Det tar emot att kalla franska revolutionens Maximilien Robespierre (1758-1794)
liberal. Demokrat och borgerlig revolutionär passar bättre.
Robespierre försvarade det enskilda ägandet, men inte som oförytterlig,
helig rättighet, utan som en relativ rätt. I december 1792 i en debatt
om svälten i Paris, säger Robespierre följaktligen.
“Den första samhällslagen är alltså den som garanterar
alla samhällsmedlemmarna möjligheter att finnas till; alla andra rättigheter
är underordnade den; egendomen har enbart införts eller garanterats
för att befästa den; det är för att leva som man har egendomar.”
Revolutionens rättighetsförklaring år 1793, skriven av Robespierre
och tillkommen efter det högborgerliga girondistpartiets fall, säger
(artikel 10).
“Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars
uppehälle, antingen genom att förse dem med arbete eller genom att
garantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta.”
Den säger också (artikel 7).
“Äganderätten begränsas liksom alla andra rättigheter
av skyldigheten att respektera andras rättigheter.”
Äganderätten begränsas. Detta sagt i motsättning till dem
som i enlighet med 1789 års rättighetsdeklarations 2:a artikel hävdade
att
“Målet för varje politisk sammanslutning är bevarandet
av människans naturliga och oförytterliga rättigheter. Dessa
är frihet, egendom, personlig säkerhet och rätt till motstånd
mot förtryck.”
Robespierres avståndstagande från privategendomen som oförytterlig
rättighet hänger samman med att 1794 års revolutionsregering
tillåter sig att besluta om expropriation av rika, och misstänkta,
medborgares egendom, för att skänka densamma till för revolutionen
hängivna men fattiga sansculotter.
Nationalkonventets beslut (månaden Ventose, våren 1794) lyder, i
utdrag.
“Patrioternas egendom är oantastbar och helig. Ägodelar, tillhörande
sådana personer, som bevisligen är fiender till revolutionen, skall
beslagtas till förmån för republiken.”
Den tyske 1920-talsförfattaren Friedrich Sieburg skriver om Robespierre
och de egendomslösa.
“Gång på gång har han förskaffat dem materiella
och sociala fördelar, men dessa fördelar ha tillfallit folket som
ett byte och icke som ett legitimt arv.”
Den privata äganderätten är således, för Robespierre
i Sieburgs tolkning, lika litet som folkets äganderätt en helig rättighet.
Liberalernas tidningar propagerade 1999 med inlevelse för Natos bombningar
av Jugoslavien. Samtidigt är liberalerna emot “våld” och
fördömer dem som inte tar avstånd från “våldet”.
Ty liberalerna är angelägna om att slå vakt om ädla, humanistiska
värden. Så det är självklart inte bara äganderätten
liberalerna oroar sig för i den franska revolutionen. Våldet är
ett allvarligt problem det med. Men det är, då som nu, naturligtvis
endast vänstersidans våld saken gäller.
Franska revolutionen är inte en utan flera revolutioner: Den aristokratiska
och borgerligt besuttna revolutionen 1789-1792, den sansculottiska, folkliga
revolutionen 1792-1794. Folkrevolutionen förkastas av borgerligheten nu
som då, men även den första revolutionen - den med den 14 juli
och Bastiljens fall - har borgerliga debattörer svårigheter med.
Urladdningen 1789 räddade visserligen de rikas nationalförsamling
men den var - ovedersägligen - våldsam, folklig och lagbrytande.
Och den kan i efterhand sägas ha lett till skräckregeringen 1793-1794.
Författaren Mark Twain jämförde (“En yankee vid kung Arthurs
hov”) jakobinregimen - det vill säga Robespierres revolutionsregering
- med den störtade monarkin.
“En storstads griftegård kunde rymma de likkistor som fylldes av
det korta skräckvälde, vilket vi alla fått lära att rysa
för och förfasa oss över; men hela Frankrike skulle knappt kunna
rymma de likkistor som fyllts av det äldre och verkligare skräckvälde,
det outsägligt bittra och hemska skräckvälde som ingen av oss
lärt att se i dess hela omfattning eller beklaga som det förtjänar.”
En storstads kyrkogård. Några tusen döda under ett krig då
revolutionen var hotad av inre och yttre kontrarevolution, militär invasion
av alla det gamla Europas makter.
Hur många mördade president Adolphe Thiers efter Pariskommunens fall
1871, åttio år senare? Talet tjugofemtusen (25 000) förekommer.
Thiers telegraferade till Frankrike om de besegrade kommunarderna (Folke Isaksson:
“72 dagar i Paris”).
“Marken är täckt med deras lik; detta förfärliga skådespel
kommer att vara dem en läxa”.
Robespierre görs ofta ansvarig för de cirka 2 500 dödsdömda
i revolutionstribunalen i Paris 1793-1794. Robespierre är var mans niding
i historien, men det är inte Thiers, i den mån hans namn ens är
känt. Inte heller bekymrar sig någon om de massakrer den vita terrorn
utlöste efter Robespierres fall då 1794.
Robespierres oförlåtliga förbrytelse var inte de2 500.
Nej, hans brott var att han gjorde revolution, angrep privategendomen och led
nederlag. Thiers´ dygd var att han slog ner en revolution, försvarade
egendomen och segrade. Det handlar inte om liken utan om politiken. Fast det
hycklas hela tiden och moraliseras.
Erik Rune
erik.rune@skp.se