Öppet brev från ett fosterbarn till sin fostermoder

Första gången man såg henne tyckte man, och så även jag, att hon var så vacker. Många av mina bröder och systrar talade om för mig att det var en falsk skönhet, men jag ville inte tro på det; uppfostrad som jag var att alltid tänka med eget huvud, skulle jag bilda mig en egen uppfattning.
Jag älskade min fostermor från första början, så rent som bara barn kan göra, men till min stora sorg var kärleken aldrig besvarad. Som den borne optimisten tänkte jag - man kan leva utan hennes kärlek, men respekt kan hon väl visa som sig bör?
Så min vana trogen började jag skrapa på ytan. Det visade sig under årens lopp att hon inte visste vad respekt var för något, det ordet fanns inte i hennes vokabulär.
När man beklagade sig över någon orättvisa, sa hon: ”Jävla svartskalle!” Jag förstod inte vad fostermodern menade. Visserligen finns både klok-, dum-, ännu fler mitt-emellan-”skallar” i vår herres hage – men ”svartskallar” var nytt. ”Ville hon vara så vänlig och visa mig?” Röd i ansiktet, viftade hon med handen, vände mig ryggen och gick utan att svara.
Under 22-års tid var hon nöjd och belåten med att man försörjde henne, att hon fick mig gratis –som en extra bonus.
Men plötsligt, efter alla år, var det viktigt för fostermodern att veta vilken nationalitet jag tillhör, vilken religion jag bekänner mig till. Om jag överhuvudtaget hade någon religion – DET - frågade hon aldrig om. Än i dag förstår man inte poängen med hennes frågor, troligtvis kommer man aldrig att göra det heller.
Men förklaringen skulle komma ganska fort från onkel Sam, ”…och förresten, det onkel Sam säger och gör skall du aldrig ifrågasätta, din plikt är att lyda och försörja mig” – sa min fostermor.
När man frågade om hon inte såg och hörde miljoner och åter miljoner människors förtvivlade rop på hjälp där onkel Sams stövlar har trampat, svarade hon: ”De får skylla sig själva, som inte förstår det fina med att slippa tänka, bara äta, sova och tjäna pengar, strunta i andra och sköta sig själva.”
Men jag såg och hörde även hennes egna barn som gick under - utan arbete, utan bostad, utan utbildning, utan sjukvård. Jag frågade min fostermor om mänskliga rättigheter inte gällde här – som hon så gärna och ofta talar sig varm för!? Förargad sa hon att jag skall sluta vara uppstudsig och göra som hon säger, inte som hon gör.
När onkel Sam 1990 öppnade gylfen, låg den vindögda Europa i extas, som den gamla prostituerade hon var – min fostermor jublade.
Jag frågade om hon inte var rädd att bl a förlora sina pengar, för onkel Sam är en ökänd skövlare och parasit världen över, sa hon: ”Vi skall bli en enda stor och lycklig familj!”
När jag såg och hörde om miljoner människors fasansfulla öde, såg alla döda och lemlästade, barn utan någon förälder eller vuxen familjemedlem, apatiska barn som satt och såg i tomma intet, gamla, ensamma människor som knappt kunde gå – då brast den lilla respekt jag hade kvar för min fostermor.
Sommaren 1995 såg jag och hörde om över en halv miljon serber från Krajina, fördrivna från sina egna hem, överkörda av tanks, mördade på flykten. Ändlösa flyktingkolonner med döden, hungern, törsten och rädslan som ständiga kamrater.
Detta var ”Tack för hjälpen” – från onkel Sam till Kroatien.
Min fostermor har lärt sig läxan bra av onkel Sams undersåtar, hon varken såg, hörde, ännu mindre kommenterade den etniska rensningen av serber och alla andra oliktänkande i Krajina. Förresten hade hon bråttom att inte komma på efterkälke i onkel Sams karavan; så bråttom att hon inte ens för sina egna barn talade om vart hon var på väg.
Jag talade med min fostermor om den alltmer utbredda rasismen och främlingsfientligheten. Bad henne medla mellan hennes egna- och fosterbarnen – för sina pengars skull, om inte annat. Risken var stor att hon kunde förlora allt, hon satt på en bomb, färdig att explodera. Hon hade varken tid eller lust att höra på. Det dröjde inte länge förrän hennes egna- och fosterbarnen drabbade samman, men hon hade inte tid för trivialiteter, onkel Sam visslade och hon sprang ivrigt i väg.
Onkel Sam behövde hjälp med den trojanska hästen och det naturliga valet föll på min fostermor. Hennes barn har aktivt arbetat hos onkel Sam under flera decennier, en del av dem lydde direkt och endast under onkel Sam sedan 1994.
Hon har själv visat sig vara duktig dagsverkare i Republika Srpska – när man stängde in den vackra fågeln i bur. Det var bara det – att man inte kunde förbjuda fågeln att sjunga den vackraste sången av alla - den om fred och frihet och lika rättigheter för alla.
Onkel Sam skulle bara avsluta det han ÖPPET påbörjat med att förinta Jugoslavien och dess folk, sedan skulle han lära – en gång för alla – stora stygga björnen i Öst att sitta vackert.
Så onkel Sam samlade ihop det största gatugänget ”De 19” plus alla andra gäng under hans paraply, inklusive massmedier världen över. Systematiskt mördande, lemlästande, förintande av allt levande för generationer framåt med alla otillåtna vapen och medel fortsatte – medan världen sov.
Man såg och hörde serbernas förtvivlade rop på förstånd – men förståndet försvann i och med onkel Sams intima förhållande med den ruttna Europa. Och så var det klirret från skattkistan som alltid gick segrande ur kampen.
Serber och jugoslaver visade sig mycket seglivade, ”… nöten man inte kunde knäcka med tänderna, men blev av med det sistnämnda” som Njegos skrev redan 1848. De blev, efter 79 dagars försvar – dygnet runt terrorbombningar –
benet i halsen på onkel Sam och ”De 19”.
Jag frågade min fostermor: ”Du som säger dig värna om demokratin, mänskliga fri- och rättigheter, varför finns inte allt detta i ditt hus?”
Då svarade hon ilsket: ”Du har inga rättigheter, du har endast skyldigheter.”
Jag visste då vad det var för stank man kände för många decennier sedan, det var dödens ruttna stank– som min fostermor inte ens var medveten om.
I mitt stilla sinne önskade jag henne fortsatt, långsam förruttnelse, för nu var jag definitivt färdig med henne. Hon har inte lärt sig ens några fundamentala saker här i livet: att ”undertröjan är närmare än skjortan”; att människoblodet är rött hos alla oavsett ras eller religion; att räkenskapens dagar kommer för alla.
Så allt hon får det har hon gjort sig väl förtjänt av; allt hon visade sig vara var en tom brud i lyxförpackning.
Sara Biro