Men Kostunicas turer vid den NATO-beställda arresteringen av förre
presidenten Milosevic borde vara avslöjande.
Det första Kostunica gjorde var att hålla sig utanför landet
när arresteringen verkställdes. Ett antal män i slitna jeans,
skinnvästar och täckjackor, med masker över ansiktet och maskingevär
i händerna försökte ta sig in i Milosevics hem mitt i natten
för att arrestera honom. Militären, som var rädd att det kunde
röra sig om en fälla, vägrade samarbeta med polisen innan presidenten
själv skrev under arresteringsordern. Man kallade därför snabbt
samman ett möte mellan Kostunica, Djindjic och Jugoslaviens överbefälhavare
general Nebojsa Patkovic. Kostunica fick erkänna att jo, det var han som
hade beordrat arresteringen. ”För att staten skall överleva får
ingen vara okränkbar”, förklarade han. ”Den som skjuter
på polisen måste gripas. Den som har åtalats måste svara
på anklagelserna. Vem som än hindrar lagen måste stå
till svars oavsett rang eller officiell ställning. Lagen gäller för
varje medborgare.” Men kvickt som ögat började han sedan distansera
sig från den bland folket uppenbart impopulära arresteringen. Han
påstod att han själv hade fått höra om insatsen först
sedan den inletts. Polisens åtgärder var ”klumpiga och inte
väl genomtänkta”, meddelade han. Och att överlämna
Milosevic till Haag det var inte ”hans regerings omedelbara prioritering”.
Det var alltså den vanliga typen av undanflykter från Kostunica.
I en ofta citerad intervju i New York Times förklarade han därefter
att Milosevic inte skulle överlämnas till NATO och att till och med
själve Djindjic sagt att han skulle motsätta sig att det. Fast det
var bara ännu en lögn. Djindjic har aldrig sagt så. Samtidigt
gav Kostunica fler prov på sin slipprighet när han just i samband
med arresteringen meddelade att han godkände ett lagförslag om samarbete
med Haagtribunalen. För att sedan omedelbart falla tillbaka i sin vanliga
beklagan över tribunalen. Den hade inte åtalat ledarna i andra f.d.
jugoslaviska stater. Och den hade inte åtalat NATO-ledarna. Och den hade
inte åtalat UCK-terroristerna. ”När det väl händer,
då kan vi börja tala om att medverka i Haagtribunalen.” Ändå
hade han nyss välkomnat tribunalens överåklagare Carla del Ponte,
som gång på gång framhållit för honom hur nöjd
hon är med hur Belgrad samarbetar med tribunalen. Och Bush, Blair, Schröder,
Solana och Lindh säger alla att de inte tvivlar ett dugg på att Milosevic
snart lämnas ut till deras tribunal. Frågan är väl bara
om han får leva så länge.
Vi minns dem ju, den rad av dramatiker, författare, professorer, skollärare,
musiker och liknande som ofta till synes från ingenstans plötsligt
steg fram som ledare för de nya regimer som inrättades vid raseringen
av de socialistiska staterna i Europa. NATO:s taktik då verkar given.
Man skulle först ha förtroendeingivande och till synes opolitiska
humanister, den sorts ledare som kunde hålla befolkningen lugn ett tag
innan koloniseringen kunde börja på allvar. De fick gärna framstå
som en aning luggslitna och bortkomna och försiktiga inför utvecklingen
och de skulle ha kritiska men vaga åsikter som kunde tolkas lite hur som
helst. Som regel fick de bara stanna under övergångstiden, sedan
försvann de igen. Men om de visade sig nyttiga också för andra
och större uppgifter - som Havel - kunde de få bli kvar så
länge som förhållandena motiverade.
Professorn, författaren och - enligt CNN - kattälskaren Kostunica
är inget mer än ytterligare en i det ledet.
DM