Ett bidrag till analysen av vår tids imperialism :
Kan man tala om en ny kvalitet i den historiska processen av kapitalets internationella expansion? Leo Mayer, medlem i DKP:s programkommission, har närmare undersökt denna fråga. Riktpunkt återger här en sammanfattning av hans arbete, som i sin helhet finns på www.dkp.de
Att närma sig denna fråga kräver en undersökning av imperialismens
ekonomiska kärna, monopolens rörelse och kapitalets aktuella centraliseringsprocesser.
Bourgeoisien har frambringat både världsmarknaden och nationalstatssystemet.
I sin logik av expansion och ackumulation river kapitalet ner alla hinder och
stannar inte inför någon gräns. Men nationalstaten upprättar
gränser och hinder. Kapitalet är med sin ekonomiska verksamhet tvunget
att ständigt undergräva nationalstaterna och att gå utanför
dem. Två världskrig visar på den explosiva sprängkraften
av denna objektiva motsättning mellan kapitalets strävan efter global
expansion och gränserna som sätts för detta genom nationalstaten.
Fram till andra världskriget verkställdes den ekonomiska centrali-sationen
och koncentrationen främst inom nationella ramar. Imperialismen under den
nationella monopolistiska kapitalismens fas globaliserade inte kapitalismen
i meningen av att bilda en världsmarknad som enhetligt fält för
utvecklingen av kapitalistisk konkurrens. Tvärtom, ledde den till relativt
slutna ekonomiska regioner kring de olika makterna och underblåste rivaliteten
mellan dem, ända fram till andra världskriget.
Den centrala frågan är: Finns det för dagens monopolkapital
möjligheter att lösa denna motsättning utan krig? Eller är
den ekonomiska basen fortfarande så att imperialistiska krig (mellan de
imperialistiska huvudmakterna) är absolut oundvikliga? (Lenin. Imperialismen
som kapitalismens högsta stadium)
Efter andra världskriget börjar som imperialismens härskande
utvecklingstendens övergången från nationell statsmonopolistisk
kapitalism till transnationell monopolkapitalism. Grundval för denna process
är
-systemkonkurrensen mot det socialistiska samhällssystemet och det därav
uppstående tvånget att lösa de mellanimperiallistiska motsättningarna
utan krig, och
-ökningen av koncentrationen av egendom i form av transnationella monopol.
Detta sker genom den intensifierade utsugningen av världsmarknaden, men
huvudsakligen genom kapitalets transnationella koncentration. I kapitalfusionerna,
som blir allt större, kommer kapitalet från olika national-imperialistiska
källor.
Några aktuella fakta ska visa tendenser för vår tids centraliseringsprocess.
De är baserade på World Investment Report 2000 (WIR2000), som UNCTAD,
FN-organisationen för handel och utveckling, har lagt fram:
I denna rapport talas om att det vid sidan om den globala marknaden för
varor och tjänster under de senaste åren också har uppstått
en global marknad för företag. Och man jämför den nu pågående
fusionsvågen med den från 1890 och 1902. Skillnaden består
emellertid i att vår tids fusionsvåg är internationell medan
den i början av förra århundrade höll sig inom nationella
ramar. Som bekant resulterade fusionsvågen vid förra sekelskiftet
i att monopol och monopolkapitalismen uppstod.
Utvecklingen av utlands-direktinvesteringar
För internationaliseringen är koncernernas direktinvesteringar i utlandet
en viktig faktor.
1999 hade den gränsöverskridande penningströmmen för investeringar
ökat till rekordhöga 865 miljarder dollar. Det är 17 gånger
mer än 1985. 91,5 procent av världens utlandsdirektinvesteringar har
sitt ursprung i de utvecklade kapitalistiska länderna. Men dessa är
inte bara källan utan också målet: 73,5 procent av investeringarna
görs inom OECD-länderna, och de resterande knappt 30 procent framför
allt i åtta s k tröskelländer (på tröskel mellan
u- och i-land (anm. red). Här går lejonparten till Kina (1999: 40,4
miljarder dollar till Folkrepubliken Kina, 23 miljarder dollar till Hongkong,
Kina).
Liksom i världshandeln dominerar G-7 den globala bilden även när
det gäller utlandsdirektinvesteringar. De är till 69 procent källan
och till 53,9 procent målet för den världsomspännande gränsöverskridande
kapitalströmmen för investeringar. Enbart USA tog år 1999 emot
275 miljarder dollar, d v s en tredjedel av den globala investeringsströmmen
(1997: 91 miljarder dollar = mer än en femtedel) och investerade
151 miljarder dollar utomlands. På första plats av kapitalexporten
ligger emellertid EU: Två tredjedelar av alla utlandsdirektinvesteringar
kom från koncerner inom EU.
Transnationella monopol, globaliseringens drivande kraft
Huvudsubjekt och drivkraften bakom globaliseringen och förvandlingen av
den statsmonopolistiska kapitalismen är de transnationella monopolen. Monopolen,
som smälter samman med de imperialistiska staternas transnationella makt,
är bäraren och drivkraften bakom en mäktig strävan att övervinna
nationerna.
Den nationella statsmonopolistiska kapitalismen hade uppnått en ekonomisk
uppdelning av världen bland de olika kapitalistföreningarna, utan
att behöva riva ner de nationella gränserna. Vår tids nya, transnationella
monopolkapitalism däremot kräver omåttligt större utrymme
för sina valuta-, finans-, produktions- och handelsoperationer. Den transnationella
imperialismens grundläggande tendens är krossandet, förändringen
och omdaningen av alla nationella regleringsmekanismer, som begränsar dess
reproduktion. På det visat skiljer sig dagens statsmonopolistiska kapitalism
och dess regleringsformer tydligt från den på 1960- och 70-talet.
På detta grundval utformas efter bortfallet av systemkonkurrensen
mot den realt existerande socialismen likriktade intressen för det transnationella
kapitalet. Den obönhörliga konkurrensen om andelar på världsmarknaden
vävs samman med kooperationen kring det likriktade intresset av det transnationella
kapitalet och G7-ländernas regeringar att säkra sådana grundläggande
förutsättningar som tillåter en relativ störningsfri internationalisering
av kapitalet. Det världsomspännande förverkligandet av ”öppen
marknadsekonomi med fri konkurrens” (Maastrichtavtalet, 10a EUW-protokoll)
har högsta prioritet.
Med alla medel tvingar denna intresseförening fram och skyddar både
fri tillgång till råvaror och marknader och den obehindrade varu-,
olja-, valuta- och informationsströmmen – den moderna kapitalistiska
produktionens livsådror.
Det är deras gemensamma intresse att utforma en enhetlig världsomspännande
expansionsram, de strävar gemensamt efter att omdana världsmarknaden
till en global inre marknad. Med GATT-avtalet och WTO-regimen har redan genomförts
viktiga steg i denna riktning. Att det handlar om en motsägelsefull process
tydliggjordes av misslyckandet av WTO-mötet i Seattle och av det Multilaterala
avtalet om investeringar MAI. Men trots detta fortsätter processen. UNCTAD
rapporterar att det mellan 1991-1999 har genomförts 1 035 nationella
lagändringar med hänsyn till utländska investeringar. 94 procent
hade ett ”fördelaktigt nätverk” för direktinvesteringar
utomlands till innehåll. Antalet mellanstatliga avtal för att främja
utländska investeringar steg från 181 år 1980 till 1 865
år 1999. (WIR 2000)
Där ett gemensamt intresse för det transnationella kapitalet
att verkställa
– globalt löne- och socialdumpning;
– obehindrad tillgång till strategiska re- surser (olja)
– säkrandet av det transnationella produktions- och finansnätverket
samt transport- och kommunikationsvägarna som är känsliga för
störningar;
- undanröjandet av de sista röda och vita fläckarna för
det transnationella kapitalets oinskränkta herravälde – från
Jugoslavien över Kuba till Kina;
- öppningen av hittills stängda nationella kapitalismmodeller för
det transnationella kapitalet. Brasilien, Argentina, Sydostasien och Japan bröts
upp för det europeiska och US-amerikanska transnationella kapitalet i samband
med finans- och ekonomikrisen 1997/98.
Inför denna bakgrund skriver kubanska forskare:
”Den transnationella finansbourgoisiens tvingande krav är uppbyggnaden
av en transnationell stat, som är kapabel att säkra den politiska
makten på regional nivå och, som tendens, på global nivå.”
(Transnatcionalización y Desnacionali-zación, La metarmorfis del
capitalismo monopolista de Estado, författarkollektiv, Havanna 1998, s
45)
I samma utsträckning som ägandets koncentrationsprocess och kapitalkretsloppet
överskrider nationalstatens gränser, måste den transnationella
finansoligarkin ställa världen under ”en regering, en lag, ett
klassintresse, en tullgräns” (Det Kommunistiska Manifestet). Medan
den nationella finansbourgeoisien vid övergången till monopolkapitalismen
kunde bemäktiga sig av en bestående nationell stat, måste den
transnationella finansbourgeoisien skaffa en transnationell stat som är
kapabel att konsolidera dess politiska makt på regional och som tendens
på global nivå. De kan inte avstå från att bygga upp
ett våldsmaskineri vilket motsvarar de transnationella politiska funktionerna
och som kan skilja mellanimperialistiska motsättningar.
I denna process kommer gamla och nya supranationella institutioner till användning:
På ekonomiskt område: institutioner som Världsbanken,
Internationella valutafonden (IVF), världshandelsorganisationen WHO, UNCTAD,
OECD, EU:s inre marknad, euron som enhetlig europeisk valuta. Men även
organisationer som Internationell handelskammare, European Round Table of Industrialists
ERT och dess nyss bildade motsvarighet för finanskapitalet ERF, Världsekonomiforum
i Davos, Transatlantic Business Dialogue;
På politiskt område: G-7, FN:s säkerhetsråd, EU.
Men även s k NGO (ickestatliga organisationer) som det tidigare nämnda
internationella företagarföreningar..
På juridiskt område: Internationella domstolen, exterritoriell
användning av US-amerikanska lagar;
På militärt område: Nato och andra av USA dominerade
militärpakter, EU:s nya insatsstyrka.
De ekonomiska, politiska, militära och ideologiska elementen i det nya
systemet för världsherravälde är sammanvävda med varandra:
Ekonomiska och finansavtal innehåller förbindliga politiska
klausuler;
Militärallianser bildar garantin för det strikta förverkligandet
av den ”nya världsordningen” – se den nya Natodoktrinen,
diktatet från Rambouillet vilket innebar att ”ekonomin ska fungera
i överensstämmelse med den fria marknadens principer” i Jugoslavien
(Chapter 4a, Economic Issues), och beslutet om EU:s militära styrkor;
och ”enhetstänkandets” ideologi med de transnationella
mediekoncernernas makt upprättar en intellektuell diktatur över alla
nationer och mänskliga gemenskap och omgärdar expansionspolitiken
med ett sken av demokrati och mänskliga rättigheter.
Transnationell makt och nationalstaten
Men trots all betydelse som de supranationella institutionerna har: Huvudelementet
för den transnationella makten bildar nationalstaterna; både i de
kapitalistiska centra, där de upptar transnationella attribut, som i de
beroende staterna som direkt blir en transmissionsrem för de transnationella
kapitalets intressen.
Paradoxalt nog spelar nationalstaterna, som betraktas som ett hinder för
världsmarknadens vidareutveckling, en betydande roll i globaliseringsprocessen.
De skapar de lagliga förutsättningarna
för att öppna marknader,
för att privatisera offentlig egendom till förmån för
transnationella kapitalgrupper,
de inskränker demokratiska rättigheter,
bekämpar fackföreningarna,
avreglerar arbetsvillkoren och
privatiserar medierna, för att dessa i en aldrig tidigare skådad
omfattning ska kunna användas för att manipulera och individualisera
människorna.
De slutar de internationella avtalaren vilka bestämmer de ekonomiska,
politiska och militära normerna till förmån för den transnationella
reproduktionen.
De är de folkrättsliga aktörerna som framdriver den regionala
integrationen som EU, Nafta, Mercosur i det transnationella kapitalets intresse.
Men i den utsträckning som national-staterna framdriver globaliseringen
i de transnationella koncernernas intresse, urholkar de sin egen regleringsförmåga.
Marknadernas makt blir allomfattande. Via internationella avtal ska staterna
endast tillerkännas rätten och plikten att ombesörja politisk
säkerhet och ett gynnsamt investeringsklimat samt att garantera fri profittransfer.
I takt med att nationalstaterna resp. regionala ekonomiska block uppföder
sina transnationella företag och att dessa agerar allt mer internationellt,
drar sig samma företag allt mer undan det statliga inflytandet, eftersom
deras makt inte längre baseras på nationalstaten, utan på deras
världsomspännande kontroll över produktion, krediter och finanser.
Ju mera de internationaliseras, desto värre kan de som ”global player”
spela ut de enskilda staterna mot varandra.
Eftersom den ekonomiska utvecklingen starkt beror på investeringsflödet,
är staterna tvungna att locka till sig transnationella företag. Ty
dessa för i regel med sig den modernaste teknologin och ger upphov för
arbete åt många regionala och lokala underleverantörer. Den
statliga politiken har som uppgift att göra landet attraktivt för
det transnationella kapitalet i dess jämförelse av internationella
fördelar. Därför främjade t ex inte bara den svenska staten
Volvo och Ericsson med skattemedel, utan även Brasilien, USA och Irland.
Därtill kommer att dessa koncerner ohämmad och oinskränkt måste
expandera i alla regioner av världsmarknaden. Men detta förutsätter
som motprestation öppningen av hemmamarknaden för varje konkurrent,
avreglering, privatisering och slut på speciella förmåner för
”inhemska” koncerner.
Samtidigt släpper staten med privatiseringen av strategiska sektorer som
telekommunikation, kommunikationer, energisektorn alla medel för att kunna
ta ekonomiskt inflytande och för regleringar ur sina händer. På
detta sätt förlorar den borgerliga demokratin mer och mer av sitt
innehåll. Medan man bibehåller en formell demokrati genomförs
en övergång från ”socialstaten” till en nedbantad,
auktoritär ”säkerhetsstat”.
Den ”egna” nationalstaten räcker allt mindre till att säkra
reproduktionen av det globalt agerande kapitalet. För att säkra sin
reproduktion måste det internationella monopolkapitalet underkasta alla
nationalstater under sin makt. Staten med nationella monopol förvandlas
till staten för det transnationella monopolkapitalet.
Traditionella partier och det parlamentariska systemet motsvarar endast
otillräckligt de ställda förväntningar. Det transnationella
finanskapitalet tränger på att få direkt inflytande över
alla nivåer, från världsekonomin över EU och nationalstaten
till den enskilda kommunen. För detta skapas institutioner som European
Round Table of Industrialists, Transatlantic Business Dialogue men även
globalt agerande företag som politikrådgivningsfirman Hunzinger.
Dessutom upprättar det transnationella kapitalet egna lobbybyråer
vid de politiska institutionerna. (se Gyllenhammar DN Debatt 3.4.2001)
Statliga uppgifter undandras från det politiska inflytandet och
övertas direkt av monopolen (infrastruktur, säkerhet, Europeiska Centralbanken).
UNCTAD anmärker: ”De transnationella koncernerna blir inte statslösa,
men deras expansion och deras intressen ställer dem i ökad utsräckning
över enskilda nationella intressen. Kärnpunkten för de nationella
regeringarnas politik måste ändras, eftersom det blir viktigare att
skapa gynnsamma konkurrensvillkor i allmänhet och inte bara för landets
firmor i synnerhet.” (WIR 2000, s. 21)
Om nationalstaten tidigare främjade den monopolistiska centralisationen
av egendom och produktion i den nationella bourgeoisiens händer, så
fungerar den i dag tilltagande i tjänsten av det transnationella kapitalets
reproduktion, den blir till en direkt agentur för det transnationella kapitalet.
”Nyckelbegreppet för den statsmonopolistiska kapitalismens förändringar
i vår tid är transnationaliseringen: Karaktären av transformationen
som pågår i dagens imperialism består främst i rivningen
av de nationella barriärerna – ekonomiskt, politiskt, ideologiskt
och kulturell – som har uppstått med den fria konkurrensens kapitalism,
men som idag hindrar den fria och ohämmade utvecklingen för monopolen
och en finansoligarki som utövar en stenhård kontroll över de
trådar som rör världsekonomin och som hjälp av en transnationell
maktmaskin träffar de ekonomiska och politiska beslut av global betydelse.(…)
Monopolen upprätthåller sin sammansmältning med de imperialistiska
staterna, men idag handlar det om transnationella monopol. Denna sammansmältning
förverkligar sig just som ett moment av transnationaliseringsprocessen..
(…) Med andra ord: den nationella statsmonopolistiska kapitalismen , karakteriserad
genom sammansmältningen av de nationella monopolen med den imperialistiska
nationalstaten, har börjat att överskrida sina historiska gränser.
(…) Den statsmonopolistiska kapitalismen övergår i sitt andra
stadium: den transnationella monopolkapitalismen.”
(Transnacionalización y Desnacionali-zación, La metamorfis del
capitalsmo monopolista de Estado, författarkollektiv, Havanna 1998, s.
24)
Nyliberalismen
Globaliseringen följs upp och drivs framåt av nyliberalismens klassprojekt,
för att i en ”revolution uppifrån” anpassa produktionsförhållandena
till den förändrade ackumulationsregimen.
Den statsmonopolistiska maktapparaten anpassas i en process av av-nationalisering,
omvandlingen av nationalstaten och utformningen av transnationella stater och
regleringsinstitutioner på ett sätt att det transnationella kapitalet
erbjuds optimala betingelser under världsmarknadskonkurrensens förutsättningar.
Staten förlorar sin relativa självständighet. Dess uppgift är
att verkställa integrationen i den globala ekonomin, att skapa rambetingelserna,
att undanröja alla hinder för marknaden och att stärka konkurrensförmågan
för de det transnationella koncernerna i allmänhet och för de
egna transnationella monopolen i synnerhet.
På det viset är nyliberalismen inte en process av krossandet av staten,
utan den nyliberala staten är en speciell form av statens utvidgning:
Den omfattar utvecklingen av nya hegemoniapparater,
den är ett maktprojekt och uttryck för den politiska viljan
av den världsmarknadsorienterade delen av finanskapitalet och för
den politiska strategin för att totalt frigöra världsmarknaden.
Nyliberalismens koncept är inte ekonomisk eller någon politisk variant,
utan ett samhälleligt helhetskoncept – en ny modell för ackumulationen,
för den ekonomiska och politiska makten, för kulturen.
På basen av den reellt pågående globaliseringen av ekonomin,
ackumulations-sättets förändring, förändringen inom
arbetsrätten och omgrupperingen av klasskrafterna, blir de härskandes
idéer ännu en gång de härskande idéer överhuvudtaget
och på det viset kunde det nyliberala samhällskonceptet över
hela världen förverkliga sin hegemonistiska ställning.
Den socialt stabiliserande efterkrigsmodellen och keynesianismen har inte övergivits
på grund av den nyliberala ideologin, utan förändringarna i
den kapitalistiska världsekonomin har under de senaste åren uppnått
en kvalité, som dragit undan de materiella grundvalarna för den
”sociala marknadsekonomin” resp. ”välfärdsstaten”.
Med socialismens kollaps i Östeuropa försvann för kapitalet också
den politiska nödvändigheten av ”välfärdsstaten”.
I nyliberalismens koncept formuleras det världsmarknadsorienterade
transnationella kapitalets intresse av en världsomspännande fri kapitalcirkulation,
öppning av marknaderna och slopandet av det nationella eller sociala skyddet
för arbetskraftskostnaderna.
I nyliberalismen formuleras intressen av spekulation och penningförmögenhet.
Och trots detta, trots att nyliberalismen alltså endast tjänar
de egoistiska intressen av en liten gupp finansoligarki och leder till en ofantlig
koncentration av rikedom och makt, anses den tills idag som värdig att
dominera samhället. Med socialismens kollaps och försvinnande i Östeuropa
och den därmed igångsatta makteuforin kunde de nyliberala konceptet
globalt genomdriva sin förhärskande ställning. Med mitten-vänster-regeringar
får den politisk livskraft.
Den integrerar kapitalets gemensamma intresse av att ta ner statens roll, eftersom
därmed också arbetarrörelsens och den demokratiska rörelsens
möjligheter att påverka den ekonomiska och socialpolitiken undergrävs.
Sänkning av kostnaderna för arbetskraften, allmän social- och
löneneddragning, försvagning av facket och allmän kostnadssänkning
motsvarar kapitalets gemensamma intressen. En del av den ideologiska integrationen
av gemensamma intressen är också mobiliseringen av små och
medelstora företagare mot förbättrad arbetsrätt.
Nyliberalismen stödjer sig på det växande skiktet av egna
företagare som äger större finansiella förmögenheter.
I och med att viktiga delar av de sociala försäkringar, som delar
av pensionssystemet och sjukförsäkringar läggs över på
finansmarknaderna, görs ytterligare viktiga steg i denna riktning.
På detta vis omfattar begreppet ”nyliberalism” inte bara
den ekonomiska sidan av den internationella kapitalismens rekonstruktion. För
med nyliberalismen uppstår inte bara nya ackumulationsformer, utan även
nya maktcentra och nya former för att behärska samhället. T.ex.
används i en tidigare aldrig skådad omfattning de moderna kommunikationsmedel
för att manipulera och individualisera människorna.
Nya metoder av arbetsorganisation och management upplöser kollektivt
beteende och främjar egoism och individualism; i stället för
kollektiva relationer träder ”marknadsrelationer mellan kunder och
säljare” och ”entreprenörstänkande” bland de löneberoende.
Där ligger också skillnaden mellan den klassiska ekonomin och nyliberalismen:
marknadernas makt blir allomfattande. Inte bara ekonomin, utan alla samhälleliga
och politiska relationer ska regleras av marknaden. Och marknaden är som
bekant inte enbart platsen där varor byts och värdet fastställs,
utan via marknaden reproduceras också herravälde och makt.
Nyliberalismen är ett politik- och samhällskoncept, oberoende från
aktuella regeringskonstellationer. Den präglar vardagsmedvetandet och har
på detta sätt dragit många ”skyttegravar”.
Den nationella statliga regleringen – den nationella statsmonopolistiska
kapitalismen – bryts upp och övervinns, för att övergå
till en högre form av regelring på överstatlig nivå.
Ny världsordning
Trots ekonomisk globalisering och ekonomisk multipolaritet är det USA:s
dominans som politiskt präglar den ”nya världsordningen”.
Emellertid inte längre som efter andra världskriget, utan att behöva
ta hänsyn till de allierade och samtidiga konkurrenter.
Den avgörande förändringen inträffade 1971:
USA hade finansierat Vietnamkriget via utlandsskulder. I utländska banker
hade samlats stora mängder US-dollar. Genom Bretton-Wood-avtalet var USA
förpliktigat att täcka upp dollar med guld.
Innan dessa dollarreserver kunde lösas in i guld, sade USA överraskande
upp Bretton-Wood -avtalet. De utländska regeringar och banker satt på
en hög nedvärderade dollar. USA hade sanerat sig med en våldshandling
på bekostnad av sina allierade.
Men denna våldshandling uttryckte samtidigt en försvagning och förlusten
av USA:s oinskränkta hegemoni. Från och med denna tidpunkt måste
USA dela kontrollen av världens penningmängder med de allierade. För
att kunna fortsätta att försvara sin hegemoni, måste USA nu
mycket starkare ta hänsyn till sina allierades transnationella kapital,
som samtidigt är deras kapitalistiska konkurrenter. Det startade en ännu
idag pågående process, där USA blir den staten för det
transnationella kapitalet.
So är Washington centret för en global lobbyism. Hela världens
finansbourgeoisie sätter in pengar för att ta inflytande på
USA:s politik. Ett aktuellt exempel är det finansiella stödet för
George W Bushsvalkamp genom tyska transnationella koncerner eller attityden
av EU-regeringar till USA:s anti-robotsystem (NMD).
Ju mer man över hela världen avreglerar, privatiserar och liberaliserar,
ju fler investeringar som läggs utomlands,
ju större betydelsen av utländska marknader blir för kapitalets
reproduktion,
ju mera krisutsatt kapitalets cirkulation blir,
ju djupare motsättningen blir mellan Nord och Syd, rik och fattig,
- desto viktigare blir en maktapparat som globalt säkrar finanskapitalets
intressen.
USA är denna maktapparat, vilken – med motsägelser och motsatser
– representerar världsimperialismens kollektiva intressen, och det
med ekonomiska och militära medel.
USA förfogar över den största ekonomiska makten, 30 procent av
världens bruttoindustriprodukt produceras i USA. USA underhåller
helt officiellt FBI-kontor i Prag, Moskva och andra städer utanför
det egna landet, de verkställer via G-7 sin kontroll över Internet,
de förfogar över världens starkaste militärmakt som flitigt
används, och de dominerar Nato. De förfogar över dollarn som
fungerar som världsvaluta och som i 34 länder officiellt har införts
som nationell valuta.
I Pentagons ledningsdokument står: Det måste vara vårt mål
att förhindra att en ny rival återuppstår. Det finns andra
nationer eller möjliga koalitioner som i en mera avlägsen framtid
skulle kunna utveckla strategiska mål och militär kapacitet som syftar
på regionalt eller globalt herravälde. Vi måste nu koncentrera
vår strategi på att förekomma uppstigningen av varje potentiell
konkurrent av global dimension…Vi måste på det ickemilitära
planet i tillräcklig omfattning motsvara de utvecklade industriländernas
intressen, för att avhålla dem ifrån att ifrågasätta
vår ledningsroll eller att försöka att omstörta den etablerade
politiska och ekonomiska ordningen. Och slutligen måste vi bevara mekanismer
som avskräcker eventuella konkurrenter från att ens hoppas på
en större regional eller global roll.” (Defense Planning Guidance/Fiscal
Year 1994-1999, cit. efter Blätter für deutsche und internationale
Politik, nr 4/92 och Spiegel, 16.3.1992)
USA:s globala strategi syftar till:
1. den centrala kärnan bland de kapitalistiska huvudländer, som ska
reglera sina differenser utan militärt våld (”reglerad rivalitet”)
2. områdena som är av strategiskt intresse för G7-världen
(främst stora marknader och råvaror som t ex i Kaukasustrakten eller
i Latinamerika/Colombia), vilka också säkras militärt,
3. den politiska, ekonomiska och även militära omslutningen och avgränsningen
av Ryssland och framför allt Kina. Här ligger den stora risken för
ett för hela mänskligheten förödande krig.
4. den strategiskt mindre viktiga periferin, där det framför allt
handlar om att slå ner lokala oroligheter och att begränsa deras
återverkningar på de kapitalistiska centra.
Ytterligare ett karaktärsdrag är pressen för marknadernas öppning
och främjandet av regional integration under förutsättningen
att dessa integrationsområden står öppna för USA och det
transnationella kapitalet. Detta präglar också USA:s positiva attityd
gentemot Euron och skapandet av EU:s militärmakt.
Instrument som USA använder sig av för att kontrollera dessa processer
är WTO, IVF, VB, FN-säkerhetsrådet och Nato. Nato är huvudinstrumentet
för den militära kontrollen och blir allt mer till globaliseringens
gemensamma väpnade arm under USA:s ledning.
Men detta betyder inte att dessa processer pågår utan skarpa motsättningar.
Motstridiga intressen leder om och om igen till konflikter, konfrontationer,
”handelskrig”, stridigheter inom internationella organisationer som
WTO och IVF. Även om den transnationella kapitalism i huvudsak utvecklas
genom expansionen på världens alla marknader, så leder utvidgningen
av inflytelsesfärer, som syftar till större integrationsområden,
till mellanimperialistiska motsättningar.
Utvecklingen av dessa motsättningar leder till tillspetsningen av de ekonomiska
och politiska uppgörelserna mellan de imperialistiska länderna å
ena sidan och mellan dessa och det transnationella kapitalets nya kolonier å
andra sidan.
Kapitalistisk kris
För närvarande finns en hotfull ökning av kristecken i världsekonomin.
Det är tydligt att inte heller ”New Economi” – tvärtemot
all propaganda – kunde upphäva kapitalismens gamla sjukdom, d.v.s.
kriscyklerna. Hur krisen än kommer att te sig konkret, så kommer
den att förstöra samhällelig rikedom och innebära och förstärka
arbetslöshet för miljontals människor, fattigdom och social polarisering.
Kriserna i Sydostasien, Ryssland, Latinamerika är ”inget annat än
partiella explosioner av ett system som inom sin kärna bär på
en stor kris” (La crisis de la sociedad capitalista actual, Kuba socialista,
nr 15/1999, Havanna). Den nu påbörjande krisen kommer också
att ge ett svar på frågan om den kapitalistiska globaliseringen
redan har framskridit så långt att den genom en kris bara ytterligare
påskyndas, (som det har varit fallit med krisen 1997/98 i Sydostasien)
eller om en ny protektionism med alla risker ända fram till mellanimperialistiska
konflikter, kommer att ta fart.