Den förre moderatledaren Carl Bildt uttalade sig i lördagens kvällssändning
av aktuellt, där han bland annat ondgjorde sig över vissa symboler
som förekom under den demonstration anordnad av koalitionen mot krig och
terrorism, som tidigare på lördagen gick från Slussen i Stockholm
till Mynttorget. Han tycktes inte se någon anledning att ta demonstrationen
på allvar då det bland annat förekom “hammare och skäror”
bland vissa grupper och dessa då skulle representera “ett genetiskt
hat mot USA”, alltså sätta sig på tvären vad än
USA tog sig för. Vidare tyckte han att det saknades ett uttalat avståndstagande
mot terrorism.
Carl Bildt visar härmed prov på såväl arrogans som ignorans.
Arrogans därför att han avfärdar en mycket bred sammanslutning
(minst ett 30-tal organisationer) med klara och tydliga paroller på grund
av att han misstycker med i alla fall några av de ingående elementen.
Ignorans därför att hans uttalande visar att han uppenbarligen inte
ens brytt sig om att kasta ett öga på de paroller som koalitionen
mot krig och (märk väl) terrorism ställt upp:
Stoppa USA:s krig – Inget svenskt stöd till kriget, Solidaritet med
Afghanistans folk – stöd till flyktingarna, Nej till all terrorism
och rasism samt Inga inskränkningar av demokratiska rättigheter.
Ett flertal talare, både före och efter demonstrationen, uttalade
sin avsky mot terrorism. Även mot den folkförtryckande talibanregimen.
Många talare hade också förslag och idéer om hur världen
kan komma tillrätta med det fasansfulla problem vi kallar terrorism, där
begreppet global rättvisa framträdde tydligt. Detta intresserade sig
inte den forne moderatledaren för. Jag tycker detta ointresse är alarmerande
eftersom det förekommer på så många håll bland
såväl högt uppsatta borgerliga, och socialdemokratiska, politiker,
som dagstidningars ledarskribenter. Reaktionära krafter tilldelas allt
större del i det offentliga rummet medan eftertanke och djupare analys
förlöjligas och förminskas till ynkligt USA-förakt.
Carl Bildt, och flera med honom, tycks vilja förpassa alla åsikter
som inte visar Bush-administrationen oreserverat stöd, till en avlägsen
enfaldig vänsterkant, förmodligen av rädsla för att det
kan finnas fredsvänner även bland borgerliga väljare. Att det
skulle kunna finnas även borgerliga väljare som inte stödjer
egenmäktigt förfarande av världens starkaste krigsmakt.
Det är hög tid nu för dumheten att ge vika åt modet att
ifrågasätta och i slutändan, förhoppningsvis, sanningen.
Jonas Redmo
jonas.redmo@skp.se