Rysslands stöd för USA:s krig har på många håll
väckt förvåning.
President Putin har inlett hektiska aktiviteter för att komma med i den
”världsomspännande koalitionen mot terrorismen” bakom det
amerikanska stjärnbaneret. Telefonsamtal med Bush och regeringscheferna
i de stora Natostaterna, ministerbesök i Washington, Bryssel…och inte
minst samtal med ledarna i de f d Sovjetrepublikerna för att övertala
dem att ställa upp för det amerikanska ”korståget”.
Putin känner sig nog rätt framgångsrik. De asiatiska republiker
som gränsar till Afghanistan har ställt sitt territorium till förfogande
för amerikansk överflygning och för flygbaser. Även Ukraina
har gett överflygningstillstånd för amerikanska militärplan,
medan Ryssland självt ännu begränsar tillståndet till överflygsrätten
i humanitära syften”. Dessutom har försvarsminister Ivanov deklarerat
att Ryssland kommer att hjälpa den afghanska Nordalliansen – USA:s
senaste bundsförvant i Afghanistan – finansiellt och militärt
i ”kampen mot talibanerna”. Därmed har Ryssland öppet inblandat
sig i Afghanistans inre angelägenhet. Liknande tongångar om installationen
av en annan regering i Kabul har visserligen också kommit från Vita
huset och andra regeringar, men ordvalet har senare förändrats eftersom
brottet mot folkrätten blev allt för uppenbart.
Varför inordnar sig Ryssland så rakt i USA:s linje? Tydligen finns
det tre aspekter som bestämmer denna attityd:
1. Putin vill i efterhand få Västvärldens godkännande eller
åtminstone överseende för Tjetjenienkriget och bli av med stämpeln
att bryta mot de mänskliga rättigheterna.
2. Han vill återvinna en plats för Ryssland bland stormakterna i
den internationella politiken.
3. Han hoppas på att Västvärlden ska återgälda den
ryska lojaliteten med generositet när det gäller de ryska skulderna.
Hur mycket av dessa förhoppningar infrias är öppet. Tysklands
kansler Schröder var efter Putins besök i Berlin beredd att se saken
med Tjetjenien mera ”differentierat”. Medan vår egen Göran
Persson i partiledardebatten den 17 oktober 2001 skarpt åthutade Gudrun
Schyman, när hon satte likhetstecken mellan krigen i Tjetjenien och nu
i Afghanistan. För honom liksom de borgerliga partierna är det en
avgörande skillnad om det är Ryssland som krigar och bryter mot de
mänskliga rättigheterna eller om det är USA och Nato.
Att Ryssland släpps in från kylan och tilldelas större internationellt
inflytande är inte heller sannolikt, allt för många ”amerikanska
intressen” överallt i världen står på spel. Och vem
skulle vilja fördärva sina relationer till världspolisen?
Närmare till hands ligger gissningen att Nato fortsätter att driva
på sin östutvidgning till de ryska gränserna – och det
inte bara vid västgränsen, utan även i de asiatiska republikerna
där amerikanska trupper har nu tagit plats. Och hittills har US-army sällan
frivilligt lämnat ett land, där de en gång satt ner sina stövlar.
Med några dollar i ögonblicksbelöning däremot kan herren
i Kreml kanske räkna.
Dollar eller kanske tyska mark som kan stå landet dyrt. Risken för
nya terrordåd i Ryssland ökar. Oroligheter i de ryska regionerna
med stor muslimsk befolkningsandel och i de asiatiska republikerna kan lätt
bli akuta. Ryssland sätter med sin nya proamerikanska linje också
de traditionellt goda relationer till de arabiska staterna på spel.
Protester även i Ryssland
Kommunisterna i Ryssland protesterar emot att landet dras in i det amerikanska
krigsäventyret, liksom många andra krafter, ända upp i den militära
ledningen, som av olika själ säger nej till detta krig. Att ryska
soldater – efter de sovjetiska erfarenheterna – skulle offras för
USA:s intressen är därför inte troligt.
Men efter Putins antydningar att Ryssland numera även kan tänka sig
att bli medlem i Nato kan man inte ta någonting för givet. Tydligt
är att de nya makthavarna i Kreml inte främmande för att offra
efter den ekonomiska självständigheten även Rysslands militära
oberoende. Men kan utgå ifrån att denna linje inte delas av alla
i den militära och politiska ledningen i landet. Putin bedriver ett farligt
spel med långtgående konsekvenser för sitt land.