Mer från (v)-kongressen

Vänsterpartiet sviker pensionärerna

Den 10 januari dominerades TV-nyheterna av två kvinnors agerande: Mona Sahlin och Gudrun Schyman. Mona Sahlin hade än en gång misslyckats med att klara enklast tänkbara privata angelägenheter och Gudrun Schyman hade hållit tal på V-kongressen med våldsamma utfall mot männen. Men först fick vi se hur kongressombuden begick nattvarden i partiets regi och sedan visade Schyman hur man knäar en man i skrevet. Det är svårt att sätta sig in i hennes relationer med män. Nog tycks de mig mycket märkliga.

Ombuden reagerade
Senare under referat från kongressen kunde jag glädja mig åt att kongressombuden fattade ett klokt beslut i en stor och viktig fråga mot ledningens uppfattning. Kongressen beslutade att de pengar som stals från pensionärerna 1994 nu skulle återbetalas. Partiledningen skyndade sig att försöka avstyra ett sådant beslut. Bl.a. med motiveringen att det rörde sig om 20 miljarder kronor. ( Så mycket större anledning borde det ju vara att uppfylla det åttaåriga löftet att lämna tillbaka de pengar man tagit från landets pensionärer, anser jag). Men ombuden vägrade att backa utan stod fast vid beslutet som ett krav inför eventuella överläggningar med socialdemokraterna efter valet.

Inte förbättra – bara återställa
År 1994 – liksom nu 2002 – skulle pensionernas värde återställas, d.v.s. höjas med samma procent, som levnadskostnaderna ökat. Detta skall ske 1 januari varje år. Det betyder att pensionerna inte förbättras utan bara får samma värde som tidigare. Men det är ett falskt påstående även detta. Index för nya levnadskostnadsnivåer ändras varje å 1 november, så 1 januari har pensionernas värde urholkats i 15 månader och nu fastställs en höjning som endast väger upp försämringar sedan 1 november. Så först förlorar pensionerna i värde i 15 månader och sedan jämställs de 3 månader bakåt och börjar på nytt att förlora i värde. Pensionerna förlorar ständigt i värde och standardhöjning kan det bara bli genom särskilda politiska beslut. (Det händer att bostadstilläggen höjs p.g.a. av de ständiga hyreshöjningar. Detta ger då ett tillägg till dem med de lägsta pensionerna). Det är aldrig tal om att pensionerna verkligen skall höjas.
1994 höjdes inte pensionerna som man borde gjort enligt gällande regler. Politiskt beslut fattades om att så inte skulle ske. Men detta skulle pensionärerna få tillbaka (med ränta). Men så har aldrig skett. Nu beslutade ombuden på V-kongressen att det skulle partiet kräva inför år 2003.

Styrelsen förskräcktes
Detta hade inte Gudrun & Co. räknat med, så nu mobiliserades alla krafter för att i varje fall ta udden av detta beslut. Först skickade man fram den stora ekonomen vice ordföranden från Göteborg. Han talade sig varm om allt annat som måste göras. Man skulle kräva att sjukkasseersättningen fastställdes till 90 procent, partiet skulle kräva stora insatser mot arbetslösheten. Man avsåg tydligen nya former för att dölja den förmodade ökningen av arbetslösheten i stället för riktiga statliga jobb. Uppräkningen av olika sådana projekt slutade med att det var omöjligt att också ge tillbaka till pensionärerna vad man stulit för åtta år sedan.
Vad ombuden tyckte sedan denna talesman talat sig inte varm – utan het – för alla dessa andra projekt så fick man tydligen majoritet för att detta skulle vara partiets krav. Huruvida ombuden därmed tog tillbaka kravet på att staten skall betala tillbaka de stulna miljarderna till pensionärerna – ja det vet vi inte. Kongressen närmade sig slutet. Ombuden skulle åka hem – kanske med förutbeställda bussar. En ganska vanlig taktik av en ledning som inte accepterar ombudens beslut på en kongress. Ofta uppfattar ombuden först efteråt att man gått på en blåsning – det är väldigt lätt gjort. Men ledningen kan hänvisa till kongressprotokoll. Det är fult – sådant kan inte ske i ”de bästa familjer” men tydligen i Vänsterpartiet.
En viktig fråga beträffande pensionärernas standard med nuvarande system är: På vilka grunder bedöms levnadskostnadsökningarna? Vilka varor och tjänster ingår i underlaget och i vilken omfattning har de betydelse ifråga om ett normalt leverne. En gång tog jag fram underlaget för levnadskostnadsberäkningarna, och de var märkliga. Det vi arbetarfamiljer använde mycket, korv, fisk, mjölk, margarin etc. - det förekom i små mängder enligt underlaget för levnadskost-nadsberäkningarna, men ”normalfamiljen” gick på krogen två gånger i månaden. Vi arbetarfamiljer hade inte råd att gå på krogen överhuvudtaget. Men detta kan jag inte gå in på nu – det kanske kan bli en annan gång. För intressant är det.
Olof Nilsson
olof.nilsson@skp.se