LO som lönepolis
I LO-representantskapets rekommendationer inför avtalsrörelsen 2001
kan man läsa:
Allt värde skapas av enskilda människors arbete. Det är inte
kapital och inte naturresurser som skapar värde. Det är arbetande människor
som med sitt slit och sin klokskap och med hjälp av kapital (maskiner) förädlar
naturens resurser.
Med denna insikt som utgångspunkt borde man förvänta sig rekommendationer
som innebar kraftiga löneökningar för LO kollektivet. Men så
blev inte fallet, utan istället snurrar LO-ledningen in sig i yttre
begränsningar som förhindrar att de arbetande kan få sin
rättmätiga del av produktionsreslutatet. Dessa begränsningar är
enligt LO för det ena det av riksdagen politiskt fastställda inflationsmålet.
Och den andra begränsningen skulle utgöras av den internationella konkurrensen
och av att den förväntade löneökningstakten i Västeuropa
(läs EU) är fastställd till 3,5 procent samt för det tredje
produktivitetsökningen inom svensk industri.
Då kan naturligtvis inte LO sätta sig över de av storfinansen
styrda ekonomiska besluten, fastställda av EU-byråkratin och den svenska
riksdagen. När man läser rekommendationen får man uppfattningen
att LO uppfattar sig som en slags lönepolis som skall se till att storfinansens
beslut genomförs. Det märks i synnerhet när man diskuterar produktivitets-
och vinstökningen. Vem har bestämt att förhållandena mellan
profit och lön är en form av naturlag som innebär att profiten
alltid skall öka mer än andelen som skall betalas ut i lön? Borta
är alla tankar om att LO är en klassorganisation som representerar arbetarklassen
i kampen mot kapitalägarna och att det är möjligt att omfördela
förhållanden mellan arbete och kapital till arbetarnas fördel.
Nu hjälper LO som aldrig förr till att omfördela till kapitalets
fördel.
Avtalsrörelsen går mot sitt slut och många förbund har gjort
upp avtal som för det mesta ligger i närheten av underkanten av de rekommendationer
som LO:s representantskap gav i slutet av förra året. LO rekommenderade
medlemsförbunden att sluta avtal som innebar ett påslag på lönerna
med 3,8 procent på ett år, med avdrag för eventuella arbetstidsförkortningar.
De flesta förbunden har gjort upp om avtal som löper på tre år
eller mer, de enda undantagen är sjöfolksförbundet och transport,
löneökningen blir ca. tre procent per år. Kraven om
arbetstidsförkortning har man lyckats plottra bort eller gjort den så
obetydlig att de flesta medlemmar inte kommer att märka någonting.
I vissa förbund handlar det om en dag per år, och den skall kunna tas
ut som pensionssparande, ledig tid eller pengar. I vissa fall avsätter man
den i något man kallar arbetstidsfond.
Det innebär att förbundsledningarna ignorerar och blundar för det
som medlemmarna känner av i den dagliga produktionen, att utslitningen och
den fysiska- och psykiska belastningen nu närmar sig smärtgränsen
resp för många är den redan nådd, vilket resulterar i ökat
antalet olyckor och långtidssjukskrivningar.
Det är dags för medlemmarna i de olika förbunden att ta strid för
sin fackförening. Det är inte rätt väg att lämna och
enbart ansluta sig till A-kassan, vilket är en tydlig tendens idag. Den enda
lösningen i medlemmarnas intresse är ta strid för din fackförening
och dina fackliga rättigheter, även mot de ledare som försöker
förvandla fackföreningen till en samarbetsorganisation med storfinansen,
ledda av lojalitet mot svenska riksdagen och EU byråkratin.
Jan Jönsson