Den stora och enda faran för det borgerliga politiska systemet vore missnöjets omvändning till medveten tvivlan.
Ett skrik slet sönder väntans tystnad, prick klockan åtta,
denna efterlängtade söndagskväll. Bredvid det ”säkra
kortet” Chirac formades sakta på TV-skärmen Le Pens och INTE
Jospins porträtt. Det verkar som om det vertikala fallet för partierna
inom koalitionsregeringen gjort Le Pen till ”den andre” kandidaten
för presidentvalets slutgiltiga omgång den 5 maj. (År 1995
fick Len Pen 15 procent och år 2002 drygt 17 procent).
Bilden som efter första valomgången den 21 april dök upp ur
valurnorna blev objekt för multivarierande tolkningar, kommentarer, bedömningar
och efterforskningar. Muntliga som skrivna hänför sig dessa referat
dock INTE till den ”reella verkligheten”med dess osynliga aspekter
och parametrar som ledde till, skapade och fastställde det konkreta valresultat,
UTAN endast till en fragmentarisk skildring av det valresultat som fenomenet
Le Pen avbildar.
Bakom det franska presidentvalet döljs två fundamentala, nästan
tabubelagda ämnen:
a) Det politiska - borgerliga systemets funktion och
b) massornas inflytande på systemets ”normala” evolution, stabilitet
och förstärkning.
Detta historiskt överstånda och korrupta system skall definitivt
förpassas till historia när massorna skall agera revolutionärt.
Men systemet strävar efter att avlägsna – även preventivt!
- den radikala vägen, även om en sådan alternativ är obefinlig
i dagens läge, och att neutralisera den, även som fjärran eventualitet.
Detta har varit och är fortfarande en effektiv strategi. Ingen risk för
missnöjets omvändning till medveten tvivlan på det borgerliga
politiska systemet !
Politiskt sett är det just nu omöjligt att skåda ett perspektiv
som betvivlar monopolens bestående ordning. När arbetarörelsen
är integrerad och när det inte existerar ett starkt revolutionärt
arbetarparti kan missnöjet anta till och med reaktionära aspekter.
Slutligen, finns det än en dimension som knappt nämndes i debatten.
Den rekordhöga röstskolkningen och alla blanka, ogiltiga, eller proteströsterna
till trotskister visar ytterligare ett sätt att uttrycka missnöje.
Man frågar sig egentligen på vilket mera ansvarigt sätt skulle
väljarna kunna visat sitt ställningstagande ? PCF, det franska kommunistiska
partiet, satt ju i regeringen.
Användbar i tvåpartisystemet
Le Pen – så som varje “Le Pen” - visar sig vara användbar
i tvåpartisystemet. Högern använde honom när den insett
att han kunde förringa ”missnöjets” röster från
den centervänstra politiken mest i folkliga segment med icke moget politiskt
medvetande. Men främst var det socialdemokratin som använde honom
både som hinder för högerns förstärkning - Mitterand
hade sagt att Le Pen stjäl röster från Chirac - och som förstärkande
element i det konstruerade “falska dilemma” som påstår
av att ”centervänstern” är det enda hindret mot den extrema
högern och nationalismen.
Och det var ”centervänstern” som strax efter första chocken
över sitt eget vertikala fall anordnade offensiven. Olika sorters socialdemokrater,
socialister, socialliberaler, centervänsterister, nyvänsterister,
nästanvänsterister osv, var de brinnande upphovsmännen. Därmed
hänvisar jag inte endast till den statliga FR2- (franska televisions andra
kanal) valvakan som sändes direkt via satellit, utan också till hela
den mediala debatten som intensifierades inom de två veckor som följde.
Offensivens primära mål är centervänsterns räddning
genom sin återuppbyggnad. Offensivens sekundära mål var naturligtvis
att vända om strömmen från den extrema högern och den nationalistiska
faran. Metodiken som används är att skapa panik…som – ur
ett psykologiskt perspektiv – favoriserar klimatet för de folkliga
massornas integration och underkastelse i det stora kapitalets politik.
Som bekant disponerar den socialekonomiska verkligheten egna rörelselagar,
oberoende av den mänskliga viljan. Dessa lagar kommer dock i gång
genom den mänskliga interventionen. I våra samhällen som består
av olika sociala klasser och deras intressen, förverkligas den mänskliga
interventionen genom politiken. Det är de politiska partierna som gestaltar,
uttrycker och befrämjar dessa intressen.
Dessa intressen representerar i sin tur konkreta klassintressen. En oundviklig
konsekvens av den europeiska kapitalistiska unionen är de - med geometrisk
progression - växande nya ”folkliga klasserna”. För alldeles
första gång i den moderna historien råder faktumet att de klasserna
(som existerar både socialt och politiskt) egentligen inte hittar något
stöd och befrämjande av sina egna intressen hos något befinligt
vänsterorienterat politiskt parti. Detta därför att alla Chirac,
Le Pen, Jospin, och Hue i alla länder är ense om att det kapitalistiska
systemet obetvivlat måste bevaras. Detta resulterar i den absoluta bristen
på politiskt företrädning för de ovannämnda klasserna.
Detta fenomen utgör en helt ny och tabubelagd bild.
Idag verkar krisen vara över. Den har bekämpats virtuellt. Men essensen
består. Likaså de objektiva grunderna som reproducerar och förstärker
missnöjet. Parollerna emot personen som heter Le Pen eller av typen ”Jag
skäms att vara fransman” tyder åtminstone på historisk
okunnighet och med all säkerhet på ideologisk och politisk omognad.
Idag är det ju bevisat att det främst var socialdemokratin och dess
centervänstra version som upprepande gånger orsakat fascismens uppgång.
För tre år sedan satte den europeiska centervänstern i verket
sin imperialistiska politik mot Jugoslavien. Då avslöjades, i all
sin storhet, de franska socialisternas och dess “sambo”-kommunisternas
brutala roll. Det var då som hela Frankrike (och inte bara Frankrike)
måste skakas med sådana paroller som ”Skam på dig Frankrike”.
Gia Giovani-Måhlén