Presidentval och klasskamp i USA

George W. Bush har nu installerats som president i USA, efter en valrörelse som avslöjade hur demokrati fungerar i Västs ledande land.

Rapporter om trakasserier och oegentligheter har förekommit i många amerikanska medier, inklusive Miami Herald, New York Times och CNN, vilka knappast kan ses som vänsterorienterade. Det är en accepterad sanning att de allra flesta svarta amerikaner som gick till vallokalerna tänkte rösta för Gore, eller rättare sagt mot Bush. Men när svarta kom till valplatserna med godkända valregisteringskort i hand fick de ofta veta att deras namn saknades i listan över godkända väljare. Dessa listor är i princip utskrifter från ett centralt dataregister i varje län inom delstaten. För att klara upp vad som såg ut som ett misstag måste valarbetare på den lokala valplatsen ringa ett telefonsamtal till det centrala kontoret och kolla om vederbörandes namn fanns med.
Men det saknades så många namn på de lokala listorna att det inte fanns tillräckligt med personal på det centrala kontoret för att hantera alla samtal. Folk fick vänta i timmar och till slut gav man upp och gick hem utan att ha röstat. Fast vissa vallokaler var utrustade med små bärbara datorer, så att eventuella problem kunde lösas snabbt genom att ringa direkt till den centrala datorn.
New York Times rapporterade att bärbara datorer fanns på 18 vallokaler inom Miami-Dade County, ett tättbefolkat län där 40 procent av invånarna är spansktalande, 31 procent är vita icke-spansktalande och 20 procent är svarta. En stor del av de spansktalande är exkubaner som stödjer det republikanska partiet för att det driver en mycket aggressiv politik mot Kuba. Av de 18 datorutrustade vallokalerna var 14 i spansktalande distrikt, tre i vita icke-spansktalande och en i ett svart distrikt. De distrikt som hade datorer röstade med 56 procent för Bush. Medan många svarta röster gick om intet p.g.a. brist på datorer.
Bland andra metoder för att beröva svarta medborgare sin rösträtt fanns vägspärrar som plötsligt sattes upp av polis för att hindra folk att komma fram i tid, försenade leveranser av registreringskort och godtycklig annullering av röstkort.
Trots allt detta var det förmodligen Gore som skulle ha vunnit, eftersom USA:s högsta domstol förbjöd en omräkning av rösterna i Florida på ett sätt som måste betraktas som en statskupp. Först fastställde en majoritet av domarna i högsta domstolen att omräkningen måste upphöra tillfälligt så att domarna kunde fundera på saken. Dessa domare var alla tillsatta av republikanska presidenter och är mycket reaktionära. Tre dagar senare beslöt de att det var för sent att återuppta omräkningen, eftersom det var så angeläget att en president kunde utnämnas, för att garantera stabiliteten.
Ett antal svarta medborgare i Florida har gått till domstol för att försöka få valutgången ogiltigförklarad, och tre stora tidningar inklusive New York Times håller på att undersöka om det går att fastställa hur många röstkort som kastades bort olagligt.

Elektorskollegium och folkets vilja
Under hela detta groteska skådespel har frihetskämpar i Sverige och andra europeiska länder varit stark engagerade för att förklara att de s.k. komplexiteterna i Florida egentligen är bevis om att USA är en fungerande demokrati. Höjdpunkten kom när en svensk expert förklarade i P1 att 49 procent av amerikanerna inte röstar i presidentvalet för att de har det så bra att de inte bryr sig om vem som blir president.
Alltså ju färre som röstar, desto lyckligare är landet. Finns det en nedre gräns? Kanske noll? Vilket påminner om en opinionsskapare i Rom på 300-talet som förklarade att det romerska imperiet var den högsta form av demokrati, ”ty i den har folket frivilligt överlämnat all makt till den person som är allra bäst lämpad för att utöva den, nämligen kejsaren”.
Det bör nämnas att fyra miljoner människor i USA inte har rösträtt för att de antingen är i fängelse eller tidigare har dömts för brott, oavsett brottets natur eller betydelse. Eftersom svarta amerikaner är utsatta för mycket orättvis behandling inom rättsväsendet, är de särskilt hårt drabbade. I Florida har hela 31 procent av samtliga svarta män förlorat sin i grundlagen fastställda rösträtt på detta vis.
Bland de som inte röstar är många förhindrade av krångliga registreringsbestämmelser. Men många är också förhindrade av okunnighet. Enligt tidskriften Harper’s (mars 1996) kan en vuxen amerikan på tre inte nämna ett enda land som Amerika kämpade emot under andra världskriget. Enligt Washington Post den 5 februari 1996 kan två tredjedelar av den vuxna befolkningen inte säga vad deras kongressledamot heter och bara hälften av dem vet om han eller hon är demokrat eller republikan.
De flesta av de experter som diskuterade valrörelsen i Florida på TV och i radio, bl.a. i Sverige, hade svårt att belysa den kanske krångligaste delen av presidentvalsystemet i USA, elektorskollegiet. Antalet ledamöter i denna institution är i princip proportionellt till antalet invånare i den aktuella delstaten. Men dessa proportioner är annorlunda i olika delstater, så att många små stater har fler kollegieledamöter per tusen invånare än vad som är fallet i stora stater. Och valmanskåren i många av de små delstaterna är inte dominerad av arbetarklassen.
Samtliga kollegieledamöter förväntas rösta för den kandidat som har fått flest röster i den allmänna valrörelsen. Den som förlorar i delstaten får inte en enda röst i electoral college. Den presidentkandidat som totalt får de flesta rösterna från electoral college i samtliga delstater vinner valet. Detta innebär att man kan, som Al Gore, vinna mer än 50 procent av alla rösterna på det nationella planet men ändå förlora för att man vinner mindre än 50 procent av alla rösterna i de olika electoral college.
I början var det inte meningen att ledamöterna i kollegiet nödvändigvis skulle rösta för den kandidat som fick folkets stöd. Electoral college var utformat för att ge överklassen en chans att motverka folkets vilja. Ledmöterna var fria att rösta på vem som helst, utan att bryr sig om vad folket hade bestämt sig för. Och så är det än idag i flera delstater, inklusive Florida.
Med andra ord är electoral college ett tecken på den djupa klasskonflikt som uppstod efter den amerikanska revolution, och det är kanske passande att se närmare på denna motsättning.

Historiska rötter
Den amerikanska revolutionen mot Storbritanniens herrevälde var enligt Lenin ”ett av dessa stora, verkligen befriande, verkligen revolutionära krig” (undertecknads översättning från engelskan). Det var den första framgångsrika koloniala revolutionen i modern tid, och det var ett viktigt framsteg både i praxis och teori.
I likhet med många senare revolutioner var den baserad på en allians mellan en framväxande borgarklass och en underklass. Underklassen i Amerika omfattade småbönder, arbetare och slavar, såväl svarta som vita. De vita slavarna kallades för “indentured servants”. De kom huvudsakligen från Storbritannien och de hade, för att undgå fängelse eller för att betala för atlantpassagen, skrivit på kontrakt som förpliktade dem att arbeta utan lön, hos t.ex. storbönder, ägare till mekaniska verkstäder eller hantverkare.
Borgarklassen i det koloniala Amerika omfattade handelsmän, ägare av rederier, slavägare med stora gods, bankirer och fabrikörer. De var egentligen i revolt mot sina motparter i Storbritannien, vilka de menade fick orättvisa fördelar, men framför allt mot monarkin, eftersom de ansåg att de hade rätten att själv bestämma i politiska och ekonomiska frågor. Många av dem var starkt påverkade av Upplysningen på 1700-talet, inte minst av idén att människor kan uppfatta världen och fatta beslut på ett rationellt sätt och inte behöver underkasta sig en ”sanning” som bestäms av kungar eller präster.
Första fasen i revolutionen var när representanter för de 13 dåvarande brittiska kolonierna i Nordamerika förklarade sig oberoende genom en deklaration som publicerades den 4 juli 1776. Författaren till deklarationen var Thomas Jefferson, en välutbildad medlem av överklassen som också var slavägare.
Deklarationen innehåller ett par mycket intressanta konstateranden. I det första stycket konstateras att när man gör revolt då ”kräver en rimlig respekt för människors uppfattningar att man förklara orsakerna till revolten”. Med andra ord måste det finnas en rationell förklaring. En stor del av deklarationen är en noggrann förteckning över den brittiske kungens tyranniska gärningar mot amerikanerna.
Men märkligast är kanske konstaterandet i det andra stycket att ”alla människor är skapade lika, och får av deras skapare vissa omistliga rättigheter, bland dem livet, friheten och strävan efter lycka. För att säkra dessa rättigheter har människorna etablerat stater, med makt som är berättigad endast för att folket godkänner den. När en stat av vilken form som helst angriper dessa rättigheter, har folket rätt att ändra eller avskaffa staten, och att etablera en ny stat, baserad på de principer och den organisation som folket anser mest lämplig för att åstadkomma sin trygghet och lycka” (undertecknads översättning).
År 1952 gick en journalist ut på gatan i flera städer på USA:s östkust med en kopia av deklarationens första två stycken och bad folk skriva under dem. De allra flesta som tillfrågades vägrade därför att ”det låter för kommunistiskt”.
Texten i deklarationen är märklig därför att den inte nämner ”egendom”. John Locke, en brittisk 1700-tals filosof som gjorde ett mycket viktigt bidrag till utformingen av den moderna borgerliga ideologin, utgick från det ohistoriska antagandet att människor grundlägger stater för att bevara och försvara sina privata egendom. Formuleringen i den amerikanska deklarationen betonar folkets rätt att sträva efter lycka, inte att bevara egendom, och klargör att en republik är grunden för en rättvis stat.
Deklarationen är alltså mycket progressiv för sin tid, trots att de ”människor” som det hänvisas till uteslutande är manliga och vita. Formuleringen var också driven av krav från det amerikanska folket som aldrig skulle ha accepterat att delta i ett krig endast för att försvara borgerlighetens intresse.
De praktiska resultat av den amerikanska revolution 1776-81 kan summeras så här:
• Monarkin avskaffades.
• Sista resterna av feodalism avskaffades, t.ex. att endast den äldste sonen i en familjen hade arvsrätt.
• Principen om folkets rätt att välja formen för en suverän stat slogs fast.
• Ingen kunde längre dömas till fängelse för obetalda skulder.
• Ingen kunde ingå ett avtal som s k indentured servant.
• Slaveri förbjöds i de nordliga tidigare kolonierna.
• Kvinnor spelade en framträdande roll i befrielsekriget.

Trots alla begränsningar och motsägelser blev denna revolution en inspirationskälla för många människor i Europa, inte minst i Frankrike. Och man skall ha klart för sig att principen om folkets självbestämmanderätt var ett enormt steg framåt i kampen för att befria massorna.

Klasskonflikten efter revolutionen
Det var efter det att revolutionen hade vunnits som den latenta klasskonflikten i Amerika började bli påtaglig. När britterna förlorade makt gick de forna kolonierna samman i en federation, som formellt trädde i kraft 1781, och kallade sig för stater. Enligt federationens fördrag hade varje stat omfattande maktbefogenheter inom sina egna gränser. Till exempel kunde en stat trycka och ge ut pengar i egen valuta, kräva tull och andra avgifter på varor samt etablera oberoende militärmakt och rättsväsen.
I synnerhet i staterna i norr, dvs. norr om Washington DC, var trycket från folket mycket starkt, och väpnade konflikter förekom mellan arbetare och småbönder på den ena sidan och borgerlighetens representanter på den andra.
Reglering av skulder var en mycket omtvistad fråga. Som vanligt var småbönder och småhantverkare i skuld till kapitalägarna. Det hände ofta att domstolarna i en stat bestämde att existerande avtal kunde ändras till den skuldsattes fördel. Amorteringarna och räntesatserna kunde alltså sättas ned, och kapitalägarna var inte alls glada för det.
Rätten att trycka pengar var också ett stort stridsämne. Efter revolutionen började flera stater trycka stora mängder sedlar för att göra livet lättare för fattiga bönder och arbetare. Revolutionen hade finansierats genom att etablera en central organisation, Continental Congress, som gav ut räntebärande obligationer. Det var naturligtvis de välbärgade i kolonierna som köpte dessa, i väntan på att få betalt när kriget var vunnet.
Men i federationsfördraget var det oklart hur de stora fordringsägarna skulle kunna inkassera sina obligationer, och ingen av dem ville ha betalt i pappersedlar som blev mindre och mindre värda eftersom de trycktes i så stora mängder. Dessutom var växelkurserna mellan olika delstaters valutor mycket instabila. Att de militära styrkorna var under folkets direkta kontroll i vissa delstater var också oroande. Och borgarna menade att handeln och den industriella utvecklingen hämmades av att varje stat hade så mycket makt över ekonomin.
I mitten på 1780-talet började borgarna inse att de behövde en stark central regering för att tillvarata sina intressen. Klasskonflikten växte sig skarp under 1786 och borgarna fattade att de måste handla. I t.ex. delstaten Massachusetts växte missnöjet bland de fattiga till regelrätt beväpnad revolt, som leddes av en man som hette Daniel Shay.
General Knox, en välbärgad officer i den revolutionära armén, skrev till George Washington att Shay och hans anhängare ”säger att egendomen i Amerika hade skyddats från britterna genom allas gemensamma ansträngningar och bör därför nu vara allas gemensamma egendom”.
År 1787 organiserade borgarna en hemlig kongress i Philadelphia där de tog fram det dokument som idag är USA:s grundlag, frånsett de små ändringar som har tillkommit sedan dess.
Grundlagen etablerar en stark centralstat som är överordnad de dåvarande 13 tidigare kolonierna, vilka skulle bli delar av ett enda land, som skulle heta United States of America, dvs. Amerikas förenade stater. Bara centralmakten skulle ha rätt att ge ut pengar. Enligt grundlagen måste ingångna avtal fullföljas, och ingen delstat skulle ha rätt att ändra dem. Bara den centrala makten skulle ha rätt att etablera en militär organisation, reglera inhemsk och utländsk handel, beskatta den amerikanska befolkningen och reglera förhållandet till främmande makter.
Inget sägs i grundlagen om jämlikhet rörande egendom, en fråga som en stor del av folket ville driva. Inget sägs om slaveri. Och rösträtten innehas endast av vita män med viss förmögenhet, fast kraven var mycket lägre än i Storbritannien. Det skulle ta 50 år att avskaffa förmögenhetskravet, och detta som resultat av en bitter klasskamp.
Men borgarna visste att de aldrig kunde driva igenom den nya grundlagen med våld. De måste ha folket med sig och därför måste de övertyga bönderna och arbetarna att bildandet av USA var den enda vägen ur det kaos som hade uppstått efter revolutionen.
Detta var ett problem som krävde en finurlig lösning, ty folket var i majoritet. Vad skulle hända om man grundlade USA och folket röstade på fel personer? Folkets passioner, som det hette, måste filtreras bort om de hotade de rikas makt.
Borgarnas syn på den klass som hade varit deras allierade under revolutionen kan illustreras med två citat. Det första citatet är från Alexander Hamilton, en finansman som var son till en slavägare på den karibiska ön Nevis. När han tillfrågades om vad folket skulle tycka om ett viss förslag svarade han ”Folket är ett stort odjur” (”The people are a great beast”). Hamilton blev USA:s första finansminister, under George Washington, den förste presidenten, som var landets rikaste man.
Det andra citatet är från John Jay, som sade ”De som äger landet bör styra det” (”Those who own the country should govern it”) Jay var första chefen för USA:s högsta domstol.
Det förklarar förekomsten av institutioner som elektorkollegiet. Dess ledamöter var och är tillsatta av delstaternas senat, som då för det mesta var förmögna män. Om det okunniga och vilseledda folket i delstaten New York valde en olämplig kandidat, skulle de visa och förmögna ledamöterna i kollegiet kunna välja en mer passande. Principen var alltså att något direktval av presidenten inte var önskvärt.
Dessutom kunde de stora slavägarna i sydstaterna befästa sin makt i den nya centraliserade staten genom att slavarna räknades in i det antal invånare som bestämde antalet ledamöter i elektorkollegiet - fast slavarna inte hade rösträtt. Ju fler slavar det fanns i en delstat, desto fler kollegieledamöter.
Likaså är enligt grundlagen ledamöterna i högsta domstolen tillsatta av presidenten. Folket har inget att säga. Och det är högsta domstolen som har rätt att bestämma huruvida en lag som antas av representanthuset eller senaten är i enlighet med grundlagen. Domarna i den amerikanska högsta domstolen har ytterst sällan arbetarklassbakgrund.
År 1788 iscensatte borgarna en enorm propagandakampanj, och den nya grundlagen röstades igenom senare detta år - men marginalen var mycket liten. Följande år valdes George Washington till USA:s förste president.

Klasskampen fortsätter
Det finns många andra bestämmelser i grundlagen som blockerar direkt påverkan av befolkningen. Och USA:s historia är kantad av stora konflikter mellan majoriteten och de borgerliga. Redan under 1790-talet bildades fackföreningar i Philadelphia och New York, och strejker förekom ofta.. År 1829 bildades Working Man’s Party, världens första arbetarpartiet. En av ledarna var en kvinna, Frances Wright, som i ett tal sade ”De fattiga har inga lagar. Lagarna skrivs av de rika, för de rika”.
Klasskonflikten i USA var särskilt bitter under 1930-talet, vilket förklarar ett av de största bakslagen för folkets demokratiska rättigheter, nämligen etableringen 1947 av National Security Council (NSC) genom ett direktiv av president Truman. NSC är tillsatt av presidenten och är USA:s högsta beslutande organ, fast dess medlemmar inte är ansvariga gentemot någon annan än presidenten. Medlemmarna är militärer, bankirer, företagsledare och chefer för stora börsmäklarfirmor. Fackföreningsrepresentanter har också förekommit, men endast de som var godkända av CIA.

Kostnaden att göra affärer i Washington
I vilken grad borgarklassen påverkar och utnyttjar USA:s folkvalda framgår mycket tydligt av en artikel i New York Times den 18 januari 2001, två dagar innan George Bush installerades. Det visar sig att mer än 35 miljoner dollar (ungefär 325 miljoner kronor) spenderades av storföretag för att finansiera installationsceremonier och ”lyxfester” där företagsledare kunde träffa och bli kompisar med representanter och senatorer.
Bland dessa företag fanns American Airlines, som hoppas på godkännande av en fusion med ett annat flygbolag, Microsoft, som hoppas på ett gynsamt beslut i en domstolprocess, IBM, flera stora oljebolag, Ford och General Motors, som ordnade en fest för Andrew H. Card Jr., den nye stabschefen i Vita huset. Innan Bush blev vald var Mr. Card en s.k. lobbyist för General Motors i Washington.
James Albertine, ordförande i American League of Lobbyists, förklarar ”Detta är kostnaden för att göra affärer i Washington. Det är mycket viktigt att få träffa de nya kongressledamöterna...Du kan skicka pengar till installationskommittén eller du kan ordna din egen fest. Vad som räknas är avkastningen på de pengarna du spenderar”.
Storföretagens utgifter i samband med Clintons första installation var 33 miljoner dollar, men bara 23,7 miljoner för den andra, förmodligen för att företagsledarna redan hade träffat en hel del kongressledamöter.
Somliga påstår att det inte finns någon skillnad mellan det demokratiska och det republikanska partiet, men detta är inte riktig sant. Det demokratiska partiet är trots allt mer mottagligt för krav från fackföreningar och organisationer som kämpar för medborgerliga rättigheter, och det var ingen tillfällighet att dessa försökte organisera motstånd mot Bush. Det kan visa sig att det omfattande valfusk som gav Bush segern kommer att ge ytterligare en impuls till bildandet av ett arbetarparti i USA före nästa presidentval.
P C

USA:s KP varnar
I början av januari analyserade ledningen av USA:s KP (CPUSA) situationen i landet. I sin rapport beskriver ordförande Sam Webb detaljerat de ”perversa, systematiska och koordinerade” aktionerna som republikanerna använde för att få de tre centralea positioner - senatem representanthuset och Vita huset - i sina händer. Stanken av fascism ligger luften. ”sammantaget representerar Bushs utnämningar de mest reaktionära, mest arbetarfientliga, mest kvinnofientliga, mest rasistiska och mest krigiska avdelningar inom det transatlantiska kapitalet.” Detta kommer att leda till betydligt hårdare inrikespolitiska motsättningar och demokratiska inskränkningar. Webb varnade för illusionen om Bushs ”isolationistiska tendenser”. Ingen kan vara mer felaktig, sade Webb. Man måste räkna med hårdare angrepp mot Kuba och alla antiimperialistiska rörelser, inte minst i Latinamerika.

erika.