Vid konferensen lämnade delegaterna från USA salen när Fidel
Castro inledde sitt anförande. Hade de suttit kvar, skulle de ha hört
följande:
”Alla som är här kommer inte att hålla med om det jag har
att säga. Men med all respekt kommer jag att säga vad jag anser.
Den nuvarande ekonomiska världsordningen är ett system för utplundring
och utsugning som aldrig tidigare i historien. Därför tror folk allt
mindre på uttalanden och löften.
De internationella finansinstitutionernas prestige är nu mindre än
noll.
Världsekonomin är idag ett jättelikt kasino. Aktuella analyser
visar att för varje dollar som används i världshandeln går
hundra till spekulativa transaktioner som inte har något att göra
med den verkliga ekonomin.
Denna ekonomiska ordning har gjort att 75 procent av världens befolkning
lever i underutveckling. Den extrema fattigdomen i Tredje världen omfattar
idag 1,2 miljarder människor. Avgrunden växer i stället för
att minska.
Inkomster för de rikaste länderna var 37 gånger större
än för de fattigaste 1960, men är idag 74 gånger större.
Situationen är så extrem att världens tre rikaste personer har
tillgångar som motsvarar den sammanlagda bruttonationalprodukten för
de 48 fattigaste länderna.
År 2001 led 826 miljoner människor av hunger; 854 miljoner vuxna
var analfabeter, 325 miljoner barn inte i skolan, 2 miljarder utan tillgång
till läkemedel till låga priser, 2,4 miljarder utan tillgång
till grundläggande sanitära förhållanden. Inte mindre än
11 miljoner barn under fem år dör årligen av orsaker som kunde
undvikas, medan 500 miljoner blir blinda av brist på vitamin A.
Invånarna i den utvecklade världen lever 30 år längre
än invånarna i Afrika söder om Sahara. Ett verkligt folkmord!
Det går inte att lägga skulden för denna tragedi på de
fattiga länderna. De varken erövrade eller plundrade hela världsdelar
under århundraden, inte heller inrättade de kolonialismen, inte heller
slaveriet, och inte heller skapade de den moderna imperialismen. De var offren.
Det främsta ansvaret för att finansiera deras utveckling faller därför
på de stater som idag, av uppenbara historiska skäl, åtnjuter
frukterna av dessa illdåd.
Den rika världen bör efterskänka de fattiga ländernas utlandsskulder
och ge nya fördelaktiga lån för att finansiera utveckling. De
traditionella biståndser-bjudandena, alltid klena och många gånger
löjliga, är otillräckliga eller uppfylls inte.
För sann och hållbar ekonomisk och social utveckling behövs
mycket mer än vad som vanligen medges. Även om bistånd till
utveckling inte var den nyligen avlidne James Tobins idé, skulle kanske
hans förslag för att bromsa den hejdlösa finansspekulationen
kunna skapa tillräckligt stora fonder för att tillhandahålla
direkt utvecklingshjälp med allas demokratiska medverkan. Utan att folkens
oberoende och självbestämmande skulle behöva offras. En förutsättning
är att fonderna hanteras av FN-organ och inte av olycksbringande institutioner
som Internationella Valutafonden.
Det samförståndsdokument som världens herrar tvingar på
oss på denna konferens innebär att vi ska hålla tillgodo med
en förödmjukande allmosa, förknippad med villkor och inblandning
i våra inre angelägenheter.
Hela systemet från Bretton Woods fram till idag måste tänkas
om. Då fanns det ingen vision om en annorlunda framtid. De mäktigastes
privilegier och intressen fick bestämma. Inför den nuvarande djupgående
krisen erbjuds vi en ännu värre framtid, där världens ekonomiska,
sociala och ekologiska tragedi står utan lösning för all framtid
och där världen kommer att bli allt mer oreglerbar, med för varje
dag allt fler fattiga och hungrande, som om en stor del av mänskligheten
vore dömd till undergång.
Det är dags för politiker och statsmän att tänka efter på
allvar. Det är vansinnigt att tro att man med våld ska kunna påtvinga
alla en ekonomisk och social ordning som visat sig ohållbar.
Som jag tidigare sagt kan de allt mer sofistikerade vapen som tornar upp sig
hos de mäktigaste och rikaste döda analfabeterna, de sjuka, de fattiga
och hungrande men de kan aldrig döda okunnigheten, sjukdomarna, fattigdomen
och hungern.
Vi bör säga ”adjö till vapnen”, en gång för
alla!
Något måste göras för att rädda mänskligheten!
En bättre värld är möjlig!
Tack för ordet.”
Efter sitt tal på FN-konferensen tvingades Fidel Castro lämna Monterrey
innan världens värste brottsling, Georg Bush, inträffade. På
massivt amerikanskt tryck och i strid med FN-stadgarna uppmanade den mexikanska
regeringen Kubas president att ”tidigast möjligt” lämna
landet. Det är en exempellös provokation som ingår i USA:s kampanj
mot Kuba.
En annan del av denna kampanj är USA:s sedvanliga påtryckningar att
i FN-kommissionen för mänskliga rättigheter, som fram till 26
april håller sin 58:e session i Genève, pressa fram ett ”fördömande
av Kuba för brott mot de mänskliga rättigheterna”. Eftersom
USA själv har kastats ut från kommissionen utövar Vita Huset
hård utpressning mot olika länder för att tvinga dem att föra
Washintons talan.
De flesta länder i Latinamerika har vägrat att vika sig för utpressningsförsöken.
Tjeckien som tidigare agerat Vita husets hantlangare, ville inte längre
ställa upp. I sista stund, 15 minuter innan tiden för resolutionsförslag
gått ut, har USA slutligen hittat sin dräng – Uruguay! Bushadministrationen
allt för att få till stånd en resolution mot Kuba för
påstådda ”brott mot mänskliga rättigheter” som
motvikt mot FN-Generalförsamlingens återkommande fördömande
av USA:s blockad (senast 27 nov 2001). Peru, Guatemala, Panama, Nicaragua, El
Salvador, Honduras och Puerto Rico, som själva inte är medlemmar i
Kommissionen, har innan omröstningen den 19 april uppgett att de kommer
att ställa sig bakom den av USA dikterade texten.
Kubas utrikesminister uttryckte på en presskonferens t. o. m. ett visst
medlidande med dessa länder, som med all säkerhet inte handlat av
eget bevåg utan under bestialiskt tryck från Washington. Hur omröstningen
i FN-kommissionen i Geneve slutligen faller ut, är i skrivande stund inte
klart, men resultatet är egentligen oviktigt.
Västvärldens brottsregister, som Fidel Castro presenterat för
konferensen i Monterrey, kan aldrig sopas under mattan genom USA:s utpressning
av fattiga stater. Flera statschefer från Latinamerika och Karibien uttryckte
på FN-utvecklingskonferensen i Mexiko sin solidaritet med Kuba genom att
bojkotta mötet med statscheferna och i ställe demonstrativt träffa
Kubas delegationsledare Alarcòn. Venezuelas president Hugo Chàvez
kallade Fidel för “värdighetens röst” och sade: “Fidel
talar för miljoner och han säger sanningar, som vissa inte tycker
om. Men det är sanningar som man måste respektera.”