Första gången man såg henne tyckte man, och så även
jag, att hon var så vacker. Många av mina bröder och systrar
talade om för mig att det var en falsk skönhet, men jag ville inte
tro på det; uppfostrad som jag var att alltid tänka med eget huvud,
skulle jag bilda mig en egen uppfattning.
Jag älskade min fostermor från första början, så
rent som bara barn kan göra, men till min stora sorg var kärleken
aldrig besvarad. Som den borne optimisten tänkte jag - man kan leva utan
hennes kärlek, men respekt kan hon väl visa som sig bör?
Så min vana trogen började jag skrapa på ytan. Det visade sig
under årens lopp att hon inte visste vad respekt var för något,
det ordet fanns inte i hennes vokabulär.
När man beklagade sig över någon orättvisa, sa hon: Jävla
svartskalle! Jag förstod inte vad fostermodern menade. Visserligen
finns både klok-, dum-, ännu fler mitt-emellan-skallar
i vår herres hage men svartskallar var nytt. Ville
hon vara så vänlig och visa mig? Röd i ansiktet, viftade
hon med handen, vände mig ryggen och gick utan att svara.
Under 22-års tid var hon nöjd och belåten med att man försörjde
henne, att hon fick mig gratis som en extra bonus.
Men plötsligt, efter alla år, var det viktigt för fostermodern
att veta vilken nationalitet jag tillhör, vilken religion jag bekänner
mig till. Om jag överhuvudtaget hade någon religion DET -
frågade hon aldrig om. Än i dag förstår man inte poängen
med hennes frågor, troligtvis kommer man aldrig att göra det heller.
Men förklaringen skulle komma ganska fort från onkel Sam,
och
förresten, det onkel Sam säger och gör skall du aldrig ifrågasätta,
din plikt är att lyda och försörja mig sa min fostermor.
När man frågade om hon inte såg och hörde miljoner och
åter miljoner människors förtvivlade rop på hjälp
där onkel Sams stövlar har trampat, svarade hon: De får
skylla sig själva, som inte förstår det fina med att slippa
tänka, bara äta, sova och tjäna pengar, strunta i andra och sköta
sig själva.
Men jag såg och hörde även hennes egna barn som gick under -
utan arbete, utan bostad, utan utbildning, utan sjukvård. Jag frågade
min fostermor om mänskliga rättigheter inte gällde här
som hon så gärna och ofta talar sig varm för!? Förargad
sa hon att jag skall sluta vara uppstudsig och göra som hon säger,
inte som hon gör.
När onkel Sam 1990 öppnade gylfen, låg den vindögda Europa
i extas, som den gamla prostituerade hon var min fostermor jublade.
Jag frågade om hon inte var rädd att bl a förlora sina
pengar, för onkel Sam är en ökänd skövlare och parasit
världen över, sa hon: Vi skall bli en enda stor och lycklig
familj!
När jag såg och hörde om miljoner människors fasansfulla
öde, såg alla döda och lemlästade, barn utan någon
förälder eller vuxen familjemedlem, apatiska barn som satt och såg
i tomma intet, gamla, ensamma människor som knappt kunde gå
då brast den lilla respekt jag hade kvar för min fostermor.
Sommaren 1995 såg jag och hörde om över en halv miljon serber
från Krajina, fördrivna från sina egna hem, överkörda
av tanks, mördade på flykten. Ändlösa flyktingkolonner
med döden, hungern, törsten och rädslan som ständiga kamrater.
Detta var Tack för hjälpen från onkel Sam
till Kroatien.
Min fostermor har lärt sig läxan bra av onkel Sams undersåtar,
hon varken såg, hörde, ännu mindre kommenterade den etniska
rensningen av serber och alla andra oliktänkande i Krajina. Förresten
hade hon bråttom att inte komma på efterkälke i onkel Sams
karavan; så bråttom att hon inte ens för sina egna barn talade
om vart hon var på väg.
Jag talade med min fostermor om den alltmer utbredda rasismen och främlingsfientligheten.
Bad henne medla mellan hennes egna- och fosterbarnen för sina pengars
skull, om inte annat. Risken var stor att hon kunde förlora allt, hon satt
på en bomb, färdig att explodera. Hon hade varken tid eller lust
att höra på. Det dröjde inte länge förrän hennes
egna- och fosterbarnen drabbade samman, men hon hade inte tid för trivialiteter,
onkel Sam visslade och hon sprang ivrigt i väg.
Onkel Sam behövde hjälp med den trojanska hästen och det naturliga
valet föll på min fostermor. Hennes barn har aktivt arbetat hos onkel
Sam under flera decennier, en del av dem lydde direkt och endast under onkel
Sam sedan 1994.
Hon har själv visat sig vara duktig dagsverkare i Republika Srpska
när man stängde in den vackra fågeln i bur. Det var bara det
att man inte kunde förbjuda fågeln att sjunga den vackraste
sången av alla - den om fred och frihet och lika rättigheter för
alla.
Onkel Sam skulle bara avsluta det han ÖPPET påbörjat med att
förinta Jugoslavien och dess folk, sedan skulle han lära en
gång för alla stora stygga björnen i Öst att sitta
vackert.
Så onkel Sam samlade ihop det största gatugänget De 19
plus alla andra gäng under hans paraply, inklusive massmedier världen
över. Systematiskt mördande, lemlästande, förintande av
allt levande för generationer framåt med alla otillåtna vapen
och medel fortsatte medan världen sov.
Man såg och hörde serbernas förtvivlade rop på förstånd
men förståndet försvann i och med onkel Sams intima förhållande
med den ruttna Europa. Och så var det klirret från skattkistan som
alltid gick segrande ur kampen.
Serber och jugoslaver visade sig mycket seglivade,
nöten man
inte kunde knäcka med tänderna, men blev av med det sistnämnda
som Njegos skrev redan 1848. De blev, efter 79 dagars försvar dygnet
runt terrorbombningar
benet i halsen på onkel Sam och De 19.
Jag frågade min fostermor: Du som säger dig värna om demokratin,
mänskliga fri- och rättigheter, varför finns inte allt detta
i ditt hus?
Då svarade hon ilsket: Du har inga rättigheter, du har endast
skyldigheter.
Jag visste då vad det var för stank man kände för många
decennier sedan, det var dödens ruttna stank som min fostermor inte
ens var medveten om.
I mitt stilla sinne önskade jag henne fortsatt, långsam förruttnelse,
för nu var jag definitivt färdig med henne. Hon har inte lärt
sig ens några fundamentala saker här i livet: att undertröjan
är närmare än skjortan; att människoblodet är
rött hos alla oavsett ras eller religion; att räkenskapens dagar kommer
för alla.
Så allt hon får det har hon gjort sig väl förtjänt
av; allt hon visade sig vara var en tom brud i lyxförpackning.
Sara Biro