Tal vid protestmötet mot krig och terrorism 13 okt 2001 i Stockholm
Angreppet på Afghanistan innebär en humanitär katastrof. Alla
som på ett eller annat sätt stöder detta angrepp - oavsett om
de är politiker eller journalister - är lika skyldiga som de som beordrar
det, och de som fullbordar ordern.
Angreppet på Afghanistan är förknippad med de obönhörliga
behoven av ett system vars främsta mål det är att maximera vinster
för en försvinnande liten minoritet.
Det är inte fråga om enskilda elaka, stupida eller ignoranta människor.
Det är inte George Bush som fattar besluten om krig eller fred.
Stora beslut i USA fattas inte av presidenten. De fattas av det Nationella säkerhetsrådet
- NSC. Detta råd inkluderar representanter från stora industriföretag,
banker och andra kreditinstitutioner. Med andra ord de som är ledare för
det kapitalistiska systemet i USA.
NSC är på sätt och vis byggt på samma modell som Transatlantic
Business Dialogue - det är en mekanism som ska säkra att kapitalets
behov blir tillfredsställda. Och NSCs beslut koordineras med TABD, WTO,
IVF och andra organisationer som har samma mål - maximering av vinster.
I detta sammanhant bör vi komma ihåg att de 500 största multinationella
bolagen står för cirka 65 procent av den totala världshandeln,
och praktisk taget samtliga hör hemma i OECD-länderna.
Dessa företags verksamhet är i grund och botten byggt på industriell
produktion, och denna produktion kräver tillgång till en lång
rad mineraler, utöver olja. Problemet är att OECD-länderna inte
är särskilt rika på de viktigaste mineralerna. USA har varit
det en gång i tiden, men åtminstone under de senaste 40 åren
har industriell och militär verksamhet i Amerika varit mycket beroende
av utländska råvaror.
Behovet av mineraler är ett bland flera huvudfaktorer bakom den imperialistiska
expansionen som har pågått sedan senare hälften av 1800-talet
utifrån USA, Västeuropa och Japan.
Koloniseringen av Afrika, plundringen av Latinamerika, kriget i Vietnam, blodbadet
i Indonesien 1965 och många andra konflikter har sina rötter i imperialismens
expansion. Och detsamma gäller idag.
Varje land som försöker dra sig ur det kapitalistiska systemet är
ett hot mot systemet, och hotet är speciellt alarmerande för ägarna
inom systemet om landet är rikt på mineraler.
De fruktansvärda konflikter i det som kallades för Kongo i Afrika
i början på 1960-talet var ingenting annat än ett försök
att tillförsäkra de internationella storbolagen tillgången till
mineraler.
Kriget i Angola har pågått sedan tidigt 1970-tal och är finansierat
av Västvärlden, med USA i spetsen. Ty när det angolanska folket
valde – VALDE - en socialistisk regering, betydde det att västerländska
företag skulle förlora kontrollen över landets mineraltillgångar.
Angola är angående mineraler Afrikas kronjuvel. Och Zaire - den gamla
Kongo – ligger inte långt efter.
Det är av intresse att notera att även Kosovo är mycket rikt
på viktiga mineraler - såsom wolfram, zink, bly, nickel, kobolt,
och krom. Dessa fyndigheter ägdes tidigare av den jugoslaviska staten.
Idag kontrolleras de av privatägda företag från Tyskland, Storbritannien
och USA.
Men det området som har de rikaste icke exploaterade mineralfyndigheterna,
inte minst olja, ligger i Ryssland och de forna sovjetiska republikerna, i synnerhet
de längs Rysslands södra gräns.
Vi sade häromdagen att terrordådet den 11 september i New York har
givit USA och Storbritannien en förevändning för att angripa
Afghanistan, och att etablera en militär närvaro där. Detta är
ett led i försöket att vinna kontroll över de mindre ex-sovjetiska
republikerna, och i längden att behärska den enorma oljerikedom som
de tillsammans med Ryssland förfogar över.
Ingen människa med ett uns av historisk kunskap kan tro att ledarna i USA,
Storbritannien och de andra EU-länderna är intresserade av mänskliga
rättigheter, eller att de bryr sig om mänskligt lidande - varken i
New York eller Kabul.
Detta framgår mycket tydligt av deras agerande under det senaste halvseklet.
Jag vill passa på att berätta att den brittiske generalen Jackson,
som ledde Nato-trupperna in i Kosovo på sommaren 1999, var löjtnant
i Nordirland 1972. Han var officeraren som gav ordern att skjuta på fredliga
demonstranter den ökända Blodiga söndagen. 13 oskyldiga civila
dog. Jackson har aldrig blivit åtalat. Tony Blair, som säger sig
avsky all slags terrorism, bör kanske börja intressera sig för
detta fall.
Kriget i Afghanistan är alltså inget undantag, ingen avvikelse. Det
växer ur en tradition som är djupt rotat i det internationella kapitalistiska
systemet. En tradition som har inneburit partiskt taget ständigt krigföring.
Kapitalism måste ersättas med ett system som har för mål
att tillfredsställa mänsklighetens verkliga behov - inte att maximera
vinster för ett fåtal. Ett system som ägs av folket.
Kapitalism måste ersättas med socialism - först då kommer
vi att se ett slut på krig och terrorism.
Vi ses nästa lördag!
Peter Cohen
peter.cohen@skp.se
Tal vid protestmötet mot krig och terrorism 13 okt 2001 i Stockholm