New york, 8 september 2000
Castro inledde talet med att minnas:
”På vägen hit mindes jag mina fyra besök hos FN. Första
gången kastades jag ut från hotellet nära FN. Jag hade två
val: att sätta upp ett tält på FN:s gårdsplan – och
som gerillakämpe nyss nedstigen från bergen skulle det inte ha varit
svårt för mig – eller att åka till Harlem där jag
blivit inbjuden att övernatta i ett av dess hotell. Jag bestämde mig
omedelbart: ’Jag kommer att åka till Harlem eftersom det är
där mina bästa vänner finns ”
Detta möttes av applåder av församlingen. Senare talade han
om millenniemötet på FN:
”Det var emellertid ett mycket viktigt möte. De kallade det Millenniemötet
och sannerligen är vi i början av ett årtusende fullt av osäkerheter.
Vad mera, för dem av oss som tror att 1900-talet slutar den 31 december,
håller mänskligheten på att inleda 2000-talet under ytterst
svåra och ytterst bekymmersamma förhållanden.
...
Jag klädde en näsduk över de små ljusen som signalerar
taltiden och jag gjorde det av två skäl. För det första
var det en slags protest mot det faktum att statsöverhuvudena utsätts
för tortyren att först se det gula ljuset och sedan det röda
ljuset som signalerar att taltiden på fem minuter är över. Ingenting
händer efter detta men det är förödmjukande. För det
andra gjorde jag så eftersom jag inte anser att talarpodiet på FN
ska omvandlas till ett trafikljus.”
Sedan redogjorde Fidel Castro för situationen i Tredje Världen:
”Jag kan till exempel säga att i mer än 100 länder är
inkomst per capita lägre än för 15 år sedan.
I Tredje Världen finns det 1,3 miljarder fattiga människor. Med andra
ord, en av tre invånare lever i fattigdom.
Mer än 820 miljoner människor i världen lider av hunger; och
790 miljoner av dem bor i Tredje Världen.”
Därefter världsekonomin:
”Pengar används inte längre i huvudsak till investeringar i varuproduktion;
de används i valutor, värdepapper och finansiella derivater i den
desperata jakten efter mer pengar, direkt genom de mest avancerade datamaskinerna
och mjukvaran och inte genom produktiva processer som historiskt var fallet.Det
är vad den utbasunerade och ökända processen nyliberal globalisering
har inneburit.
De utvecklade länderna kontrollerar 97% av världens alla patenter;
naturligtvis har de monopoliserat planetens finaste tankar. Under de senaste
40 åren har de industrialiserade länderna tagit en miljon yrkesarbetande
från Latinamerika och Karibiska området. Jag upprepar: en miljon
yrkesarbetande! I USA skulle det ha kostat 200 miljarder dollar att utbilda
alla dessa människor. Följaktligen förser de fattiga länderna
i världen de utvecklade nationerna med sina universitets finaste frukter.”
Sydafrika kom på tal. Många investerade i och handlade med Sydafrika,
medan frivilliga från Kuba kämpade mot de rasistiska och fascistiska
soldaterna. Inget land blockerade apartheidregimen. Ingen Helms-Burton-akt genomdrevs
mot rasistregimen.
Kuba har utstått 41 års blockad, och dessutom en dubbel blockad
under de senaste 10 åren pga socialistblockets fall. De blev lämnade
utan marknad. Kuba fortsätter dock sitt internationalistiska engagemang:
”Det finns tiotusentals yrkesarbetande och tekniker i Afrika som studerat
och är utexaminerade i Kuba.”
Castro talade vidare om AIDS-epidemin och tropiska sjukdomar:
”Till denna belägenhet med avseende på hälsan bör
vi lägga till hundra miljoner fall av infektion eller återinfektion
i malaria som dödar en miljon människor varje år och de tre
miljoner som dör av tuberkulos, en sjukdom förknippad med näringsbrist
och HIV. Jag har redan sagt att endast 1 procent av världens totala utgifter
på program i hälsoforskning används för att utforska tropiska
sjukdomar.”
Senare talade han om revolutionen i Kuba:
”Efter att vi spridit oss – omedelbart efter vår yachts landstigning
– vanns kriget inom mindre än 24 månader. Vi började med
sju beväpnade män och fick hjälp av folket mot styrkor som hade
80 000 män … Varför? För det första, därför
att vi försvarade en rättvis sak, och för det andra för
att vi hade en politik gentemot bondebefolkningen och befolkningen i allmänhet,
och en politik mot våra fiender. Utan denna politik skulle segern inte
varit möjlig.”
Om USA:
”Jag har talat om Tredje Världens allvarliga sociala problem, men
det finns allvarliga sociala problem även i ett rikt land som det här,
det rikaste i världen. Jag vill nämna några av dem.
36 miljoner människor, 14 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen,
en andel två gånger som mycket som andra utvecklade länder.
Dubbelt så mycket som i Europa och Japan.
43 miljoner människor är inte hälsoförsäkrade och ytterligare
30 miljoner får en så dålig medicinsk behandling att försäkringen
i praktiken är icke-existerande.
Det finns 30 miljoner analfabeter och ytterligare 30 miljoner funktionella analfabeter.
Kuba har inte skapat dessa siffror; de är officiella siffror från
internationella organisationer.
... Befolkningens rikaste 1% som i 1975 ägde 20% av förmögenheten
äger nu 36%. Gapet vidgas ytterligare.
Det finns inte en enda miljonär, inte en enda från den övre
medelklassen bland de 3600 människor som dömts till döden och
som väntar på straffet i USA:s fängelser.”
I talets avslutning sade Castro bl a följande:
”Det är ingen vanära att vara fattig. De fel en person kan begå
som barn eller tonåring är ingen vanära. Vad som är vanära
är att i vårt århundrade som just börjat, med alla de
teknologiska framsteg som gjorts, med en mänsklighet som till och med har
ambitionen att befolka planeten Mars, finns det barn, tonåringar och vuxna
på vår planet som lever under marginaliserade förhållanden.”
RÄ