Efter 38 års inbördeskrig i Colombia har det politiska våldet
kraftigt förvärrats de senaste månaderna. USA ökar det
militära biståndet till regeringens kamp mot folkets gerillagrupper.
Det smutsiga kriget i Colombia pågår nästan obemärkt i
en omvärld som är upptagen av att bekämpa ”terrorism”
i Mellersta Östen och Afghanistan. Ändå är de civila offren
bland Colombias 42 miljoner invånare fler än bland israeler och palestinier.
Mellan 3 500 och 4 000 civila dödas i strider varje år.
Ett skäl till det ökande våldet är att tre års fredsförhandlingar
mellan regeringen och Farc avbröts i februari som ett led i USA:s så
kallade terroristbekämpning. Colombias regering beslöt då att
försöka driva ut gerillaarmén från områden som
Farc befriat för länge sedan. Svaret från FARC har blivit en
intensifiering av kampen.
I slutet av maj valdes den partilöse högerkandidaten Álvaro
Uribe till landets nye president.
I valrörelsen hade Uribe hotat att fördubbla de militära resurserna
i kampen mot Farcgerillan. När valsegern var klar mildrade han visserligen
tonfallet och vädjade om ”internationellt stöd” för
att återuppta förhandlingar med gerillan. Signalerna har tagits emot
mycket positivt av både USA och EU, vilket tyder på deras karaktär.
”Uribe är de reaktionära krafternas och USA:s man”, säger
Colombias Kommunistiska Parti, som naturligtvis strävar efter fred, med
inte till priset av folkets underkastelse.
När Colombias revolutionära väpnade styrkor, FARC (Fuerzas Armadas
Revoluciaonarias de Colombia) grundades den 27 maj 1964 var det ett svar på
oligarkins ständiga angrepp mot de sociala och fackliga rörelserna
i Colombia; men ingalunda var det FARC som utlöste den våg av våld
som sedan länge väller över landet.
Vill man förstå den politiska kampen i Colombia måste man gå
långt tillbaka i historien. En enastående beskrivning av uppgörelserna
under det tidiga 1900-talet gav Gabriel García Márquez i sin roman
”Hundra år av ensamhet”, där han använder sig av ”magisk
realism”, den latinamerikanska litteraturprincipen som skildrar klasskampens
utveckling vid exemplet av en familj på landet genom flera generationer.
En given utgångspunkt är ”libertador” Simón Bolívars
kamp för att befria landet i de norra Andarna från den spanska kolonialismen.
Efter sin slutliga seger 1821 i Venezuela erövrar Bolívar samma
år också Bogotá och proklamerar som president Staten Storcolombia
vilken bestod av Venezuela och Nya Granada (ungefär dagens stater Colombia
och Panama). Efter befrielsen av Vicekungariket Quito (idag Ecuador), Peru och
Övre Peru (idag Bolivia) år 1824 vill Bolívar förverkliga
sin vision om ett enhetligt fritt Latinamerika, men han misslyckas på
grund av inre motstånd och de rådande socialekonomiska strukturerna.
Storcolombia splittras 1830 och det nygrundade Konservativa partiet säkrar
med sin strikt centralistiska politik kyrkans och slavägarnas egendom.
Försvararen av den fattiga landbefolkningens rättigheter blir Liberala
partiet som härskar under nästan hela andra hälften av 1800-talet.
Efter att de konservativa 1886 övertar makten förföljs dock liberalerna
brutalt. Striderna leder till ett klassiskt tvåpartisystem vilket varar
ända tills idag. Till följd av inre svaghet förlorar Colombia
efter inbördeskrig 1903 provinsen Panama. Efter mer än 40-års
konservativt herravälde övertar 1930 åter liberalerna makten
och för en decentralistisk politik. 1936 görs det första allvarliga
försöket att genomföra en jordreform. Liberala partiet stiftar
”Lag 200” som en följd av att bönder och indianer med stöd
av det 1930 grundade Kommunistiska partiet (PCC) ockuperat mark för att
bryta med storgods-ägarmodellen.
Våldets ursprung
Nästan samtliga regeringsskiften i Colombia har åstadkommits genom
val. Statskupper förblev undantag, vilket inbringat landet ända tills
idag ryktet av att vara ” Latinamerikas äldsta demokrati”. Men
detta påstående tar varken hänsyn till omständigheterna
under vilka valresultaten har kommit till eller till det brutala förtrycket
av respektive politisk motståndare och speciellt av landbefolkningen.
Höjdpunkten av förtrycket är inbördeskriget 1948, när
i det s k ”Bogotazo” Jorge Eliécer Gaitán, advokat och
arbetarnas och böndernas försvarare, mördas. Han var presidentkandidat
för Liberala partiet och tilldrog sig hatet från oligarkin som fanns
i ledningen för båda de stora partierna, i samma takt som han gav
utrymme för folkets socialistiska och antiimperialistiska idéer.
Oligarkins mord av Gaitán inledde 1948 en epok som i Colombia kort och
konsist kallas ”violencia” – våldet. Här ligger rötterna
till de paramilitära dödsskvadronerna som storgodsägarna använde
som sin privatarmé för att fördriva bönderna från
deras gårdar och som idag fortfarande är skyldiga för många
massakrer bland landarbetarna. Och här ligger också rötterna
till böndernas organiserade och även väpnade motstånd,
efter att delar av liberalerna och Kommunistiska partiet 1949 hade uppmanat
till att organisera folkets försvar. PCC:s uppmaning att mot regeringens
terroristiska ”blod och eld”-politik ställa massornas organiserade
självförsvar, fann brett gehör. Både liberalerna och kommunisterna
bildade väpnade grupper, alltså liberala och kommunistiska gerilla
som är föregångarna för dagens gerillarörelse.
Den konservative presidenten Ospinas militär slog hårt mot bondeorgani-sationerna,
gerillabasen Davis bombades 1953. Starskottet till detta regelrätta krig
gav de högerkrafterna på den 9:e Panamerikanska konferensen 1948
i Bogotá, där de i det påbörjade kalla krigets anda grundade
OAS, de Amerikanska staternas organisation och där de grundlade sin antikommunistiska
”kontinentalförsvars”strategi.
Diktatorer och Pentagon mot folket
Den 13 juni 1953 roffade general Rojas Pinilla åt sig makten i Colombia
och lovade att göra slut på ”violencia”. Endast staten
skulle få använda vapen, och förhandlingar inleddes för
att återintegrera de väpnade grupperna i det civila livet. Stora
delar av den liberala gerillan, vars kamp mer hade präglats av partipolitiska
syften och mindre av målet att förändra samhällssystemet,
lade ner sina vapen. Men diktatorn höll inte sina löften, många
gerillasoldater sköts trots att amnesti var utlyst, och Rojas förbjöd
det Kommunis-tiska partiet.
Folkets svar var oroligheter i hela landet och gerillarörelsens ökande
på nytt sin aktivitet, delvis också på liberalernas håll.
Detta ledde 1957 till att diktator Rojas störtades. En bidragande orsak
var att varken de konservativa eller liberalerna längre såg sina
intressen på rätt sätt förvaltade av Rojas. Båda
partierna kom överens att vart fjärde år avbyta varandra vid
maktutövningen. Åter utropades en amnesti för de väpnade
grupperna, men den kommunistiska gerillan anslöt sig inte till den beordrade
vapennedläggningen.
Under president Alberto Lleras riktas oligarkins angrepp nu med hjälp av
några liberala grupper mot folkets självförvaltningszon Marquetalia,
som hade skapats 1955. Andra liberala grupper bildar Revolutionära Liberala
rörelsen (MRL), som i början kände närhet till Kommunistiska
partiet och den kubanska revolutionen. Bland andra ur MLR framgick 1965 Nationella
befrielsearmén (Ejécito de Liberación Nacional).
I maj 1964 utropar Pentagon sin ”Plan LASO” (Latin-American Security
Operation) och ger därmed startskottet till militärens angrepp mot
böndernas självförvaltningszon Marquetalia, vilken som agrar-politiskt
projekt håller på att vinna allt större inflytande. Efter att
bönderna upprepade gånger lyckas att slå tillbaka paramilitära
angrepp går militären under president Guillermo León Valencia
över till strategin för ett långvarigt krig och använder
tung krigsutrustning mot böndernas självförsvar.
Några dagar efter angreppet mot Marquetalia bildas av olika självförs-varsgrupper
Colombias revolutionära väpnade styrkor - FARC. Makthavarnas angrepp
mot Marquetalia varar den gången inte länge, självförvaltningszonen
kan försvaras och kunde det ända tills nu. Kampen pågår
fortfarande och kostar varje år omkring 30 000 colombianska kvinnors
och mäns liv. 1982, med växande militär styrka, antar de revolutionära
stridskrafterna namnet ”folkarmé” (Ejécito del Pueblo
- EP). Idag är FARC-EP Latinamerikas mest betydelsefulla gerilla.
Legal opposition och väpnad kamp
Den kubanska revolutionens medvind tillförde den ickebeväpnade vänstern
och fackföreningarna på 1960- och 70-talen större inflytande
bland städernas arbetare och intellektuella. PCC:s 10:e kongress 1966 tog
hänsyn till den nya situationen i Colombia, som inte längre bara var
präglad av självförsvaret och de fördrivnas rätt att
återvända till sina gårdar, utan även av många människors
insikt att kampen mot storgodsägarna och regeringen på grund av deras
intolerans principiellt måste ha en antiimperialistisk och anti-latifundisktisk
karaktär. Att kämpa mot orättvisan och för demokrati innebar
orienteringen på en kombination av alla former av masskampen, uttryckligen
inklusive den väpnade kampen. Samtidigt splittrades spåren av de
internationella händelserna även i Colombia det kommunistiska partiet.
Det maoistiska PCC-ML och dess beväpnade arm ”Folkbefrielsearmé”
(Ejécito Popular de Liberación - EPL) grundades. Delar av EPL
lade senare ner den väpnade kampen, andra inlemmades i paramilitära
förband. Rester av EPL utgör i dag efter ELN den tredjestörsta
gerilla i Colombia.
Under president Belisario Betancurs regering beslutar FARC-EP och andra gerillagrupper
1984 i Urine avtalet ett vapenstillestånd och grundar med ”Unión
Patriótica” (UP) ett politiskt parti som genast kunde ställa
upp med hundratals folkvalda. Colombias härskande klass reagerade med att
mörda 3 500 UP-medlemmar.
Gerillan svarade med sammanslutningen av FARC-EP, ELN, EPL, PRT, M-19 (en stadsgerilla
som på 1970-talet hade bildats av resterna efter exdiktator Rojas Alianza
Nacional Popular och som senare för sin integrering med statsapparaten
belönades med ministerposter) och ytterligare små gerillagrupper
till gerillakoordinationen Simón Bolívar (CGSB), som höll
samman under en viss begränsad period.
Facklig kamp
Trots det smutsiga kriget mot vänsterkrafterna förekom i landet ständigt
också nya fackliga aktioner och strejker. 1990 lät högern i
ett svep mörda tre presentkandidater – liberalernas, UP:s och den
från M-19. President César Gaviria, som på detta sätt
valdes utan motkandidat, beordrade den 9 december 1990 mitt under fredsförhandlingar
strormningen av FARC-EP:s huvudsäte. Motaktioner från FARC-EP, ELN
och rester av EPL tvingade staten till nya förhandlingar. Men dessa förblev
resultatlösa då staten oförminskat fortsatte sin invanda strategi
att stödja och utrusta de paramilitära dödsskvadronerna vilka
cyniskt och vilseledande kallar sig för ”Colombias förenade självförsvars-grupper”
(Autodefensas Unidas de Colombia - AUC). Deras uppgift är fortfarande att
fördriva bönderna från sina gårdar till förmån
för storgodsägarna, men nu är det förknippat med ytterligare
en målsättning: att hindra stödet till rebellerna. Med denna
bakgrund samarbetar militären allt mera öppet med dessa dödsskvadroner.
Antalet colombianer som fördrivits från sin jord räknas mellan
1984 0ch 1994 till 700 000. I FN-rapporten om mänskliga rättigheter
år 2000 talas om mer än två miljoner fördrivna. De drabbade
är främst svarta och indianska urinvånare.
Plan Colombia för hegemonin
Den US-amerikanska regeringen hoppades – utifrån sina egna ideologiska
förväntningar - att den colombianska gerillan skulle försvinna
när den socialistiska gemenskapen kollapsade. Men precis tvärtom uppnådde
FARC på grund av sin tilltagande styrka internationellt status av ett
krigförande parti. Stadsmiliser upprättades och Pentagon talade om
allvarliga risker av ett annat Kuba.
Under andra hälften av 1990-talet ändrade därför Colombias
regering på Pentagons order sin strategi och startade ”kampen mot
narkotikan”. Man förstörde de viktigaste kokainkarteller i Medellín
och Cali, vilka allt oftare hade föredragit egna vägar förbi
sina CIA-relaterade förbindelser, och utnämnde sedan helt enkelt FARC
och ELN till narkotikagerilla. Bondeorganisationerna riktade sedan 1996 många
strejkaktioner mot regeringens kokaförstörelsepolitik, understödda
av en växande student- och fredsrörelse.
Det colombianska folkets tilltagande längtan efter fred ledde till nya
förhandlingar med FARC-EP och i januari 1999 till upprättandet av
en demilitariserad zon. Där förhandlades i tre år om fred, som
enligt rebellerna endast kan uppnås med social rättvisa och bekämpning
av de paramilitära grupperna. Clinton-regeringen beviljade som en reaktion
på dessa förhandlingar mer än två miljarder dollar för
”Planen Colombia”, som faktiskt syftar till att förinta motståndsrörelsen
för att bli av med en faktor som skulle kunna störa USA:s hegemoni
över hela Amerika. Planen Colombia ska med militära medel garantera
det ekonomiska ALCA-projektet, frihandelszonen för hela Amerika som redan
Georg Bush sen ville förverkliga. EU som var tänkt som andra finansiär
för Planen Colombia gav upp sina förbehåll mot krigsprojektet
när den demilitariserade zonen i januari 2002 hade upplösts och när
Vita Husets strategi att utnämna de upproriska krafterna till terrorister
hade fått fotfäste i världen. Återigen förblev löften
till Colombias befolkning tomt prat. Colombias militär bombade och ockuperade
zonen.
President André Pastrana, som 1998 hade vunnit valet för de konservativa
med löftet om fredssamtal, var den fjortonde president som deklarerat krig
mot FARC, utan framgång. Hans efterföljare Álvaro Uribe, som
lovat även han ett kompromisslöst krig mot gerillan, kommer inte att
nå större framgångar.
Den 49-årige Alvaro Uribe är advokat och utbildad i Oxford och Harvard.
Under valrörelsen avslöjades att Uribe har haft samröre med paramilitären
AUC. Man måste räkna med att han kommer ta till paramilitära
högerstyrkor för att bekämpa gerillan.
Vänsterkrafterna har mitt uppe i en ny våg av mord av fackförenings-
och PCC-medlemmar under PCC:s ledning bildat alliansen Socialpolitisk Front
(FSP), som vann första framgångar vid parlamentsvalen i mars. I presidentvalet
var Luis Eduardo Garzón kandidat för FSP och facket. Men på
grund av högerns hårda förtryck hade vänsterns kandidat
inte heller i detta val någon chans.
Günter Pohl / UZ
Den 8 juni genomförde den progressiva colombianska organi-sationen Jaime
Pardo Leal tillsammans med progressiva krafter i Sverige på teater Tribunalen
i Stockholm en solidaritetsdag till stöd för det colombianska folkets
kamp mot oligarkins ökande övergrepp och till stöd för den
bolivarianska processen i Latinamerika.
Carlos Lozano, vice generalsekreterare för Colombias KP, underströk
att Uribes politik inte är svaret på colombianernas drömmar
om fred. Uribe är högerns man. Den militära upprustningen som
han tillsammans med USA planerat kommer endast att leda till ökat våld
mot civilbefolkningen.
Resultatet kommer också bli ytterligare sociala nedskärningar i ett
land med en arbetslöshet på över 20 procent och en militärbudget
som slukar över 30 procent av BNP och som nu ska höjas ytterligare
till 60 procent. Lägger man därtill räntorna som Colombia måste
betala för skulder till Internationella Valutafonden, så är
inga pengar kvar för sociala utgifter och krisen total.
Carlos Lozano underströk enheten mellan kommunisterna och Farc, mellan
politisk och väpnad kamp som ingen terroristanklagelse från Washington
kan rubba.
SKP:s ordförande Rolf Hagel försäkrade PCC och Farc de svenska
kommunisternas solidaritet. I sitt tal visade han på sambandet mellan
det långa smutsiga kriget i Colombia och den imperialistiska globaliseringsprocess
som präglas av krig, militarisering, förtryck av demokratin och sociala
nedskärningar.