terrorister i Washington

Söndagen den 12 maj blev Jimmy Carter den förste amerikanske president, under ämbetstid eller därefter, som besökte Kuba efter revolutionen 1959. Han möttes på Havannas flygplats av Fidel Castro, som förklarade att alla dörrar var öppna och att Carter var fri att gå var som helst och prata med vem som helst, “även om vederbörande inte delar våra mål”.
Castro underströk att Carter tillsammans med experter fritt fick besöka samtliga Kubas biotekniska och andra vetenskapliga institutioner, ”där vissa nyligen anklagats för att tillverka biologiska vapen”.
Castro sa vidare: ”Det är ingen hemlighet att under nästan hundra år har förhållandena mellan våra två stater inte varit de bästa. Men jag kan konstatera att under dina fyra år som president hade du modet att i vart fall försöka ändra på detta. Det är därför vi har respekt för dig… Vi tar emot dig och din delegation med en uppriktig gästfrihet.”
Under sin tid som president upprättade Carter diplomatiska representationer i båda länderna och lättade på reseförbuden, vilket naturligtvis Ronald Reagan snabbt ändrade på när han valdes 1980.
På flygplatsen sade Carter att han och hans hustru hade rest till Kuba som vänner till det kubanska folket och att han skulle tala till folket i TV tisdagen den 14 maj.

Carters besök var ingen tillfällighet. Det finns en stark opinion i USA mot blockaden av Kuba, både bland folket i allmänhet och i näringslivet. I samband med Carters ankomst till Kuba ordnade internetföretaget Compuserve en opinionsundersökning beträffande frågan ”tycker du att USA:s blockad mot Kuba bör upphävas - ja eller nej?”. Så många som 67 procent svarade ja. Och användarna av Compuserves tjänster är knappast mer politiskt medvetna än vanliga amerikaner.
I affärskretsar har motståndet mot blockaden vuxit snabbt under senare år. Sally Cowal var tidigare en högt uppsatt rådgivare till Bush för frågor om Latinamerika men hon är nu chef för Stiftelsen om Kubapolitiken, vilken är emot blockaden. Hon citerades i tidskriften Fortune (27 maj 2002): ”Alla sorters grupper börjar nu se på blockaden ur en synvinkel där USA sätts främst, och detta är nytt.”
En närmare förklaring gavs av Tom Donohue, vd för USA:s Kommerskollegium, som besökte Kuba tidigare i år: ”Samtliga våra konkurrenter gör affärer där nere, t ex japaner och européer. Och varje gång de skriver på ett avtal, så ordnar de ett cocktailparty efteråt och skålar för vår dumhet.”
Kommerskollegium företräder tre miljoner företag och 830 branschorganisationer, och många av dem ser Kuba som en intressant marknad.

Kuba var en gång i tiden en viktig köpare av amerikanska jordbruksprodukter, i synnerhet ris som är en huvuddel i kubanernas kost. Fördelen för Kuba med att kunna köpa spannmål och ris från USA är att både pris och transportkostnader skulle vara låga. Dessutom är läkemedelsföretag i USA mycket intresserade av handel med Kuba, i båda riktningarna. Kuba satsar som bekant mycket resurser på hälso- och sjukvård, men vissa mediciner måste köpas utomlands, antingen för att de är för dyra eller för att det saknas nödvändig produktionsteknologi.
Kuba har också blivit mycket framgångsrikt inom bioteknologin och har utvecklat flera unika läkemedel, bl a vaccin mot hepatit som skall marknadsföras över hela världen av ett stort brittiskt läkemedelsföretag. Kubanerna ser denna sorts affär som en chans att bidra till kampen mot sjukdomen och samtidigt få in hårdvaluta, vilket man är i akut behov av efter åratals utestängning från normal internationell handel och kollapsen i Sovjetunionen och Östeuropa.
Det finns gott om tecken på hur stark den amerikanska opinionen har blivit mot blockaden. Tidigare i år åkte George Ryan, republikan och guvernör i delstaten Illinois, till Kuba med en företagaredelegation för att visa sitt misstycke mot reseförbudet. Delstatsregeringarna i Illinois, Arkansas, Louisiana och Texas har antagit resolutioner om att blockaden måste upphöra. Det hör till saken att jordbruk är en viktig näringsgren i dessa delstater. I representanthuset i Washington har 34 demokrater och republikaner bildat en Arbetsgrupp om Kuba och har lovat att verka för ett slut på blockaden.
I juli i fjol röstade representanthuset för att häva reseförbudet, och i december röstade senaten för ett lag som tillåter finansiering av försäljning till Kuba. Detta är betydelsefullt eftersom Kuba för närvarande måste betala kontant för alla köp från USA, vilket innebär en ekonomisk belastning. Senatens lagförslag ger amerikanska företag möjlighet att ordna lån till Kuba för inköp, i linje med normal internationell praxis.
Men både dessa lagförslag måste underskrivas av presidenten för att kunna träda i kraft. Och George Bush Jr är inte benägen att göra detta, delvis av ideologiska skäl men också för att det finns ett betydande antal högerkubaner i exil i Miami, huvudstaden i delstaten Florida. Floridas guvernör heter Jeb Bush och är presidentens bror. Eftersom röstningen i presidentvalet 2000 var så nära en förlust for Bush, även efter omfattande valfusk, vill familjen inte riskera att få högerkubanerna till fiender.
Mänskliga rättigheter är en ständig del av Bushregeringens vägran att lätta på blockaden. Enligt Bush, och för den skull enligt socialdemokraterna och vänsterpartiet, bryter Kuba mot de mänskliga rättigheterna.

I detta sammanhang kan vi nämna några av de viktigaste internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som USA har brutit mot. Förutom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inkluderar detta bl. a. konventionen om ekonomiska, sociala och politiska rättigheter, konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, internationella överenskommelser om förbud mot preskriptionstid för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, om förbud mot alla former av diskriminering av kvinnor, om förbud mot människohandel och exploatering av prostituerade, om flyktingars status, om rättigheter för gästarbetare och deras familjer, och om förbud mot trampminor. Dessutom har USA vägrat att skriva under de flesta av de internationella överens-kommelserna i ILO (FN:s organisation för arbetsrätt).

Anklagelser om bioterror
Några dagar innan Jimmy Carter reste till Havanna hade USA:s biträdande utrikesminister John Bolton vid en presskonferens sagt att Kuba har ”ett program for biologisk krigföring” och delar denna onda teknologi med ”skurkstater” som Iran och Libyen.
Sedan Carter hade besökt Kubas Centrum för genetik och biologi berättade han för Fidel Castro att han vid flera tillfällen hade frågat både Vita huset och UD i Washington om det fanns några bevis för att Kuba skulle vara inblandat i överföring av teknologi eller annan information som kunde användas av terrorister. Svaret var negativt enligt Carter.
Carter sade att Boltons uttalande stod i uppenbar strid med den information han tidigare hade fått av regeringen och tillade: ”Dessa anklagelser kom just före vår resa till Kuba, det var kanske ingen tillfällighet.”

Terrorister i amerikanska UD
Bushregeringens syn på terrorism överlag är bokstavligen personifierad i Otto Reich.
Reich föddes i Kuba 1945, son till en österrikisk flykting och en kubansk kvinna. År 1960 åkte familjen till USA, där Reich fick en universitetsutbildning, bl a på Georgetown University, sedan länge en viktig rekryteringsplats för CIA.
I flera år var han biträdande chef för USA:s Agency for International Development (Byrån för internationell utveckling), som enligt f d CIA-agenten Dan Mitrione var en s k frontorganisation för CIA. Reich ansvarade för relationerna mellan Washington och de latinamerikanska länderna och en av hans huvuduppgifter var finansieringen av högerkrafter, inklusive dödspatruller.
Under Reaganregeringen blev Reich djup inblandad i ledningen och finansieringen av terrorism i Centralamerika, bl a Contras i Nicaragua och blodbaden i Guatemala, Honduras och El Salvador. Han och hans kolleger i amerikanska UD vållade våldsam död för fler än 200.000 bara i dessa länder. USA:s terrorism i Centralamerika finansierades delvis genom vapenförsäljning till Iran, ett land som Reagan- och Bushregimerna officiellt utpekar som sponsor av terroristverksamhet, och delvis genom CIA:s storskaliga smuggling och försäljning av narkotika i USA, främst i Miami, San Diego och Los Angeles.
Under många år har Otto Reich varit ”gudfadern” till flera ökända exilkubanska terrorister, såsom Orlando Bosch och Luis Posada Carriles. Regeringen i Havanna beskriver Bosch som ”den kubanske bin-Laden”.
I slutet på 1980-talet utnämndes Reich till USA:s ambassadör i Venezuela, där han öppet stödde de högerkrafter som ville ta över statsmakten. Därefter utsågs han till USA:s delegat vid FN:s Kommission för de mänskliga rättigheterna - vilket får ses som ett av 1990-talets mest makabra skämt.
Under hela sin karriär har Reich varit en ledande gestalt i den terroristverksamhet som drivs av högerkubaner i Miami, med öppet stöd från Washington. Han var också en viktig s k lobbyist for genomförande av den Helms-Burtonlag som skärpte blockaden mot Kuba.
Enligt den kubanska underrättelsetjänst var Reich djupt inblandad i kuppförsöket mot president Hugo Chavez och den venezuelanska regeringen tidigare i år.
Otto Reich, alltså en ledande figur i den USA-sponsrade terrorismen i Latinamerika sedan 1960-talet, utnämndes den 11 januari 2002 av George Bush personligen som biträdande utrikesminister för latinamerikanska frågor, en tjänst som ger Reich ansvaret för amerikanska UD:s hela agerande söder om floden Rio Grande.
Journalister i Washington fick inte tillträde till den ceremoni där Reich tillträdde sin nya position. Förmodligen kunde vissa av dem ha ställt några obekväma frågor.

Terror i Afghanistan
Ett annat tecken på Bushregeringens benägenhet att inte bara sponsra utan också utföra terrordåd är facit av angreppet mot Afghanistan. Det uttalade målet för bombningarna var att tvinga talibanerna att överlämna Usama bin-Laden till USA, där han skulle bli åtalad för terrorism i New York den 11 september 2001.
Med tanke på målet måste bombningarna av Afghanistan betraktas som ett fullständigt fiasko. Till och med UD i Washington erkänner att ingen vet var bin-Laden finns idag. Trots detta fortsätter bombningarna, fast med bin-Laden tillfälligt borta från scenen är de knappast av något intresse för stormedierna eller den svenska regeringen.
Det var inte alltid så. Bushregeringens angrepp fick fullt stöd inte bara av premiärminister Blair utan också av Göran Persson, Anna Lindh, DN:s ledarskribenter och alla andra suntförnuftiga människor i Sverige. De gav sitt stöd för att bombningarna tyvärr var nödvändiga om vi skulle kunna vinna kriget mot terrorismen, vilket vänsterpartiet beskriver i en riksdagsmotion om den nya antiterroristlagen som ”en mycket angelägen uppgift som naturligtvis måste ha högsta prioritet” (undertecknads kursivering).

Många av oss anser att bekämpandet av världsomfattande fattigdom, sjukdomar och sociala orättvisor borde ha högsta prioritet. För att utvärdera effekterna av kriget mot terrorismen borde det vara värdefullt att se resultatet av angreppet mot Afghanistan, nämligen antalet civila som har dödats.
Professor Marc Herold vid universitet i New Hampshire i USA har gjort en av de mest omfattande beräkningarna av civila dödsoffer i Afghanistan. Han utgår från flera olika källor, som han noggrant jämför. Hela hans uppsats är tillgänglig på engelska på www.cursor.org/stories/civilian_deaths.htm.
Herold börjar med att ställa frågan ”vad är orsaken till den dokumenterade höga nivån av civila döda...svaret är att de amerikanska militärstrategerna är villiga att skjuta och fälla bomber på tätbefolkade områden i Afghanistan”.
Bland de många bevisen för detta i Herolds uppsats finns ett citat från tidningen Toronto Globe & Herald 2001.11.03 angående ett angrepp mot bondebyn Chowkar-Karez, ungefär 40 kilometer norr om Kandahar, som dödade minst 93 civila.
En talesman för Pentagon sade att ”människorna där är döda därför att vi ville att de skulle dö”. Orsaken var att de sympatiserade med talibanerna. Bortsett från tidigare påståenden att afghanerna hatade talibanerna bör det poängteras att ingen har rätt att döda civila p g a deras påstådda sympatier.
Tidningen frågade utrikesminister Donald Rumsfeld om angreppet och fick svaret ”jag kan inte kommentera vad som hände i denna enskilda by”.
Herold visar att mellan den 7 oktober 2001 och slutet av mars 2002 dödades 3 000-3 400 civila i Afghanistan som ett direkt resultat av det amerikanska angreppet. Antalet lemlästade går inte att uppskatta.
Kring den 11 september 2001 hade Afghanistan en befolkning på 17,7 miljoner (enligt Times Atlas of the World). Vid samma datum var USA:s befolkning 280 miljoner, alltså 15,8 gånger större än Afghanistans.
Om man multiplicerar antalet civila offer i Afghanistan med 15.8, får man en mera realistisk jämförelse av terrorismens effekter i de två länderna.
Enligt de senaste officiella siffrorna från USA dog nästan 3 000 människor som resultat av attacken på World Trade Center. Utgår man från den lägsta av Herolds siffror är jämförelsesiffran i Afghanistan (3.000 x 15,8 eller) 47 400.
Alltså är antalet civila döda i Afghanistan som resultat av USA:s terrorism lika med ca 47 400 döda amerikaner. Det är lätt att föreställa sig den hysteri som skulle utbryta i USA - och i Stockholm - om 47 400 amerikaner utplånades av ett terroristangrepp.
Man erinrar sig Madeleine Albrights kommentar om de mer än 500 000 irakiska barn som dött på grund av sanktionerna och USA:s och Storbritanniens bombningar: ”Det är ett högt pris, men vi är beredda att betala det.”

En av många slutsatser som kan dras i dagens läge är att nästa fas i det allt viktigare kriget med terrorismen bör inledas med att Anna Lindh skickar Sveriges ambassadör i Washington till Vita huset för att offentligt ställa två frågor:
1. Varför tillsätter USA en känd terrorist som ansvarig för latinamerikanska frågor?
2. Varför ställs inte George Bush inför domstol, anklagad för terrorism?
P C
pc@skp.se