För ett år sedan lades tidningen Arbetet ner
Hur ska arbetarrörelsen sprida sitt budskap?

Berlinmuren kunde rivas, Vaclav Havel blev president i dåvarande Tjeckoslovakien, vi kan flyga till månen och Henry Kissinger fick Nobels fredspris.
Allt detta kunde hända, men det var mindre sannolikt att den socialdemokratiska tidningen Arbetet kunde läggas ner.
Varför?
Därför att denna tidning, som grundades 1887, var äldre än det socialdemokratiska partiet (SAP) som bildades 1889 och elva år äldre än Landsorganisationen (LO).
Genom årens lopp hade Arbetet ett dominerande inflytande. Främst inom arbetarrörelsen i vid mening men tidningen var känd och respekterad även i det svenska samhället i allmänhet.
Om vi granskar tidningsläggen kan vi finna många betydande personligheter som medverkat med debattartiklar och blivit intervjuade.
Arbetet var arbetarrörelsens flaggskepp inom tidningsvärlden!
Grundaren, Axel Danielsson, hade en bestämd avsikt med tidningen: Den skulle vara ett bålverk mot den framväxande kapitalismen, ställa sig i spetsen för arbetarklassens grundläggande värderingar och arbeta för dess befrielse.
Högstämda ord, kan tyckas för dagens ungdom, men kapitalismen är sannerligen inte utrotad, den är starkare än någonsin och arbetarklassens/löntagarnas rättigheter har blivit kraftigt försämrade de senaste årtiondena.
Sett mot den bakgrunden borde ledningen för (s) och LO inse lägets allvar och med hjälp av en modern mediaprodukt arbeta för arbetsrörelsens idéer. Men ack, detta är blott ljusblåa drömmar som läget är idag.
Under flera perioder av tidningen Arbetets 113-åriga liv var tidningen mer knuten till den socialdemokratiska regeringen än till partiet.
På senare år, särskilt efter mordet på Olof Palme, blev tidningens ställning alltmer fri, även om den egentligen aldrig var Husbondens röst.
Efter det andra världskriget bildades det som senare kom att kallas arbetarpressen, a-pressen, som var en kedja av tidningar över hela landet.
I juni 1966 startade Arbetet en västsvensk edition med redaktion i Göteborg med avsikten att försöka ersätta förlusten av den socialdemokratiska tidningen Ny Tid i Göteborg, en tidning som grundades 1892 och lades ner 1963.
Som mest hade den västsvenska editionen av Arbetet cirka 28 000 i prenumererad upplaga. Det var några år i slutet av 1980-talet.
I början av 1990-talet hamnade flera av a-presstidningarna i svår ekonomisk kris. Arbetet, som inte var med i a-pressens organisation, drogs med i ambitionen att hjälpa sina a-presskollegor.
Det hade till följd att även Arbetet drogs med och 1992 tvingades tidningen i konkurs men återuppstod kort därefter under namnet ”Nya Arbetet”. Händelsen var inte den första allvarliga ekonomiska krisen, men den dittills mest allvarliga.
Under de sista åren av 90-talet minskade upplagorna både i Skåne och i Västsverige. I november 1999 inleddes i Göteborg en nysatsning under namnet Arbetet Ny Tid, i ett försök att rädda tidningen genom att anknyta till de båda tidningarnas namn och anseende.
Till att börja med gick det hyggligt och upplagan steg under de följande månaderna men problemen i Skåne var allvarligare och efter många turer kunde till slut inte nedläggningen undvikas för hela tidningen, såväl i Skåne som i Västsverige. Tidningen kom ut med sitt sista nummer den 30 september 2000.
De anställda fick inte ett öre i avgångsvederlag eller annan ersättning medan den avgående direktören fick 4,2 miljoner kronor, en bild av den svenska rättvisan, modell a-pressen.
Kunde Arbetet ha räddats?
Den förmodade ägaren till en nysatsning av Arbetet var LO, som är förmöget och hade pengar nog att rädda tidningen, men LO-ledningen och kongressen (som hölls i september 2000) ville inte.
Det socialdemokratiska partiet gjorde en del räddningsoperationer och tidningshistoriker får visa hur mycket allvar det låg bakom det arbetet.
Ingen vet vad som ska hända med a-pressens framtid, av den lilla som finns kvar.
Aftonbladet ägs av LO och av en norsk kapitalist. Men det finns ingenting som tyder på att varke sig LO eller SAP vill ge sig in i ett ”nytt tidningsäventyr” (som man av tradition kallar alla satsningar inom tidnings/mediavärlden) även om man kan undra på vilket sätt arbetarrörelsen ska förs ut sitt budskap i framtiden.
Finns det något alternativ, en möjlighet att starta något nytt?
Varför inte bilda en mediakoncern med arbetsnamnet a-media vilket skulle innehålla såväl en papperstidning som internet, radio och TV. Pengar finns i rörelsen, men finns viljan?
Nästa år är det val i Sverige. Om man frågar det socialdemokratiska partiets ledning på vilket sätt det ska föra ut sitt politiska budskap får man inget svar.
Av och till hörs uppfattningen att såväl SAP som LO inte var nöjda med Arbetet – varken på redaktionell plats eller på ledarsidan. Och kan man inte styra tidningen dit man vill, så får det vara.
Det är en tragedi att arbatarrörelsen inte förfogar öven en enda dagstidning. Nedläggningen av Arbetet skedde i en period då den tidigare världsberömda socialdemokratiska välfärdsstaten – av olika skäl – som bäst höll på att monteras ned, eller ”förändras” som det heter i propagandan.
Den utvecklingen har accelererat sedan Sverige blev en lydig medlem av EU.
Numera är det socialdemokratiska partiet – tyvärr – inbegripen i en tävling med de borgerliga partierna om vem som bäst kan sköta det alltmer privatiserade och konkurrensutsatta svenska samhället.
Men det finns ljus i tunneln. Antikapitalistiska rörelser och andra demokratiska- icke gatustenkastande – organisationer som växer fram på många håll och försöker skaffa sig gehör mot imperialistisk globalisering inger hopp om att solidaritet, gemenskap och kamp mot borgerlig egoism och ekonomiskt fåtalsvälde kan finnas på dagordningen även framöver.
Men det verkliga hoppet, den verkliga kraften, för en förändring av dagens klassamhälle borde vara en arbetarrörelse med sina partier och facket i centrum som återgår till att på allvar tillvara de arbetandes intressen.
Curt Carlsson
journalist sedan 1969 i a-pressen,
varav drygt 28 år på Arbetet i Göteborg.