George Bush har problem i Asien, som bekant. Och det är inte bara ett vilset amerikanskt spionplan som gör att Washington har huvudvärk. Ett av hans största problem är den japanska ekonomin, som har varit trasslig sedan ungefär 1990.
Tillsammans med Tyskland och USA har Japan stått i spetsen för den
globala kapitalistiska ekonomin sedan Koreakriget. Japan har också i mer
än 20 år varit en av världens största exportörer av
kapital. Vinster från stora japanska företag som Matsushita, Toyota
och Sony och från japanska banker har investerats i Sydostasien, Europa
och USA, och detta kapital har därmed blivit en betydelsefull del i ländernas
ekonomier.
Kontinuerlig tillgång till nytt kapital är livsviktigt för företag
som vill expandera. Företagen kan sällan finansiera expansionen med
egna medel, och japanerna har kunnat mata kapitalisterna i andra länder
med krediter till mycket låga räntesatser. En stor del av japanernas
utlåning av kapital har skett genom uppköp av statsobligationer.
Intäkterna från försäljningen av dessa obligationer används
av staten - t ex i USA - för att tillföra medel till centralbanken,
vilken i sin tur kan låna ut dem till privatägda företag.
För den amerikanska överklassen är en stark japansk ekonomi en
viktig angelägenhet, trots att amerikanska och japanska bolag konkurrerar
med varandra. Fast i själva verket samarbetar de lika mycket som de konkurrerar,
i synnerhet inom bilindustrin. Men en stark japansk ekonomi ses kanske framför
allt som en motvikt till den alltmer kaotiska situationen i Sydostasien, inte
minst i Filippinerna, Malaysia och Indonesien. Och med tanke på att det
japanska kommunistiska partiet nu är det största partiet på
kommunal nivå så är det också av intresse för amerikanerna
att de japanska företagen inte försvagas.
De mest slående symptomen på den ekonomiska sjukan i Japan är
ett banksystem som mer eller mindre är i konkurs, en stadig nedgång
i storföretagens vinster och en till synes oförbätterlig nedgång
i inhemsk efterfrågan. Sedan början av 1990-talet har de japanska
konsumenterna inte köpt tillräckligt för att kunna hålla
igång produktionen på en vinstgivande hög nivå. Exporterna
har gått bättre, inte minst för att dollarn står högt
i kurs mot yenen.
Nu när den amerikanska ekonomin visar tecken på en alarmerande försvagning
försöker “Bush-regeringen visa att Japans långvariga ekonomiska
och finansiella sjukdom är ett stor globalt problem”, skriver New
York Times den 7 april 2001.
Ett par dagar tidigare hade regeringen i Tokyo presenterat ett nytt paket för
att rädda bankerna och stimulera den inhemska efterfrågan. Det bör
understrykas att ett oräkneligt antal räddningsplaner har lagts fram
i Japan under den gångna sex-sju åren, och ingen av dem har haft
önskad effekt.
Till och med inom den japanska regeringen erkänner man att det nya paketet
“saknar specifika lösningar”. Kapitalisterna själva är
nämligen djupt oense om hur räddningen skall gå till. Om bankerna
skall räddas, måste någon betala. Och ingen vill.
Det största tvistefrågan är enligt New York Times förslaget
att den japanska staten skall köpa de japanska bankernas aktieportföljer.
Dessa består av många aktier i många olika bolag, stora som
små, och upptas i bankernas balansräkningar till inköpsvärden.
Men aktiemarknaden i Japan har varit i stark nedgång under en följd
av år, så marknadsvärdet på bankernas aktieportföljer
är långt under värdet enligt balansräkningarna.
En balansräkning omfattar tillgångar och skulder. Om tillgångarnas
värde inte är lika eller högre än skuldernas värde,
finns det risk att företaget måste gå i konkurs.
Utöver aktierna består de japanska bankernas tillgångar av
lån som bankerna har lämnat, precis som andra banker gör. Det
är bara det att en betydande del av de lämnade lånen nu är
värdelösa, eftersom låntagarna inte kan återbetala dem.
Men ändå tas lånen upp till sina fulla värden i bankernas
balansräkningar.
Från och med september i år måste de japanska bankerna rapportera
sina aktieportföljer till marknadsvärdet, vilket innebär “ett
hot om ett djupt hål i bankernas kapital”, enligt New York Times.
För att fylla hålet måste bankerna få in mer pengar.
Det kommer att ske genom att de säljer bl.a. sina innehav av statsobligationer
i USA, Storbritannien och andra länder. Dessa innehav är så
stora att utförsäljningen kommer att ha en mycket menlig effekt på
dollarn och pundet.
En komplicerande faktor är att de japanska bankernas aktieportföljerna
verkligen är betydande - kanske 332 miljarder dollar (ungefär 3.320
miljarder kronor) enligt New York Times - och att dumpa dem på marknaden
skulle orsaka ett jordskred i den japanska finansiella strukturen.
“I längden, säger de flesta ekonomer och investerare, måste
offentliga medel användas för att täcka förlusterna på
aktie-portföljerna och stärka bankernas kapital medan de avskriver
de dåliga lån som de har”, anmärker New York Times.
Där har vi kommit till problemets kärna. De flesta är överens
om att staten nu måste spendera offentliga medel för att rädda
bankerna i Japan, men bankerna skall naturligtvis förbli i privat ägo.
Hur kommer arbetarna och t.o.m. medelklassen i Japan att reagera när man
få veta att de själva skall betala för de japanska kapitalisternas
ekonomiska fiasko? Det är denna reaktion som oroar Washington mest, ty
den kommer inte att bidra till ökad stabilitet i Asien.
Problem på hemmafronten
Bushregeringen har problem på hemmafronten också. Den amerikanska
ekonomin visar nästan varje dag att dåliga tider har kommit på
allvar.
I mars var antalet människor som förlorat sitt jobb det största
för en enskild månad på mer än nio år, skriver New
York Times den 7 april 2001. De flesta av de 86.000 arbetstillfällen som
försvann i mars var inom tillverkningsindustrin, men antalet förlorade
jobb inom servicesektorn stiger stark. “Den svaghet som började i
tillverkningsindustrin sprider sig nu till resten av ekonomin” säger
en analytiker på Goldman Sachs, en av de ledande börsmäklarfirmorna
i New York.
New York Times berättar vidare att börsen gick ned efter rapporten
om ökade arbetslöshet. Det är sant att marknaden ofta stiger
när arbetstillfällen försvinner, eftersom investerare räknar
att de pengar som gick till lön då i stället kan gå till
aktieutdelningar.
Men det som nu händer i USA är inte en s.k. rationalisering, dvs.
när företagen sparkar folk och samtidig höjer produktionen genom
att öka exploateringen av de arbetare som finns kvar. Utan nu avskedar
de amerikanska företagen för att försäljningen sjunker snabbt,
och ingen vill producera för att bara fylla lagerhyllorna. “Marknaden”
förväntar sig att situationen blir sämre, och aktiekurserna sjunker.
Vinna pengar ur de skuldsatta
För vanliga amerikaner, dvs. arbetare och pensionärer, har den ekonomiska
situationen redan blivit usel. Och Bushregeringen ser nu till att den bli ännu
sämre.
Vi har tidigare rapporterat om skuldsättningen hos arbetarklassen i USA,
skulder som idag uppgår till mer än den disponibla inkomsten. Det
innebär att en vanlig amerikansk familj inte kan betala av på sina
skulder utan att samtidigt låna ännu mer pengar.
För att skydda sig mot utmätning av sin egendom, t.ex. bilen, pensionsparandet
eller huset, söker många i stället personlig konkurs.
Det är nämligen så att den existerande konkurslagen i USA fungerar
som ett skydd för både företag och enskilda. Genom att begära
sig i konkurs kan man förhandla med sina fordringsägare och dessa
kan då inte ta tillgångarna. Sålunda kan t.ex. ett kreditkortsbolag
inte omedelbart begär utmätning utan måste acceptera en mer
eller mindre långsökt avbetalningsplan.
I fjol sökte 1.400.000 amerikaner skydd av konkurslagen, vilket var ett
rekord. Svenska riksdagsmän bör notera att nästan hälften
av konkursansökningarna hade sin bakgrund i betydande sjukvårdsräkningar.
Mycket av vanliga amerikaners skulder kommer från predatory lending, dvs.
när kreditkortsbolag, banker och andra kreditgivare lurar folk att låna
pengar genom intensiv marknadsföring och missvisande information om räntesatser
och andra villkor.
Konsumenterna i USA köpte för mer än 1.000 miljarder dollar (ca
10.000 miljarder kronor) med kreditkort förra året. Det är mer
än vad de spenderade kontant. Den genomsnittliga skuldsättningen för
hushållen ökade 123 procent under de senaste tio åren, medan
inkomsterna ökade med 72 procent. På ett sätt kan man se detta
som en stor seger för marknadsförarna.
Eftersom fler och fler löntagare/låntagare blir avskedade, riskerar
de personliga konkurserna att öka. Kreditkortsbolagen och bankerna är
knappast glada. De vill ha sina utlånade pengar tillbaka - snabbt.
Därför har senaten i Washington röstat igenom en ny konkurslag
som gör det mycket svårare för arbetare, pensionärer och
småföretagare att skydda sig mot sina fordringsägare. Det bör
noteras att både republikanerna och demokraterna i senaten röstade
för den nya lagen.
Den tidigare demokratiska senatorn Howard Metzenbaum, som nu är ordförande
i det amerikanska konsumentförbundet, säger:
“I all mina år i senaten har jag aldrig sett ett lagförslag
som var så ensidigt. Ropen på hjälp från ekonomiska sårbara
amerikaner som är i finansiella svårigheter har drunknat i kreditkortsbolagens
makt.”
Vissa senatorer försökte mildra bestämmelserna i de nya lagen.
Någon ville t.ex. sätta en gräns för utmätning hos
dem som inte fyllt 21 år. Ted Kennedy ville begränsa möjligheten
att utmäta enskildas pensioner. Men deras förslag röstades ned.
Den nya konkurslag ger bankerna och kreditkortsbolagen frihet att trycka det
sista öret ur skuldsatta amerikaner, enligt People’s Weekly World
den 24 mars 2001. Följden blir ännu fler hemlösa och hungriga.
Hungriga och hemlösa i New York City
Varje dag blir de hungriga och hemlösa fler i New York City, världsfinansens
huvudstad.
I staden finns Greater New York Labor and Religion Coalition, en koalition mellan
arbetare, fackföreningar och religiösa ledare i staden och dess omgivningar.
Rabbi Michael Feinberg, som är ordförande i koalitionen, säger
i People’s Weekly World den 1 mars 2001:
“Det är de ekonomiska strukturerna som orsakar glappet mellan rika
och fattiga. Detta glapp är det största i USA. Glappet i delstaten
New York är landets största, och glappet i staden New York är
delstatens största.”
Redan är efterfrågan på matvaror och på soppköksmål
28 procent högre än förra året. Ökningen för
hela USA är 18 procent. Mer än 2.000.000 människor i staden New
York, ungefär 38 procent av befolkningen, lever under den officiella fattigdomsnivå.
Och denna gräns är redan orealistisk.
Tre människor på fyra är hungriga för att de saknar arbete.
Men de som har arbete är så dåligt betalda att 70 procent av
de som äter i soppköken faktiskt har jobb.
Stadens soppkök och matförråd kan inte hantera situationen.
Bara i januari måste nästan 48.000 människor avvisas och blir
alltså utan hjälp. Nästan hälften av dem var barn.
Enligt Bill Perkins, som sitter i New Yorks kommunfullmäktige, är
spädbarnsdödligheten i Harlem och vissa andra stadsdelar två
gånger genomsnittet i USA. Den är också värre än
i Chile, Barbados och Jamaica.
Ur FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna
Artikel 23:
1) Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till
rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och
till skydd mot arbetslöshet.
2) Envar har rätt till lika lön för lika arbete.
3) Envar som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande
ersättning, som tillförsäkrar honom själv och hans familj
en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt,
kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4) Envar har rätt till att bilda och ansluta sig till fackföreningar
till skydd för sina intressen.
Artikel 25:
1) Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig
för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri
inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga
sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse
av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller
annan förlust av försörjning under omständigheter, över
vilka han icke kunnat råda.
2) Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad
och hjälp. Alla barn, vare sig födda inom eller utom äktenskap,
skola åtnjuta samma sociala skydd.
Kuba höjer näven
Trots att USA uppenbart bryter mot dessa artiklar om de mänskliga rättigheterna,
är brotten inte föremål för någon diskussion vid
det pågående 57.e mötet i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna i Génève.
Mötet riktas i stället mot påstådda brott i Kuba.
Kubas utrikesminister Felipe Perez Roque sade den 27 mars 2001 i ett uttalande
inför kommissionen:
“Det är dags för oss att bli kvitt det hyckleri och den dubbelmoral
som finns i denna kommissions arbete. Kan USA förklara varför man
röstar mot att betrakta svält - som idag drabbar 1 miljard människor
- som en kränkning och ett brott? Kan USA förklara varför man
anklagar Kuba men vägra fördöma de flagranta och massiva brott
mot de mänskliga rättigheterna som begås av den israeliska armén
mot det modiga palestinska folket?”
Roque frågade:
“Har någon sett Kubas polis slå mot arbetare eller studenter
under en demonstration, skjuta gummikulor mot dem, använda hundar eller
hästar mot dem, eller tårgas? Har någon hört talas om
dödsskvadroner i Kuba? Eller sett någon demonstration av mödrar
och farföräldrar som ropar efter sina mördade eller försvunna
barn och barnbarn? Har någon hört att Kuba har lurat folket genom
att tillämpa ett program från IMF och ge bort landets rikedom till
utländska företag?”
En del diplomater, inte minst från Norge och Sverige, har bett Kuba att
ändå göra någon gest för att tillmötesgå
USA och därmed förbättra de internationella relationerna.
Roque avslutade sitt tal så här:
“Vissa ber oss göra en gest för att göra USA till viljes.
Den gest som jag gör, på mitt folks vägnar, är att höja
näven och klart och tydligt uttala de ord som under fyrtio år har
sagts av alla kubaner efter varje brott och aggression mot Kuba från USA
- Patria o muerte! Venceremos! (Fosterlandet eller döden! Vi skall segra!)”
P C