Vad som generellt kännetecknar makthavare i historien är misstänkliggörande
av icke-makthavare med därpå följande förtryck av dem.
Även ett mjukare förtryck som manipulation har förekommit från
makthavares sida.
Detta har fört med sig att våld föder våld, förtryck
föder förtryckare och missbrukade människor blir missbrukare.
Vidare har makthavare uppfattat och uppfattar troligen fortfarande icke-makthavare
som objekt åt sig och den ekonomi makthavare förespråkar.
Vi har levt och lever i ett ekonomiskt konkurrenssamhälle som av många
makthavare uppfattas som ett sunt och sant tillstånd. I det samhället
skall den bäste vinna. Vidare anses människor som är arbetslösa
i ett sådant ”sunt samhälle” ha sig själva att skylla.
De är troligen lata.
Makthavare som har förespråkat liberal ekonomi har också sett
till att arbetssökande människor blivit många, många,
många och billiga, billiga, billiga.
Människor idag har fått lov att lämna sina arbeten och arbetssökande
människor har blivit mycket, mycket många.
Då finns större tillgång på dem än det finns arbeten
åt dem. Alla arbetande människor kan därmed bli billiga som
arbetskraft.
Emellertid är ekonomisk konkurrens till sin karaktär krigisk och krig
är inte sunt. I ett krigiskt samhälle vinner inte den bäste.
Trots att makthavare har försatt människor i arbetslöshet, tror
att strategin säger att 1/3 skall vara detta, så anser många
makthavare ändå att arbetssökande har så mycket frihet.
Detta i förhållande till dem som lyder under ”arbetets förtryck”.
Ett förhållande som makthavare själva har skapat fram med tanke
på en särskild ekonomisk strategi.
Att ställa arbetssökande (genom att ge falskt sken av att de skall
få det bättre) mot de arbetande som upplever att de står under
arbetets förtryck är inte rent spel. Det hade varit ärligt och
rakt av dig, Björn Rosengren, om du istället berättat om den
ekonomiska strategin i DN-debatten.
Anna Nilsson, Umeå