”Om du skulle besöka dessa (palestinska) flyktingläger, skulle
du omedelbart begripa varför självmordsbombarna finns. Dessa läger
är värre än någon plats som jag någonsin har sett.
Öppna avlopp, absolut fattigdom, elände - och absolut inget hopp om
att få tillbaka sin mark, inget hopp om att bli accepterade i Libanon
eller annanstans.”
Haviland Smith, f.d. chef för CIA:s kontraterrorismavdelning, citerad i
Burlington Free Press, 16 september 2001.
I januari 1943 började några av de judar som var instängda
i Warszawaghettot att slå tillbaka mot de tyska trupper som inringade
dem. Tidigare hade judarna mer eller mindre passivt underkastat sig ockupationsmakten,
men deras misär hade stigit till en nivå där de insåg
att de inte längre hade något att förlora. Att strida mot den
tyska armén var en hopplös kamp, att jämföra med självmord,
men alternativet var att låta sig krossas och därmed förlora
den sista resten av sin mänskliga värdighet.
Det som nu pågår nu i Palestina är en kuslig och grotesk upprepning
av denna historia, provocerad av en israelisk ockupation som har pågått
i många år.
Det är en logisk följd av Israels tillämpning av begreppet “järnväggen”,
vilket myntades i 1920-talet av Ze’ev Jabotinski, en hängiven sionist
som föddes i Odessa 1880 och dog 1940.
Efter första världskriget hade Palestina blivit ett protektorat under
Storbritannien, och sionisterna försökte kontinuerligt att övertyga
britterna om att en judisk stat skulle upprättas i Palestina. Många
i sioniströrelsen var villiga att leva tillsammans med palestinierna i
en och samma stat, men Jabotinski var inte en av dem. Han bröt med det
officiella sionistiska ledarskapet och framhöll två grundläggande
principer.
Den ena var att ett en eventuellt israelisk stat måste omfatta hela Palestina,
från Medelhavet till andra sidan floden Jordan. Den andra var att judarna
skulle ha ensam politisk suveränitet över hela området.
Jabotinski ansåg att trots att judarna ursprungligen kom från Mellanöstern
tillhörde de västvärlden kulturellt och moraliskt.
”Vi judar har inget i gemensamt med vad som betraktas som Öst, och
vi tackar gud för det”, sade han.
En judisk stat, en förgrening av den västerländska s.k. civilisationen,
inplanterad i Mellanöstern. För Jablonski var Öst lika med social
och kulturell stagnation, och implikationerna var klara - palestinierna var
en sorts untermensch, precis som judarna var för nazisterna.
I likhet med Theodor Hertzl, sonismens grundare, ansåg Jabotinski att
en judisk stat i Palestina kunde etableras och överleva endast med stöd
och skydd av en utomstående Västmakt. Före första världskriget
hade Herzl talat med Italiens kung, den tyske kejsaren, den brittiske premiärministern
och t.o.m. påven i ett försök att hitta en skyddsmakt.
Efter första världskriget var Storbritannien uppenbarligen bäst
lämpad för denna roll.
År 1923 publicerade Jabotinski två artiklar under rubriken ”Järnväggen”.
Han menade att en frivillig överenskommelse med de palestinska araberna
var ”otänkbar, såväl nu som i framtiden”. Vilket folk
som helst, skrev han, skulle motsätta sig utländska nybyggare i sitt
hemland och det vore fåfängt att tro att palestinierna skulle reagera
på ett annat sätt.
Vad sionisterna måste göra, enligt Jabotinski, var att bygga en vägg
av järn mellan ”oss” och ”dem”. Han menade att alla
sionister i grund och botten var överens om detta men att vissa av dem
ville bygga väggen med judiska bajonetter medan andra ville använda
brittiska bajonetter. Att förhandla med palestinierna var för Jabotinski
inte bara hypokritiskt utan också skadligt för sionismen. Väpnad
makt var det enda som kunde etablera och bevara Eretz Israel, en judisk stat
omfattande hela Palestina.
Ovanstående är en summering av en del av boken The Iron Wall (av
Avi Shlaim, Allen Lane The Penguin Press, 2000).
Shlaim är jude, född i Baghdad 1945, uppväxt i Israel, där
han gjorde militärtjänst, numera professor i internationella relationer
vid Oxfords universitet i Storbritannien.
Enligt professor Edward Said, en framstående talesman för palestiniernas
sak, är Shlaims bok ”en osentimental, avmytoligiserad historia om
Israels medvetet provokativa förhållande till araberna... den är
en milstolpe i den moderna forskningen om Mellanöstern”.
Shlaim menar att begreppet järnväggen var den principiella kärnan
i den politiska strategi hos David Ben-Gurion, som ledde sionisterna efter andra
världskriget och proklamerade staten Israel 1948. Att visa palestinierna
att motstånd mot Israel är hopplöst, det har med få undantag
alltid varit en hörnsten i Israels politik, anser Shlaim. I en artikel
i International Herald Tribune (den 5 april 2002) konstaterar Shlaim att ”det
är inte fred med palestinierna som Sharon söker, utan deras kapitulation
och fördrivning”.
Israel är ingen demokratisk stat
Baruch Kimmerling, professor i sociologi vid Jerusalems hebreiska universitet
skriver i International Herald Tribuner (den 3 april 2002, en artikel som såvitt
jag vet inte återgivits i svensk media):
”Sedan 1967 har Israel härskat direkt, och sedan 1994 indirekt, över
miljoner arabiska invånare som saknar alla civila rättigheter och
de mest grundläggande mänskliga rättigheter. Allt eftersom denna
situation har institutionaliserats, har Israel slutat att vara en demokratisk
stat och har blivit en Herrenvolkdemokrati - en regim där medborgare har
alla rättigheter och icke-medborgare inga. Lagarna i Israel har blivit
lagarna för ett herrefolk, och moral i Israel är moral för landets
herrar.”
För yngre läsare bör kanske berättas att Herrefolk var nazisternas
beskrivning av ”de sanna arierna” som var det härskande folket.
Redan 1974 i How Israel Lost Its Soul (Hur Israel förlorade sin själ,
Penguin Books) anmärkte Maxim Ghilan att Israel hade ändrats från
”en mild form av socialism, där en kapitalistisk minoritet tolererades,
till en nationalsyndikalism enligt den italienska fascistiska modellen”
med en enorm vapenindustri. Enligt Ghilan var drivkraften bakom förändringen
det israeliska Labourpartiet.
Ghilans bok är något ojämn och från en marxistisk synpunkt
är hans analyser ofta missvisande och t.o.m. felaktiga, men hans beskrivning
av Israels politiska och ekonomiska utveckling stämmer väl med Shlaims
bok och Kimmerlings artikel.
Under årens gång har Israel ibland varit motvilligt tvungen att
förhandla med palestinierna och ibland med andra arabstater. Taktiken har
alltid varit att vinna tid genom att prata ihjäl frågan och samtidigt
skapa vad som inom israeliska regeringar kallas för ”fakta på
marken”, detta med fullt stöd från en extern makt, dvs. USA.
Exempelvis skrev man efter långa diskussioner under den s.k. Osloöverenskommelsen
med stora fanfarer. Överenskommelsen var i själva verket en utförsäljning
av palestinierna. Alla viktiga frågor - inklusive palestiniernas rätt
att återvända till sitt hem - skulle lösas på ett obestämt
sätt i en obestämd framtid. Israel lovade att inte utvidga de illegala
bosättningarna på ockuperad palestinsk mark.
Men detta är precis vad israelerna har gjort sedan Oslodokumenten undertecknades.
Mer och mer bludder har pratats, och under tiden har med aktiv stöd från
USA förtrycket av palestinierna ökat.
Det är viktig att inse att Israels järnväggpolitik har drivits
av både Labourpartiet (socialdemokraterna) och Likud (högern).
Kriget som pågår nu är inte Sharons krig - det är Israels
krig.
I Sharons regering sitter företrädare för Labourpartiet sida
vid sida om Likud med flera högerextrema judiska fundamentalister.
Det är också viktigt att komma ihåg att det bland israelerna
finns mycket opposition mot regeringens politik, som fredsrörelse och i
krigsmakten.
När Kimmerlings artikel publicerades hade mer än 350 israeliska officerare
och soldater skriftligt vägrat att göra militärtjänst i
de ockuperade områdena. Och antalet vapenvägrare fortsätter
att stiga. De hotas nu att bli ställda inför militärdomstol.
Vapenvägrarna anklagas för att ha brutit mot lagliga order från
en demokratisk regim.
Kimmerling skriver: ”I dagens Israel finns det ingen mer moralisk eller
demokratisk gärning än att vägra vapentjänst i de ockuperade
områdena”.
Sveriges regering agerar lakej
Utrikesminister Anna Lindh har visat sig vara tämligen ovillig att reagera
mot det folkmord som Israel har inlett, men till sist kunde hon inte helt undvika
att kommentera situationen. Hon tycker att det som Israel nu gör är
”oacceptabelt”. Milda makter!
Varken Lindh eller Göran Persson tycker att sanktioner bör beslutas
mot Israel, eftersom detta skulle vara ”kontraproduktivt”, ett fånigt
försvenskande av ett engelsk uttryck som betyder ”att motverka sitt
eget syfte”.
Äldre läsare kommer säkert ihåg att svenska regeringar
också var emot sanktionerna mot apartheidregimen i Sydafrika av samma
skäl, men man hade då ännu inte upptäckt ordet ”kontraproduktiv”.
Gång på gång fick vi veta att sanktioner mot Sydafrika ”skulle
ju bara drabba vanligt folk och inte övertyga regeringen att ändra
kurs”. Sanktioner mot Jugoslavien och Irak var och är däremot
helt i sin ordning.
Israel bör uteslutas från FN
Det är uppenbart att situationen i Mellanöstern är mycket, mycket
allvarlig, inte minst med tanke att USA förbereder ett angrepp mot Irak.
Vad som behövs är en politisk taktik som skulle vara effektiv och
samtidigt höja medvetenheten hos folk i Väst om den historiska bakgrunden
till situationen i Palestina och Israel.
Jag har varit i kontakt med Francis A. Boyle, som är juridikprofessor vid
Universitet i Illinois USA och sedan länge juridisk rådgivare till
PLO och den provisoriska palestinska regeringen. Boyle har tagit fram ett förslag
som är mycket intressant och som har inspirerat SKP till ett öppet
brev till svenska UD.
Öppet brev till svenska UD
SKP kräver att den svenska regeringen tar sitt ansvar som medlem i Förenta
Nationerna och snarast agerar för att förverkliga följande program:
1. FN:s Generalförsamling bör omedelbart suspendera Israel från
deltagande i FN, i såväl Generalförsamlingen som andra FN-organ.
Villkoren för att Israel blev FN-medlem 1949 var bl.a. att Israel formellt
måste godkänna Generalförsamlingens resolutioner 181 (II) 1947
om delning av Palestina och s.k. trusteeship för Jerusalem samt resolution
194 (III) 1948 om det palestinska folkets rätt att återvända
till sitt hem.
Trots detta har Israels regeringar sedan 1949 vid upprepade tillfällen
avvisat dessa resolutioner. Israel har därmed förverkat sin rätt
att vara FN-medlem och att delta i FN:s verksamhet.
2. Alla vidare förhandlingar angående frågan Israel-Palestina
måste vara baserade på resolution 181 (II) och de gränser som
definieras i den, resolution 194 (III), senare resolutioner i Generalförsamlingen
och Säkerhetsrådet, de tredje och fjärde Genevekonventionerna
1949 och andra relevanta principer i internationell rätt.
3. FN:s Generalförsamling bör omgående besluta om omfattande
ekonomiska och diplomatiska sanktioner mot Israel enligt den s.k. Uniting for
Peace-resolutionen 1950.
4. Vi måste överge illusionen att USA är en lämplig medlare
i förhandlingar mellan Israel och Palestina. USA har konsekvent tagit Israels
sida sedan många år tillbaka och är huvudleverantör av
vapen till den israeliska krigsmakten. Ett nytt internationellt ramverk för
förhandlingar måste skapas, där USA är uteslutet.
5. FN:s Generalförsamling bör omedelbart skapa en internationell tribunal
för att väcka åtal mot israeliska krigsförbrytare, både
militära och civila, inklusive israeliska politiska ledare. Generalförsamlingen
har befogenheter att etablera en sådan tribunal enligt artikel 22 i FN-stadgan.
Som framgår utgår förslaget från att alla åtgärder
skall vidtas i FN:s Generalförsamling för att därmed undvika
risk av veto från USA, Storbritannien eller andra länder i Säkerhetsrådet.
Utan att spekulera i möjligheten att få en majoritet av Generalförsamlingen
att rösta igenom det menar jag att själva förslaget i sig kan
ha en betydande effekt på folkopinionen och bidra till att sätta
stark press på regeringen.
En effekt kan vara att bemöta Israels och israelvänners påstående
att palestiniernas återvändande till sitt hem är ett ”krav”
från Arafat som skulle skadligt påverka vad som kallas för
”Israels säkerhet”.
Det är inte allmänt känt i Sverige att Israel för länge
sedan formellt och skriftligt erkände palestiniernas rätt att återvända.
PC
pc@skp.se
Israel, som äger mellan 200 och 500 kärnvapen och ett högtutvecklat
raketsystem,
har utan stor uppseende trängt undan Storbritannien från femte platsen
bland världens stora atommakter.
John Steinbach, Marxistische Blätter, Essen
”Araberna må ha oljan - vi har tändskickorna.”
Ariel Sharon
”Det är inte så att Sharon trotsar Bush. Han verkställer
bara dennes politik.”
Filmregissören Jules Dassin i ett uttalande om Israels krig mot palestinierna.
”Skulle det åter bli krig i Mellersta Östern ...eller skulle
någon arabisk nation beskjuta Israel med
raketer som irakierna gjorde, skulle en kärnvapeneskalation, som förr
var otänkbar - förutom som ultima ratio - nu
vara enmöjlighet som måste tas på allvar.”
Seymor Hersh, The Samson
Option: Israels Nucklear Arsenal and American Foreign Policy, New York, 1991,
Random House, s. 319