Del II: Exemplet Jugoslavien - Hur amerikanskt medialand säljer ett krig
(I första delen i RP 1/2002 behandlades CENTCOM, amerikanskt Centralkommando – skapad som “USA:s medel för samarbete med vänskapliga länder” – som för alla krig i världen, under olika ursäkter, senast som kampen mot “terrorismen”. Det är inte många som vet vad CENTCOM är, men häromdagen fick vi veta att även en svensk brigadgeneral, Anders Lindström och en kommen-dörkapten, Markus Grönblad, placeras av den svenska regeringen på CENTCOM i Florida, “som ett led i det svenska engagemanget och stödet i den internationella kampen mot terrorism”. Det är därifrån som Förenta Staterna bl a leder kriget i Afghanistan, kunde man läsa i TT-notisen – för första gången någonsin.)

När medierna tystnar

Som vanligt – efter Vietnamkriget – gör USA:s militärer journalisternas jobb: medan informationer allt mer mondialiseras, säljer amerikanskt medialand utomordentligt sitt nya krig som “ett världskrig mot terrorismen”. USA:s imperium breder ut sig. Efter attackerna mot två byggnader i New York är amerikanerna nu involverade i en rad nya länder. Och inget annat land är i närheten av de summor som USA spenderar på försvarsmakten. USA anser sig själv (bl. a.) stå ovanför krav och överenskommelser som andra länder enats kring. Vad gör den tredje statsmakten – medierna?

Varje krig, amerikanskt krig, är – “försvarskrig” – oberoende om det utspelas i Grisbukten, Vietnam, Libyen, Irak, Libanon, Balkan, Afghanistan och nu i Nepal eller i morgon i Irak och Nord Korea, sak samma – överallt “försvaras amerikanska hem, amerikanska pojkar, amerikansk demokrati, frihet, moral, levnadssätt, mänskliga rättigheter – allt för en ny världsordning” – ett världsomspännande herravälde.

Den nya imperatorn, Napoleon, Hitler… är ingen Clinton, Bush eller vad de än heter, utan – Världsbanken och IMF som för sina profit- och utsugningskrig.

Amerikanska generaler är ständigt sysselsatta, alltid finns det något nytt land att bomba. Industrin behöver alltid nya puffar, särskilt under recessionen. Man måste hela tiden tillverka nya bomber, missiler, ännu osynligare flygplan, nya mordteknologier, även sådana som mjältbrand, som sedan sprids ut just från amerikanska militära labboratorier – till amerikanska politiker. För, man måste väl testa alla nya vapen någonstans, precis som atombomben testades en gång i tiden – bara det är tillräckligt långt borta från amerikanska kuster.
En gång i tiden var kristendomen kolonialismens täckmantel. I dag är det – demokratin (DN, “Gubbstrutten”).
Under tiden har journalistiken , fortfarande, samma etiska och yrkes regler – som ingen längre bryr sig om – medierna minst av alla. Det finns ingen kritisk debatt, ingen granskning av deras arbete – amerikanska militärer och CNN spelar en allt mer avgörande roll for journalister och journalistiken.
Medierna manipulerar hela tiden – i fred som i krig men i krigstider är allting enklare. Konstigt? Nej, inte alls, man är antigen på den ena eller andra sidan. I det första kriget i tredje millenniet (upphovsmännen kallar det för “ett globalt krig”) tvingade president Bush den yngre på oss sitt berömda “yttrande”: “Antigen är ni med oss – eller är ni mot oss!”. Enkelt.
(Tro inte nu att den typen verkligen är så intelligent eller beläst! Nej, absolut inte, som han bevisar dagligen. Nej, det var tribunen Messala som sa till Ben Hur: “Antigen är du med mig – eller mot mig!” Sen var det någon som la en lapp framför den “ytterst begåvade” Bush. Resten är historia.)
Och som sagt, sanningen är alltid första offret. Det märkte just en amerikansk senator redan 1917 , Hiram Johnson. Moderna krig visar allt mer att första offret är, egentligen, krigskorrespondenten som en mediehjälte eller mytskapare – från Krimkriget till Kosovo och Afghanistan.

USA:s världsomspännande krig mot terrorn har nått en ny front: kungariket Nepal, högt uppe i Himalayas höjder. Men här är det inte muslimska fundamentalister som är fienden utan en allt besvärligare kommunistisk (maoistisk) gerilla.

Det senaste kriget i Europa är slut , fast det fortsätter med andra medel. Tiden har gått ifrån återuppbyggnadsarbetet i före detta och nuvarande Jugoslavien.

Medan vi sitter hemma i våra sköna fåtöljer och tittar på tipsextra eller Big Brother – bombar generaler ytterligare ett land, i morgon något tredje. Vi vet fortfarande mycket lite om vad som pågår inne i Afghanistan (eller pågick kring och i Jugoslavien, Irak eller nu i Palestina).

Vietnamkriget förlorades den dagen tv-kamerorna kom in i våra vardagsrum. Bombningarna av Irak bevittnade inga kameror eller journalister, bombningarna av Serbien likaså. I Afghanistan tillät aldrig amerikaner och britter journalister att närvara vid “bombkampanjerna”. Detta glade generalerna. Nu fanns ingen som kunde kontrollera deras rapporter. De har lärt sig sin läxa. Istället skaffade de en Schwarzkopf som kunde visa kloka bomber (en och samma, om och om) eller en baron Jamie Shea som bräckte sin föregångare Münchhausen. I Jugoslaviens fall förde Serbiens TV ett ojämnt men lyckat krig mot Nato-propagandan. Bilder skickades omedelbart ut i världen och visade hur “kloka” bomber dödar civila och lägger civila mål i ruiner. Jamie Sheas lögner dementerades stup i ett och omedelbart – krigets baksida började ännu en gång komma in i våra rum. Därför, fast i “demokratins och mänskliga rättigheters namn”, nämligen “för att befria serbiska folket från landets lögnaktiga propaganda”, beslöt 19 terroristiska västländer, ur det självutnämnda “internationella sam-fundet”, att förstöra alla serbiska tv-hus, sändare och antenner, samt kasta ut en av delägarna från satelliten – Serbiens TV. Bilderna och rösterna ströps. Bombningarna blev “kliniskt rena” utan lidanden, blod och förstörelser. Målen var “uteslutande militära” – succén var given. Liksom senare i Afghanistan (tidigare Irak). Kommandot meddelade “att armén inte kan garantera journalisternas säkerhet, som även kunde avslöja militära hemligheter”.

Så, i världsomspännande kommuni-kationer och informationer, när även terrorister på ett väldigt bra sätt kan utnyttja medier – är de nya krigen bildlösa krig som styrs ur statens propagandabunker med hjälp av villiga medier som för länge sedan sålde sin själ och etik. Dessa generaler för ett rättvist krig – generaler som försvarar sina länder är krigsförbrytare. Med hjälp av sina kålsupare i andra länder (som Persson i det “neutrala” Sverige) rättfärdigas dessa krig reservationslöst som “rätten till självförsvar” även om det “utkämpas” 17 000 km från egna gränser.

“Ge kriget en chans!”
Ge lögnen 24-timmars försprång och sanningen kan aldrig hinna ikapp den – lyder en gammal propagandaregel. Sanningen om aggressionen mot Jugoslavien våren 1999 vet fortfarande ingen. Alla har använt lögnen eller förtigit sanningen. Nato-alliansen utnyttjade sin propaganda maximalt, med särskild medverkan av deras egen produkt – UCK (CIA-utbildade albanska terrorister, både från Kosovo och Albanien, med basen i norra Albanien).

I dag är informationen en del av stridsoperationen. Varje modern krigsmakt har en handbok i vilken bearbetas metoder för mediakontroll. Efter varje angreppskrig kompletteras handboken. Eftersom det ingenstans i världen finns någon abstrakt talfrihet och efter att medier har bestämda ekonomiska förpliktelser och relationer mot och med staten, även de privata – då är det tydligt att medier i varje krig blir propagandaredskap och journalister offer för censuren eller sina egna fördomar.

I Jugoslaviens fall (som i alla andra) blev ingen media lurad – varje redaktion har själv valt hur den vill skildra kriget. Var och en har skapat sin version av händelserna.

Jugoslaviska medier, viktiga källor – användes inte. Tvärtom, de målades upp som lögnaktiga redskap för “Milosevics regim”. De var medskyldiga till hans senare “brott mot mänskligheten”. De som beordrade, de som utförde, de som stödde bombningarna – var bara demokrater som “försvarade mänskliga rättigheter”. De som försvarade sitt land – var krigsbrottslingar.

Bombningarna av Afghanistan, som ett led i det amerikanska kriget mot terrorismen och bin Laden, visade att varje regering anstränger sig att få kontroll över medierna – för att få stöd (alibi för sina gärningar) av sina medborgare. Vid behov kommer varje regering att ljuga. Många journalister följer dessa lögner av ren patriotism, egna övertygelser eller nakna ambitioner, medan redaktionschefer följer lögner för att det är ekonomiskt lönsamt och därmed bäst att stödja den aktuella regimen.

En amerikansk journalist sa för ett tiotal år sedan: “När ditt land är i krig, blir journalistiken en förlängning av krigets ansträngning”. En sådan entusiast var New York Times ledarskribent Thomas Friedman, som under bombningarna av Jugoslavien i varje text upprepade följande motto: “Ge kriget en chans!” – med tillägg: “Man skall släcka lyset i Belgrad, släcka varje glödlampa, stänga varje vattenkran, förstöra alla broar, alla vägar och fabriker”.

Är då liberala intellektuella och liberala ledarskribenter samtidigt även de mest radikala?

Militära journalister
USA är största imperiet i historien – och beter sig som sådan ytterst imperialistiskt. Det amerikanska imperiet breder ut sig och ett halvår efter den 11 september demonstreras USA:s maktposition tydligare än tidigare. Inget land i världshistorien har haft samma övertag, var lika mäktigt och lika rikt. Kriget i Afghanistan har lett till ökad amerikansk närvaro, i bland annat Centralasien där man tidigare inte varit. Imperiet hotar allt fler länder, t. o. m. med kärnvapen. Samtidigt lägger USA långt mer pengar på försvaret än vad de övriga storsatsande länderna gör tillsammans.

Amerikanska armén gjorde journalisternas arbete i Afghanistan. Likadant var det även i “Sandstormen” (1991), samt i Jugoslavien (1999). Pentagon valde bilder och skickade rapporter om “precist” förintade byggnader, dödade eller tillfångatagna “terrorister”. Ingen annan kunde (eller kan) kontrollera, av en enkel anledning – det finns inga oberoende vittnen.

Det var kanske därför Bush hade rätt (för en gång skull) när han sa att “många av våra segrar förblir osynliga”. Var det kanske därför journalister i Afghanistan blev språkrör för den militära propagandan? Naturligtvis inte. Journalistens jobb får inte vara så enkelt som att bara överföra militärernas ståndpunkter, men det beror på enskilda kulturer och journalistens professionalism.

Deras journalistiska uppdrag i ett krig är sannerligen inte lätt, särskilt inte när måltavlorna (officiellt) är militära, medan konsekvenser och biverkningar – civila. Amerikas “medialand” i Afghanistan är bevis på en utomordentlig försäljning av “kriget mot världsterrorism och bin Laden”. När Vita Husets talesman Ari Fleischer säger till chefsredaktörerna “att människor i dessa tider måste tänka sig för vad de säger och vad de gör” – då kan journalister bara salutera. Så gjorde Dan Redder, en av de mest kända amerikanska TV-journalisterna: “Georg W Bush är president. Och när han kallar mig att göra min plikt – är jag redo”.
Hade det inte blivit Afghanistan, “terrorister” och bin Laden – skulle bombningarna av Jugoslavien förmodligen varit ett medialt fiasko. Fast, mer än 2700 journalister gick in i Kosovo och Metohija tillsammans med de första Natoenheterna. I Vietnamkriget var de bara 500. I det senaste kriget mot bin Laden lämnade journalister en massa material – men ingen information. För det sista stod generalerna.

Amerikanska generaler har besegrat journalister i “Sandstormen”, Jugoslavien och nu även i Afghanistan. Men vad hände med krigskorrespondenter? Tiderna har tydligen förändrats, tiden för hjältar är över – så de kan endast fortsätta att skapa myter om dom som för krig.

Som främsta blivande krigsmål nämns Irak, Libyen, Iran, Nord Korea samt en rad “okontrollerbara territorier”. De är globala dissidenter, rogue states (skurkstater). Uttrycket kom till som provisorisk beteckning nästan samtidigt som Washington och Moskva skrev under ABM-avtalet (1972) – “för alltid”. Det nämnda avtalet raseras nu som “förra seklets relik”, men kampen mot “avfällingar” återupplivas som en process som betydligt kommer att märkas, just påbörjat seklet.

Den “tredje statsmakten” i samverkan med vapenindustrin
Så brukar mediemakten kallas och – det stämmer. Medierna är alltid någons lydiga redskap som öppnar vägen för eller till den riktiga makten – makten över människan, folk, länder, världen, profit.
Journalisterna och deras tidningar, radio och tv kan kallas oberoende, fria, demokratiska, regimtrogna, statliga, privata och annat – men de är alltid detsamma – lydiga redskap för den aktuella regimen eller yttre, penningstarka påtryckare, som betalar sig. Oberoende är de inte, av den enkla anledningen att – det finns inga oberoende medier. Allting är egentligen bara en naken propaganda, strävan att med olika argumentations- och övertalnings-knep sprida en åsikt eller åskådning (Norstedts Stora Svenska Ordboken) – för eller emot, sak samma.
Det var en gång en stor propaganda-lärare i en fascistisk stat, Goebbels . Han är, tack och lov, sen länge död men hans (irr)läror lever vidare, ständigt utvecklas, moderniseras, inlindas de i olika skepnader och används av en allt smalare krets, för att inte säga – en stat som återigen vill lägga världen under sina fötter, som vill införa det som den nämnda nazistiska föregångaren ville – en NY VÄRLDS ORDNING.

I demokratier bör pressfriheten inrymma möjligheten att sprida saklig information, verka för fred och rättvisa, avspänning och försoning folken emellan. Har media verkat i den andan? Nej, säger Folke Hagman i sin bok “Media som krigshetsare” och fortsätter: “I kritiska lägen har media för det mesta uppmuntrat nationalistiska, aggressiva folkstämningar. Man har utnyttjat lögnen som vapen. Med lögnpropagandans hjälp skapas hat och krigslust, men även vardagligt stöd åt våldets och krigets intressenter”.
· Media anpassar sig efter makthavarens krav och avstår från att sprida sann information.
· Media låter sig utnyttjas för propaganda med syfte att utså fiendskap och hat mellan folken (som under och efter världskrigen).
· Segermakternas krigsförbrytelser förtigs eller slätas över och en allmänt ensidig syn på skuld och ansvarsfrågorna godtas okritiskt av media.
· Viktig information fragmenteras eller försummas i jakten på säljande nyheter och nonsens.
· Media avstår från att självkritisk granska sin egen roll och eget ansvar i samband med konflikter, kapprustning och krig.
Med andra ord – rustningskomplexet påverkar masskulturen på alla plan. Det handlar om fördelning av makten över media mellan staten och privata ägare som, åtminstone i västländer, koncentreras till stora finansiella konglomerat. Mäktiga vapentillverkare som General Dynamics och United Technologies sträcker ut sina tentakler till mediaområdet. Samtidigt är andra mäktiga företag med tidigare civil produktion på väg in i den lönsamma vapenmarknaden (General Electric, Raytheon, Westinghouse o. s. v.).

Svenska medier - västorienterade
Aggressionen mot Jugoslavien förbereddes mycket noggrant. Huvuduppgiften föll på medier som skulle förbereda och bearbeta den egna opinionen i de respektive länder som självutnämndes till det “internationella samfundet”. Vidare sataniserade man landets medborgare och landets ledning. Även andra, ibland så kallade “neutrala” länder hjälpte till liksom deras regeringar. Nyhetsflödet från väst- och elitkällor var i överväldigande dominans. Detta kom fram i den första och sista granskningen som gjordes i Sverige av Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs Universitet. Det var i slutet av mars och början av april 1999, mitt under bombningarna av Jugoslavien.
Sveriges TT blev totalt västorienterat. Bilden av Milosevic målades av Nato i svenska tidningar. De kallade honom för “vår tids Hitler”. Mediebilden av honom förändrades radikalt när förhandlingarna i Rambouillet misslyckades och Madeleine Albright drog åt tumskruvarna och Nato började bomba Jugoslavien. Hur och varför skedde detta? “Ett svar är att Natos propagandaapparat varit mycket framgångsrik i svenska medier och att den svenska regeringen varmt och reservationslöst stödde alliansens aggression”, tyckte dessa modiga granskare. Kanske därför uppmärksam-mades inte deras arbete. Bästa och främsta källan var Natos dagliga presskonferenser i Bryssel som leddes av den, numera, världsberömde Jamie Shea. Svenska etermedier citerade eliten och använde västkällor. Många redaktioner använde endast engelskspråkiga källor. “Nato var den mest frekventa enskilda källan under kriget”, sa Christina Jutterström, som ledde granskningen.

Tidningar, radio och tv var så ivriga att hjälpa till och sälja ett krigsbrott att de oftast glömde att kontrollera om berättelserna som serverades logiskt höll ihop.

Det fanns för många sådana exempel. Döda var inte döda, offer var inte albaner, mördade har dött en naturlig död eller levde vidare, flyktingar var inga flyktingar, till och med kunde de spårlöst försvinna (om ni minns de 10-tusentals “albanska flyktingar” i Blace, Makedonien, som bara var snälla, välbetalda statister, som nästa dag, när tv-kamerorna var släckta och journalister borta – var spårlöst försvunna).

Ett år efter Gulf-kriget fick vi veta om många osanningar. I Jugoslaviens fall var andelen oklara eller saknade källor dubbelt så hög. Var det slarv, misslyckande eller medveten policy? Varje tidning hade några medarbetare som tenderade att ha en stor andel oklara eller inga källor alls. Varför?

Ännu en gång – ingen media blev lurad – varje redaktion har valt hur den vill skildra kriget. Var och en har skapat sin version av händelserna.

Världsomspännande statsterror
Redan Korea- och Vietnamkrigen uppenbarade USA:s världsvida utrikespolitiska engagemang. I Noam Chomskys svenska översättning av “De mänskliga rättigheternas politiska ekonomi” skriver statsvetaren Erik Åsard i förordet:
“… det faktum att USA sedan länge stött och organiserat ett nykolonialt system av subfascistiska klientstater i tredje världen, vilka styrs med hjälp av våld och terror i en inhemsk och utländsk elits intresse. Det överordnade målet för USA:s utrikes politik, skriver Chomsky och Herman i en analys som torde vara svår att bestrida, är att göra världen säker för inhemska affärsintressen och att motarbeta frihetssträvanden och sociala reformer i u-länderna”.

På så sätt bildades ett pärlband av eländiga förtryckarregimer inom USA:s inflytelsesfär som resultat av den amerikanska förtryckarpolitiken (Se första delen, artikeln om CENTCOM).
Jugoslavien var inte den första staten som Förenta Staterna ville kuva i en process som kränkte FN-stadgan och andra internationella konventioner.

“Under mer än två årtionden försökte USA kuva Vietnam med våld och subversion”, säger Chomsky.
För att kunna investera, sälja och ta hem vinster – störtar USA gång på gång demokratiska regimer, allt råare tillgriper de repression, fysisk tortyr, ekonomiska sanktioner och bombningar. Media ställer sig frivilligt till förfogande i imperialismens (eller: globaliseringens) tjänst. Medias urval och analys hjärntvättar och påverkar, i “demokratins namn”, stora befolknings-gruppers livssituation på olika håll i världen. Media ignorerar, förnekar och konstruerar ursäkter systematiskt för USA-stödd subfascistisk terror i många länder. Den allmänt partiska inställningen kommer till uttryck i bland annat medias sätt att utnyttja flyktingar och dissidenter som intervjuobjekt. De får betydande okritisk publicitet medan offer för USA-stödda regimers våld, eller USA:s våld, sällan eller aldrig får komma till tals. Då föredrar media vanligen “fakta” från officiella håll – från USA, Nato, EU eller regimerna i fråga.

Ett gammalt exempel som någon sällan känner till: Enligt Sveriges Radios statistikavdelning hade TV 26 program om nazismen och dess förbrytelser under sex år (1975-1981). Under samma period sändes inte något program om förintelsen av Dresden, Hiroshima och Nagasaki. Och så väntade vi att, det så amerikaniserade Sverige, skall vara korrekt i fallet Jugoslavien!

Segermakternas egna krigsförbry-telser kommer alltid i skymundan och undgår rättslig granskning. Det är en fråga om medias ansvar och skuld.

Media är lierad med makten
Men, som vi informerades av svenska medier, är jugoslaviska medier numera fria. Sedan den femte oktober förra året. De flesta jugoslaver som läser tidningar, lyssnar på radio och tittar på tv – enligt olika inhemska undersökningar – anser tydligen att inget har förändrats. Eller rättare sagt, “maktbytet har knappast eller inte alls verkat mot den önskade blomstringen av kritiskt tänkande och många medier är fortfarande underdåniga, medan den nya regimen stup i ett demonstrerar sina auktoritära ambitioner”. Med andra ord – inför diktatur.
Mediasituationen i Serbien är förödande. Pultronisk journalistik och självcensur, särskilt inom statliga medier – är vardagen. Det var expertpanelens slutsats efter diskussionen om medier efter “demokratiseringen”.
Enligt radio B92 “dom nya demokratiska makthavarna vågar inte ens efter drygt ett år demokratisera massmedia i rädslan för att det kan hota deras nya privilegier”. “Den nya regimen har fått kontroll över medier men inte bara i Serbien utan även i Montenegro”, säger Drasko Djuranovic, chefredaktör för Podgoricas veckotidning Monitor.
“Om man skulle ställa medborgare inför dilemmat: media utan regering eller regering utan media – skulle valet vara lätt – alla skulle välja en mediakontroll över regeringen”, sade Djuranovic.
Carla del Ponte har i sitt nyaste, kompletterande åtal mot Milosevic (27 sep. 2001) nämnt hans samröre med “andra medverkande i brottsliga handlingar”. Åklagaren hävdar att “Milosevic kontrollerade och på annat sätt utnyttjade statliga informativa medier i Serbien för att manipulera den serbiska opinionen”. (Nästan ordagrant är det Natos ursäkt för att bomba sönder Serbiens radio och tv.)

Enligt del Ponte “var hans målsättning att med spridning av förstorade och osanna informationer om nationellt motiverade kroatiska attacker mot serber i Serbien och Kroatien – skapa fruktan och hatstämningar”.

Och en till rolig mening: “Propagandan som tillverkades av serbiska medier var ett viktigt redskap som bidrog till att begå brott i Kroatien”.

Därför beslöt de 19 mäktiga att tysta ner serbisk radio/tv och på så sätt befria det serbiska folket från den förhatliga serbiska propagandan. Samtidigt förstärkte deras egna medier sin lögnaktiga propaganda – till sina egna och jugoslaviska medborgare i strävan att rättfärdiga sin ytterst humana kampanj som skydd för mänskliga rättigheter – med bomber mot det serbiska folket, dess stat, institutioner, sjukhus, skolor, broar, fabriker o. s .v.
Nu, när hon inte har några som helst bevis mot Milosevic, funderar Carla på ett åtal mot journalistiken och journalisterna, naturligtvis serbiska sådana, de som, enligt hennes tycke, “var i Milosevics tjänst”.

Alltså, till krigsbrotten mot den serbiska populationen i Kroatien, närmare bestämt i Krajina – bidrog ingen annan än den serbiska propagandan.

“Detta är befängt. Att pröva journalisternas ansvar är inte klokt”, säger Stanko Cerovic, chefredaktör på Radio Frans Internationals program på det serbiska och kroatiska språket, som skrev boken “I humanisternas klor” och som under en tid var korrespondent i Haag. “Sådant går omedelbart att jämföra: vad gjorde västliga journalister medan Nato bombade Jugoslavien?”

Var kroatiska attacker nationellt motiverade? Eller, vad skulle annars motivera dem? Har serbiska tidningar, d. v. s. Milosevics propaganda, meddelat Serberna i Krajina att kroaterna förbereder operation “Stormen” med Natos assistans och på direkt krav från Vita Huset? Kan någon verkligen, efter operationer “Stormen” och “Blixten” seriöst fråga sig något sådant? Kunde serbiska medier skapa en sådan fruktan och hatstämning – som resulterade i 280 000 människors exodus, Krajinas etniska rensning?

Frågan är: Hur kunde serbiska medier hetsa upp människor till att begå krigsbrott – mot sina egna?
Serberna är, tydligen, skyldiga för att de vågade ta till självförsvar. USA, däremot, har full rätt till självförsvar –
var helst i världen, långt, långt borta från sina egna gränser, utan att man anfaller dom – varken på Balkan eller Irak, Afghanistan eller Somalia. Våra mest populära ministrar, Anna och Göran, tycker likadant, reservationslöst. Igen.

Naturligtvis, fanns det andra, “oberoende” medier i Jugoslavien, de som var mot Milosevic och därmed för alliansen. Dessa medier fick beröm (för sin ställning mot sitt land), mycket pengar, papper, dyra apparater och allt annat stöd som kan tänkas. I det fattiga, sanktionerade och sönderbombade Jugoslavien. Georg Soros var mycket givmild. Det fanns även små, obetydliga politiker som sålde sina själar till alliansen. En av dessa “partiledare” reste runt i Nato-länderna, till Natos högkvarter, pussades och kramades med alla dom som bombade hans land. Han till och med krävde att de skulle fortsätta med sina bombningar – ytterligare två veckor. Han blev sedan “befrielsen” – Serbiens statsminister.

Det talas, på sista tiden i Jugoslavien, om något som heter “hatspråk” och är inspirerat av de nya inhemska politikerna. Vad är det? Det är serbernas språkbruk om kroater, bosnjaker (bosniska muslimer) och kosovoalbaner. Till och med Mark Thompson (den Internationella krisgruppens direktör för Program på Balkan) blandade sig i det. Han är, naturligtvis, kritisk mot serbiska medier “för att de gjorde inga viktiga framsteg i processen för demokratiska reformer och övergång”.

Dåvarande serbiska medier var Milosevics redskap. Vems redskap är dagens “oberoende och fria” medier?

Kapitalistisk barbarism eller socialism
Låt oss minnas Jamie Shea, förmodligen världens största och blodigaste lögnare, den moderne maktens baron Münchhausen. Låt oss minnas Två Pulitzer-priser som vanns i Bosnien och ett svenskt journalistpris (Pär Svensson, då på Expressen) på fruktansvärda men osanna berättelser.

Då ställs frågan: kommer man nu att sanktionera krigspropagandan i internationella tribunaler eller kommer stormakterna att ta till det selektivt och av helt egna, antijuridiska skäl (som i Jugoslaviens och Milosevics fall)? Kommer någon att mäta medias medverkan i krigshysterin kring Kosovo och Metohija, och nu i Afghanistan?
Några av er läsare känner kanske till Milan Kangrga. Han är en internationellt mycket känd kroatisk filosof och tidigare medlem i Praxisgruppen. Han har många åsikter om det som händer i vårt tidigare gemensamma land (och nuvarande länder).

“Nationalitet och etnisk tillhörighet kan inte vara en politisk grund för ett samhälleligt liv – utom i nazismen och fascismen – fast, då är det bestarnas landskap och ingen politik”, tycker Kangrga och tillägger: “Det är precis det som är på väg hos oss”.

“Den politiska firmans namn betyder inget hos oss. Om någon säger sig vara demokrat, men skapar odemokratiska lagar (som den senaste Lagen om arbete i Serbien, anm. D. L.), betyder det att han inte förstår det grundläggande förhållandet mellan arbetet och kapitalet, d.v.s. förstår inte att kapital inte är pengar utan, egentligen, förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetaren, mellan människan och människan. Men, säger Kangrga, det går inte att förstå utan att ha läst första kapitlet i Marxs “Kapital” och innan det – Kant.”

För, om man skall vara ärlig – handlar allt detta om klasskampen och därmed är vi på det ideologiska planet. Då börjar det bli ganska halt på banan – för globaliseringens ivrare tål inget sådant kätteri.

Men, vad skall vi då våga? Kanske vara legalister, det är i högsta grad tillåtet för politiker, journalister, kapitalet och kyrkan. Annars riskerar man att kategoriseras som kommunist, det värsta och sjukaste man kan tänka sig i dag.

Förenta Staternas president Bush hävdar att han är legalist. Ordet finns inte i ordböcker, det är ett nytt, modernt och välsignat ord, så låt oss se vad det betyder i lokala och globala proportioner.

Därför låter vi filosofen Kangrga svara:

“Legalism är, kort sagt – en floskel!” USA bombar först Jugoslavien, sen Afghanistan, imorgon kommer en tredje liten, svag och framförallt olydig stat att bombas. Och alla dessa bombningar är legalistiska, fast det som det egentligen handlar om är att i USA råder recession och man måste rulla i gång militärindustrin, storkapitalet, samt säkra viktiga handelsvägar och mineralkällor (se artikeln om CENTCOM, anm. D. L.). Men akta er, nu är vi åter hos Marx och dilemmat som redan Rosa Luxemburg ställde inför världen: kapitalistisk barbarism eller socialism. Det finns inget tredje.”

Ja, Bush är legalist, bombningarna är legalistiska, mediavärlden är legalistisk – världen blir allt mer legalistisk. USA har rätt att försvara sig långt borta i Jugoslavien eller Afghanistan. Dessa stackars länder har ingen rätt att försvara sig mot den organiserade bombstatsterrorismen.
Men, vad betyder den 11 september?
Kangrga igen: “Det är CIA:s hopkok. Förresten, om bin Ladin verkligen gjorde New York, var han inte CIA:s man till i går? Men det finns risker, risker att börja ett tredje världskrig. Många har sagt att det började med bombningarna i Jugoslavien. Eller, kanske, i Afghanistan?”.

Den gamle filosofen vet inte om det började men tycker att ett sådant krig i högsta grad är möjligt. Ännu en gång vill han påminna oss om Rosa Luxemburg som för länge sen sa att världen kan välja mellan kapitalistisk barbarism och socialism. Tredje vägen finns inte.
Men, för guds skull, vad är då socialism?
Inte ens en filosof kan beskriva något som han kallar utopi. Han svarar med Leszek Kolakovski som, till exempel, gav femtio (50) definitioner på vad socialism inte är – och bara en vad socialism är.
Vet ni hur den låter?
Ja, socialism är något bra.
Vilken pojklymmel till filosof, eller hur?
Låt mig avsluta allt detta med två frågor: Vad har förändrats från Vietnam till Afghanistan? Amerikanska generaler segrade över journalisterna i Gulfkriget, Kosovo och i Afghanistan.
Men vad blev det av krigs-korrespondenterna?
Ja, eftersom tiden för hjältar tydligen är över – då kan de fortsätta som konstruktörer av nya myter – om de som för krig.
Dusan Lazarevic
dusan.lazarevic@skp.se