Gruvarbetarfacket Dev. Maden –Sen tillhör DISK, det turkiska LO.
Dev. Maden – Sen´s informationsbulletin av den 15 maj 2002 innehåller
mycket intressanta nyheter. En handlar om Mengen- Gökcesu kolgruvor där
cirka 2 000 personer arbetar under jord. Dessa gruvor ligger i länet
Bolu i nordvästra Turkiet.
Arbetarnas månadslöner är högst 250 miljoner Turkiska Lira,
TL (ca 178 US-dollar). Enligt lagen om gruvarbete under jord är arbetstiden
begränsad till 7,5 timmar per dygn. Trots detta tvingas de arbeta 10 –
12 timmar utan övertidstillägg.
Företagarna, som arrenderar fyndigheterna mycket billigt av staten, betalar
inte arbetarnas sociala avgifter fullt ut. Samtidigt, utan att arbetarna gett
sitt medgivande, registreras de ofta såsom ”frivilligt avgångna”
och strax ”nyanställda” igen, trots att arbetet fortgått
som vanligt. Därigenom går arbetaren miste om rätten till semesterersättning
och sjukersättning.
I själva verket räcker inte lönen på 250 miljoner TL för
en familj på fyra personer ( i Turkiet minsta antalet i en familj). Per
dag blir det ca. 6 dollar för en familj. Detta innebär att man lever
på svältgränsen. Türk- Is, ett av Turkiets tre största
fackliga förbund, anger att om en familj på 4 personer tjänar
mindre än 1 miljard TL (ca. 714 US-dollar) per månad, räknas
den som mycket fattig. T ex är köttpriset två gånger högre
i Turkiet än i Sverige. Om samma familj tjänar mindre än 324
miljoner TL (motsvarar ca. 231 US-dollar) betyder det svält.
Som man ser tjänar Gökcesus gruvarbetare mindre än det sista
exemplet. Matkonsumtionen i Turkiet har under sista året minskat med 13
miljarder dollar.
Fackligt arbete förbjudet
Eftersom företagarna som arrenderar gruvorna, vägrar att följa
arbetslagarna, är det för dem en lukrativ affär. En stor del
av arbetskraften är dessutom ”svartarbetare”. Explosioner av
gruvgas är något som ofta förekommer med dödlig utgång
för många. I senaste stora explosion för några månader
sedan dödades sju arbetare. Den mest aggressiva och giriga företagaren
är Nurullah Ercan. I början av mars i år tvingade han sina arbetare
att ”ta semester” utan lön och hotade dem, inför gendarmerna,
lantpolisen i militär uniform, med avsked om de tog kontakt med fackförbundet.
Han sade också att om någon var medlem i fackföreningen, måste
denne utträda omgående, annars blir det avsked. Ercan och andra företagare
har stängt gruvor där arbetare organiserat sig. På så
sätt straffas arbetarnas familjer med svält, även den handelsman
som säljer livsmedel till dessa. Handelsmännen i området och
folket tar arbetarnas parti. Ercan lejer kriminella för att terrorisera
arbetarna och folket i området. Gendarmeriet finner alltid anledning att
terrorisera arbetarna. Vid militärkuppen 12 september 1980 skapades en
fascistliknande, korporativ, juridisk ram i landet. Samtidig ändrades arbetslagstiftningen
och uppställdes en mängd hinder för arbetarnas organisering.
Facklig anslutning sjunker
Enligt Dev. Maden Sen´s dokumentation delas olika yrkesverksamheter upp
i olika strikt definierade avdelningar såsom landsvägstransport,
järnvägstransport, luftvägstransport och sjövägstransport,
som inte tillåts samorganisering. Utan fackförbundens samtycke har
inrikesministeriet indelat arbetskraften i 28 olika kategorier, som alltså
ej kan organiseras gemensamt. Hindren blir en lång lista och en konstruktiv
dialog mellan inrikesministeriet och de fackliga tjänstemännen ha
totalt försvunnit.
På grund av juridiska hinder och dagligt förtryck har det fackliga
engagemanget stadigt minskat. Innan militärkuppen 1980 fanns nära
tre miljoner fackligt organiserade. Idag har dessa reducerats till 80 000.
Efter den ekonomiska krisen i februari 2001 sänktes produktiviteten och
ekonomin minskades med 9.5 procent och ca 800 000 förlorade jobbet.
Trots detta är idag, 22 år efter militärkuppen, befolkningen
och arbetstagarnas antal mycket större än då. Enligt statens
statistiska byrå ( DIE, www.die.gov.tr) fanns 18.5 miljoner registrerade
arbetstagare under första kvartalet av 2002. Enlig samma källa var
befolkningen 67 miljoner och av dessa 21 miljoner arbetskraft.
Cirka 25 miljoner räknas som stående utanför arbetsmarknaden.
Därtill finns ca 2.5 miljoner arbetslösa. Industriarbetarna utgör
något fler än fyra miljoner, byggnadsarbetarna ca en miljon och tjänstesektorn
ca 9.5 miljoner. Jordbruket sysselsätter 6.5 miljoner varav en stor del
självägande bönder. Om man tar hänsyn till äldre och
säkrare siffror bör det existera mellan två och två och
en halv miljon säsongsarbetare i jordbruket. I Turkiet finner vi närmare
hälften av ekonomin inom den informella sektorn.
Statens Statistiska Byrås resultat kan diskuteras. Även sysselsättningsgraden
och arbetslöshetssiffrorna är mycket osäkra. Till exempel finns
i Turkiet ca en miljon oregistrerad immigrantarbetskraft från f d sovjetrepubliker
och övriga asiatiska länder. Detta gör i alla händelser
att organiserandet av arbetarna blir dubbelt svårt och underlättar
för motståndarna att krossa den fackliga kampen. Trots att det alltså
finns minst 20 miljoner arbetstagare, är bara 800 000 fackligt organiserade.
Ett märkligt och dramatiskt förhållande. Det belyser regimens
antidemokratiska karaktär.
Solidaritet behövs
Att förlora kampen i Gökcesu betyder att förlora möjligheter
till organisering av dessa 2 000 gruvarbetare och kommer att öka förtrycket
i hela området. Om man ser denna sak isolerad verkar den liten, men trots
allt har solidaritet med denna kamp en stor symbolisk betydelse. En seger för
Gökcesus arbetare öppnar dörren för större händelser
och inger mod hos Turkiets alla arbetare. Det nödvändiga världsvida
solidaritetsnätet består av små maskor. Den som inte förlorat
upprorets värme mot orättvisan kommer att ge en hand till gruvarbetarna.
Yusuf Küpeli
Svenska: Ingvar Enghardt
Du som vill stödja gruvarbetarna i Turkiet och speciellt de 58 familjerna
i Gökcesu kontakta Yusuf Küpeli , Tel: 08- 710 10 58
e- mail: yusuf@telia.com