I början av sommaren medgav Frankrikes socialistiske premiärminister Lionel Jospin att han länge varit aktiv i en s.k. trotskistisk organisation, Internationella Kommunist-organisationen, OCI.
Det har visserligen tidigare gått rykten om Jospins medlemskap, fast
Jospin har då förnekat det och sagt att man förväxlat honom
med hans bror. Men en tidigare medlem i OCI, Patrick Dierich, berättar
nu för franska Le Monde hur han och Jospin tillhörde samma OCI-cell
1971. ”Vi hade alla pseudonymer”, säger Dierich. Jospin gick
under täcknamnet ”kamrat Michel”. Vidare uppger en av OCI:s grundare,
Boris Fraenkel, för franska Le Nouvel Observateur att han introducerade
Jospin i organisationen redan 1964. ”Vi träffades regelbundet för
revolutionära studier. Det rörde sig om den sorts utbildning som är
nödvändig innan man kan gå med i den trotskistiska rörelsen”,
förklarar Fraenkel för tidningen. Fraenkel redogör för hur
han tränade Jospin medan denne studerade vid elitskolan för franska
statstjänstemän, Ecole National d’Administration, ENA. ”På
den tiden var Jospin den ende vi hade vid ENA”.
OCI användes för att infiltrera olika franska institutioner. Le Monde
påstår att Jospin fortfarande i hemlighet tillhörde OCI när
han gick in i socialistpartiet 1971 och åberopar ett tiotal vittnen till
stöd för det. Under hela sjuttiotalet stod OCI:s ledare, Pierre Lambert,
i nära och kontinuerlig förbindelse med Jospin. Kontakten skall nu
ha upphört men pågick fram till i vart fall 1987, sex år efter
det att Jospin blev socialistpartiets partisekreterare.
Francois Mitterand, som tidigare varit inrikesminister och högste ansvarig
för polisen, sägs ha varit medveten om Jospins aktivitet.
När Jospin gick in i OCI 1964 tillhörde organisationen Fjärde
internationalens internationella kommitté. I samband med studentrevolten
1968 kom OCI i konflikt med kommittén och bröt sedan med den.
Jospin erkänner alltså nu sin tid i OCI. Inför den franska nationalförsamlingen
förklarar han sig med att han drogs till trotskismen på grund av
denna liksom han själv var ”antistalinistisk”, en motivering
som verkat ha gillats inte bara av högeroppositionen utan också av
socialistpartiet.
I likhet med Tony Blair och brittiska New Labour har Jospin sett till att det
genomförts en betydande förvandling och högervridning av det
franska socialistpartiet. Till skillnad från förr har socialistpartiet
numera en uttalat vänlig inställning till EMU, till NATO och till
östra Europas anslutning till EU. Och under Jospins uppenbarligen hårda
ledning sker det svepande privatiseringar av samhällelig egendom och urholkningar
av den franska staten, vilket lett till slitningar i vänsterkoalitionen
och inrikesminister Jean-Pierre Chevènements avgång i protest.
Jospin var också en av de hänsynslösaste krafterna bakom EU:s
och USA:s bombkrig mot Jugoslavien 1999.
Tidigare har även en annan av huvudpersonerna bakom kriget mot Jugoslavien,
Tysklands gröne utrikesminister Joschka Fischer, tillkännagett att
han varit verksam i olika tvivelaktiga grupperingar i ultravänstern. Fischer
bevistade i sin ungdom kurser i marxism vid Frankfurts universitet, trots att
han aldrig var officiellt inskriven på universitet. Den självlärde
”marxisten” blev en ledande person i en grupp kallad Revolutionär
Kamp och tog ströjobb för att väcka ”revolutionära
känslor hos arbetarna”. Sedan han varit med om att bilda de Gröna
är Fischer ju nu en av de ledande arkitekterna bakom den kapitalistiska
koloniseringen av de tidigare socialistiska staterna och uppbyggnaden av ett
Nytt Europa kring det militariserade och ”återförenade”
Tyskland. Men på sjuttiotalet deltog han aktivt i våldsamma gatuslagsmål
med polisen, bl.a. som aktivist i gruppen Spontis. Massmedia har också
rapporterat om att han då skall ha haft nära kontakter med Baader-Meinhof
och Röda Arméfraktionen, vars terrordåd i förbundsrepubliken
Tyskland ledde till ett trettiotal människors död och gav förevändningar
för ökad statlig repression.
En annan som vid den tiden rörde sig i dessa kretsar är Zoran Djindjic.
På sjuttiotalet studerade han filosofi i Frankfurt och tillhörde
då samma ytterlighetsvänster som Fischer och umgicks också
med personer från Röda Arméfraktionen. En av slutsatserna
i hans postmarxistiska doktorsavhandling från 1979 för professor
Jürgen Habermas är att det måste till en ”revolutionär
kris” och att socialismen inte längre kan byggas i de ”statssocialistiska”
länderna. Djindic stannade i Tyskland och återvände inte till
Jugoslavien förrän 1989. Tillsammans med Vojislav Kostunica och en
grupp andra intellektuella organiserade han omedelbart ett EU-finansierat högerliberalt
serbiskt parti, Demokratiska partiet, och arrangerade även gatuprotester
mot den socialistiska regeringen. Under bombkriget mot Jugoslavien vistades
han återigen i Tyskland. Som den tyska regeringens gäst. Efter statskuppen
i Belgrad i oktober 2000 tillsattes Djindjic som Serbiens premiärminister
och pressar nu igenom upplösningen av landet och dess utförsäljning
till västliga storföretag.
Fler av det Nya Europas ledare har liknande obskyr bakgrund. Bernard Kouchner,
som till nyligen var högste civile ansvarige för det NATO-ockuperade
Kosovo, var på sjuttiotalet aktiv som ”maoist” i en fransk ultravänstergrupp,
den s.k. Kommunistiska Studentföreningen. Storbritanniens tidigare utrikesminister
Robin Cook sägs ha verkat som ”trotskist” på den tiden.
Och medlemmar i Baader-Meinhof försvarades av de unga juristerna Gerhard
Schröder och Otto Schily, nu Tysklands förbundskansler respektive
inrikesminister.
Tankarna går lätt till trettio- och fyrtiotalet. Även idag är
kontrarevolutionen så stark att den pressar tillbaka inte bara de framsteg
som vanns genom revolutionen 1917 utan också de som vanns genom revolutionen
1789, den borgerliga demokratin med nationalstaten. Liksom då är
reaktionen nu imperialistisk, antidemokatisk och antisocialistisk. Staten och
det nationella självbestämmandet skall avvecklas. Länder skall
upplösas, få marionettregeringar eller bli till utländska protektorat.
Vi utsätts för idealisering av militära insatser, elitism, intolerans
och anti-intellektualism. Etnicitet framhävs framför klasstillhörighet
och medborgarskap. Det är samma intressen som står mot varandra igen.
I juli 1936 var det kommunistpartiet som tillsammans med socialdemokrater, syndikalister
och liberaler fick försvara den unga demokratiska spanska republiken mot
Francos reaktionära militärkupp, en kupp som finansierades av europeiska
företag och som stöddes med omfattande och brutala tyska och italienska
militärinsatser mot civilbefolkningen. De kapitalistiska länderna
förklarade sig neutrala i kampen mellan fascism och demokrati och lämnade
republiken och det spanska folket åt sitt öde. Det var bara Sovjetunionen
och tiotusentals hjältemodiga frivilliga, bl.a. från SKP, som gick
till republikens försvar i vad som var en förvarning på det
snart kommande stora fascistiska anfallskriget mot demokratin och socialismen
i Europa.
I Spanien fanns det ”socialister” och ”trotskister” som
förvillade och splittrade den demokratiska kampen. De propagerade för
att det var viktigare att ta chansen och göra en omedelbar våldsam
revolution än att lyckas slå ner fascismen. Mitt under inbördeskriget,
i maj 1937, gick grupper ur ultravänstern till väpnat angrepp och
anföll folkfronten i ryggen. I POUM (Arbetarpartiet för marxistisk
samling) och andra delar av den spanska icke-kommunistiska vänstern fanns
det en del som gick så långt i sin anti-sovjetism att de hellre
samarbetade med fascisterna än med kommunisterna. Och där fanns uppenbarligen
också rena infiltratörer och agenter för Franco. Den brittiske
författaren George Orwell deltog för övrigt som frivillig åt
POUM; för några år sedan visade det sig att han sedan under
det kalla kriget arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten
och att han angivit vänner och kollegor inom vänstern. AA
POUM:s motsvarighet i Sverige var Socialistiska partiet, vars ledare Nils Flyg
en gång varit ledande kommunist. Vid bildandet 1934 var det närmast
ett antisovjetiskt socialistiskt parti, och man stödde POUM:s angrepp på
den spanska republiken. Med hänvisning till ”antistalinismen”
kom partiet med tiden att bli mer och mer antikommunistiskt och slutade som
ett uttalat nazistiskt och antisemitiskt parti, fast utan att någonsin
överge den socialistiska retoriken. Från hösten 1940 var Socialistiska
partiet öppet tyskvänligt och i stort sett helt finansierat av Tyskland.
Man stödde anfallskriget mot Sovjetunionen, som syftade till landets styckning
och upplösning, och krävde att det ”moskvatrogna” SKP skulle
förbjudas. I partiets tidning Folkets Dagblad förklarade man hur nazismen
så småningom skulle kunna vändas i en mera arbetarvänlig
riktning och hur man då skulle bygga ”ett socialistiskt, rött
och förenat Europa under tysk ledning”. När väl ”stalinismen”
hade krossats.
I Frankrike och andra ockuperade länder menade också en del trotskister
att man hellre skulle bygga den tidens Nya Europa tillsammans med den fascistiska
ockupationsmakten än att slåss för landets självständighet
och framtid i den motståndsrörelse som i huvudsak leddes av kommunisterna.
Även från Socialistiska partiets olika efterföljare idag, som
också gärna ser sig som ”antistalinister”, hörs liknande
kontrarevolutionära idéer. Där finns de som villigt ansluter
sig till den framtvingade globaliseringen, till upplösningen av det nationella
självbestämmandet och staten, till avdemokratiseringen. Man stödjer
vår tids Nya Europa och den fortsatta interventionen i Östeuropa
och inte minst anfallskriget mot Jugoslavien; man krävde under bombningarna
t.o.m. att den svenska regeringen skulle skicka vapen till det fascistiska UCK
och förvanskade sedan NATO:s statskupp i Belgrad till en folklig revolution
mot vad som kallades ”Europas siste stalinistiska diktator”.
Jospin och Fischer: När avslöjanden om dem kom undrade massmedia hur
det egentligen kunde komma sig att personer med den typen av förflutet
nådde sådana viktiga offentliga ställningar. Det brukar ju
kunna hindras. Men något svar på den frågan gavs inte.
Och svaret kan väl knappat vara så enkelt att de fick sina positioner
inte trots sin bakgrund utan tack vare den? Det kan väl ändå
inte vara så att Jospin blev premiärminister i denna tid just för
att han var ”kamrat Michel”?
DM
dm@skp.se
(Uppgifter om Jospin och Fischer finns på bl.a. BBC den 16 januari, den 30 mars och den 5 juni 2001 och CNN den 5 juni 2001 men även på den till synes mera seriösa trotskistiska nättidningen World Socialist Web den 27 juni 2001, uppgifter om Djindjic finns på www.bhhrg.org/serbia)