LO som lönepolis

I LO-representantskapets rekommendationer inför avtalsrörelsen 2001 kan man läsa:
“Allt värde skapas av enskilda människors arbete. Det är inte kapital och inte naturresurser som skapar värde. Det är arbetande människor som med sitt slit och sin klokskap och med hjälp av kapital (maskiner) förädlar naturens resurser.”
Med denna insikt som utgångspunkt borde man förvänta sig rekommendationer som innebar kraftiga löneökningar för LO kollektivet. Men så blev inte fallet, utan istället snurrar LO-ledningen in sig i “yttre begränsningar” som förhindrar att de arbetande kan få sin rättmätiga del av produktionsreslutatet. Dessa begränsningar är enligt LO för det ena det av riksdagen politiskt fastställda inflationsmålet. Och den andra begränsningen skulle utgöras av den internationella konkurrensen och av att den förväntade löneökningstakten i Västeuropa (läs EU) är fastställd till 3,5 procent samt för det tredje produktivitetsökningen inom svensk industri.
Då kan naturligtvis inte LO sätta sig över de av storfinansen styrda ekonomiska besluten, fastställda av EU-byråkratin och den svenska riksdagen. När man läser rekommendationen får man uppfattningen att LO uppfattar sig som en slags lönepolis som skall se till att storfinansens beslut genomförs. Det märks i synnerhet när man diskuterar produktivitets- och vinstökningen. Vem har bestämt att förhållandena mellan profit och lön är en form av naturlag som innebär att profiten alltid skall öka mer än andelen som skall betalas ut i lön? Borta är alla tankar om att LO är en klassorganisation som representerar arbetarklassen i kampen mot kapitalägarna och att det är möjligt att omfördela förhållanden mellan arbete och kapital till arbetarnas fördel. Nu hjälper LO som aldrig förr till att omfördela till kapitalets fördel.
Avtalsrörelsen går mot sitt slut och många förbund har gjort upp avtal som för det mesta ligger i närheten av underkanten av de rekommendationer som LO:s representantskap gav i slutet av förra året. LO rekommenderade medlemsförbunden att sluta avtal som innebar ett påslag på lönerna med 3,8 procent på ett år, med avdrag för eventuella arbetstidsförkortningar. De flesta förbunden har gjort upp om avtal som löper på tre år eller mer, de enda undantagen är sjöfolksförbundet och transport, “löneökningen” blir ca. tre procent per år. Kraven om arbetstidsförkortning har man lyckats plottra bort eller gjort den så obetydlig att de flesta medlemmar inte kommer att märka någonting. I vissa förbund handlar det om en dag per år, och den skall kunna tas ut som pensionssparande, ledig tid eller pengar. I vissa fall avsätter man den i något man kallar arbetstidsfond.
Det innebär att förbundsledningarna ignorerar och blundar för det som medlemmarna känner av i den dagliga produktionen, att utslitningen och den fysiska- och psykiska belastningen nu närmar sig smärtgränsen resp för många är den redan nådd, vilket resulterar i ökat antalet olyckor och långtidssjukskrivningar.
Det är dags för medlemmarna i de olika förbunden att ta strid för sin fackförening. Det är inte rätt väg att lämna och enbart ansluta sig till A-kassan, vilket är en tydlig tendens idag. Den enda lösningen i medlemmarnas intresse är ta strid för din fackförening och dina fackliga rättigheter, även mot de ledare som försöker förvandla fackföreningen till en samarbetsorganisation med storfinansen, ledda av lojalitet mot svenska riksdagen och EU byråkratin.
Jan Jönsson