Partiprogrammet som SAP antog vid sin sistlidna kongress innebär som det
nu verkar också en sorts slutlikvid med dess socialistiska förflutna.
SAP-programmet följer den västeuropeiska modell som tidigare utstakats
av brittiska Labour och det tyska SPD. Liksom Tony Blair och Gerhard Schröder
framtonar den blågule Göran Persson såsom en tidstypisk rödgrön
centerman. Istället för den vänster som faktiskt existerade inom
dessa partiers ungdomsavdelningar för ett kvartssekel sedan och dessa ungdomars
dröm om moderpartiernas radikalisering så har alla dessa partier
styrt kursen kraftigt högerut. Vad SAP beträffar tyder flera faktorer
på att en objektiv social faktor ligger bakom kursändringen högerut.
Politisk klass?
Styrs Sverige idag av en utpräglad politisk klass, en politisk
elit? Javisst, om vi förstår författaren och journalisten Anders
Isaksson rätt så är nämnda faktum en realitet. Bland annat
med stöd av sina tre Per Albin-biografier påvisar Isaksson hur det
rekordlånga kansliinnehavet även socialt förändrat SAP.
Blåställen har där sedan länge fått ge vika för
finkostymerna! Här tre bevis för riktigheten i Anders Isakssons teori.
Minst ett par av de nuvarande statsråden har formligen fått ärva
sina ministeruppdrag från den ene av sina föräldrar. Dessutom
är de kristna broder-skaparnas riksordförande dotter till riksdagens
huvudtalman, samt att SSU:s sittande förbundsordförande är son
till moderpartiets tidigare chefskassör. Går vi ännu lägre
ned i den politiska och fackliga hirarkin går det säkerligen lätt
att finna samma resultat. Arbetarrörelsens politiska klass
består av en sorts bourgeoisie som självutnämnt styr rikets
proletärer.
Proletär- eller bourgeoisieinternationalism?
Utrikespolitiskt har SAP - politiken sedan Olof Palmes bortgång totalt
ändrat ideologisk karaktär. Numera följer både Göran
Persson och Anna Lindh lydigt USA imperialismens propåer oavsett
om bombkrigen rör Balkan eller Afghanistan. Likaledes verkar det också
helt tydligt att samma SAP ledning strävar efter att i sinom tid
byta ut kronan emot euron. Men vad dessa saker egentligen handlar om är
frågan: proletär- eller bourgeoisieinternationalism? Och liksom fallet
var vid den andra Internationalens sammanbrott 1914 har nutidens SAP - ledning
valt det senare alternativet. Men maktbasen för den styrande politiska
klassen hotas numera alltmera av de egna gräsrötternas
vikande medlemsengagemang.
SSU har exempelvis på bara ett par decennier gått tillbaks från
då 70 000 officiellt redovisade medlemmar till dagens 16 000
rikstäckande proselyter. Och merparten av Stockholms arbetarekommuns 10 000
medlemmar består faktiskt av ålderspensionärer.
När kommer proletärrevolten underifrån mot den härskande
politiska klassens maktherravälde?
Jan Westermark
jw@skp.se