Socialdemokraternas extrakongress med EMU-frågan i centrum blev ytterligare
en uppvisning i demokratislakt, en kongress där ledningen öppet körde
över majoriteten av sina medlemmar.
Om ett annat parti i den svenska politiska floran hållit en sådan
föreställning hade man med säkerhet kunnat skriva: "En sådan
kongress till och partiet är krossat." Graven som delade de ideologiska
lägren på kongressen liksom partiet i dess helhet är djup och
egentligen oöverbyggbar, och har föranlett många kommentatorer
att förutspå en splittring. Men socialdemokraterna har tydligen en
medlemsskara med omätlig lojalitet för vilken inget alternativ finns.
Till detta bidrog en mycket målmedveten Göran Persson med besvärjelser
om "arbetarrörelsens kamp mot kapitalet" och nödvändig
enighet. Värre missbruk av arbetarrörelsens traditioner och visioner
kan knappast tänkas! Med beslut om ett antal sociala reformer "i den
takt det statsfinansiella utrymmet tillåter" vaggades ombuden än
en gång in i tron att allt är som det ska med socialdemokratin och
att de sociala målsätningarna står fast enligt gammal arbetartradition.
Men även om kongressen med ett stort antal funktionärer som ombud
upprätthöll skenet av enighet utåt, så är helhetsbilden
inte lika vacker. Under de senaste decennierna har SAP trots en tålig
medlemskår sakta men säkert malts ner. Medlemsantalet sjunker, aktiviteten
minskar och profilen som arbetarparti och folkrörelse tynar bort. Toppstyrningen
har blivit SAP:s mest markanta kännetecken. Göran Persson har helt
fängslats av Tony Blairs s k "nya" politiska linje - att strunta
i medlemmarnas och väljarnas uppfattning och driva igenom sin linje, d
v s full maskin högerut.
SAP-kongressen följde ledningens krav och beslutade att "socialdemokraterna
vill att Sverige skall delta fullt ut i valutasamarbetet". Detta JA till
EMU pressades fram trots att partiledningen vet att partiets medlemmar liksom
svenska folkets majoritet avvisar EMU.
I sitt öppningstal hävdade Persson att vi måste ansluta oss
till EMU för att kunna bekämpa monopolkapitalet och dess globalisering.
Det han förteg var att denna "kamp" ska bestå i fortsatta
privatiseringar och nedskärningar av den offentliga verksamheten och ett
ständigt växande demokratiskt underskott. Allt detta är förankrat
i EMU och det är just detta som folkflertalet i landet säger NEJ till.
Det borde räcka att hänvisa till den nyligen av EU sanktionerade fusionen
mellan Deutsche Bank och Dresdner Bank till världens med avstånd
största bankimperium för att sticka hål på Perssons lögn.
Tillhör inte detta tyska "europeiska" storkapital just den kategori
"globaliserat monopolkapital" som Persson säger sig vilja bekämpa
med EU/EMU:s hjälp?
Grövre lurendrejeri kan knappast tänkas av de som följt utvecklingen
sedan Sveriges EU-inträde. Men då liksom nu känner SAP-toppen
inga gränser för hur långt man kan gå med lögner
och hot för att pressa fram svensk anslutning till ett Europa under storkapitalets
totala ledning. Även av kritiker i det egna partiet angrips Persson för
intellektuell ohederlighet när han påstår att EU och dess Monetära
Union ska bekämpa storkapitalet. På kongressen var motståndarna
till EMU i ett klart övertag när det gäller argumenten och i
tolkningen av opinionen, men tyvärr var de i numerärt underläge.
Carl Tham, tidigare minister i den socialdemokratiska regeringen, sa i sitt
inlägg bl a:
"Jag har träffat bankdirektörerna i den Europeiska Centralbanken.
Tro mig! De är inga frontsoldater i kampen mot den globala kapitalismen."
Dessvärre trodde inte kongressombuden på Carl Tham eller så
var de inte tillräckligt modiga att de vågade trotsa mannen "som
alltid vet bäst" - statsministern.
För att något dämpa den oro i leden som ledningen måste
räkna med i samband med EMU-beslutet accepterades att en folkomröstning
ska föregå inträdet i EMU. Efter att samtliga andra partier
i riksdagen krävt en folkomröstning hade SAP-toppen dessutom egentligen
inget annat val än att anamma förslaget.
Men inte heller i denna fråga fanns ett ärligt ja, utan ett tricksande
Ja, men …
När folkomröstningen ska hållas är inte klart, förmodligen
när regeringen anser att opinionen är tillräcklig preparerad
och indoktrinerad av den kapitalstarka Ja-rörelsen.
Även i fråga om själva omröstningen finns ett hot inbyggt
- det blir ingen omröstning om inte lönerörelsen blir "tillräckligt"
återhållsam. Det vill säga, om inte de kollektivanställda
avstår från löneökningar som kompensation för försämrad
samhällelig service och ökat arbetstempo, då kommer regeringen
inte att "tillfråga folket om dess uppfattning i den viktigaste frågan
som vi haft att ta ställning till" enligt Persson själv.
Snacka om utpressning! Pressade löner - det är rak EMU-linje. Och
skulle opinionen tyda på ett Nej till EMU, tror sig Persson &Co tydligen
kunna förskansa sig bakom påståendet att lönerna ökat
för mycket för att helt enkelt avblåsa folkomröstningen.
Var de högtavlönade direktörerna och välsituerade aktieägarna
kommer in i denna bild framgår av ett inlägg av moderaternas ordförande
Bo Lundgrens inlägg i DN den 19 mars 2000.
Med vällust citerar han Göran Persson på kongressen: "Valutasamarbetet
kan bidra till lägre ränta och därigenom till högre sysselsättning.
Det underlättar människors möjligheter att resa utan hänsyn
till nationsgränser och det bidrar till ökad handel, bättre konkurrens
och lägre priser på den inre marknaden." Och understryker förståss
- med all rätt - att det är samma argument som moderaterna framfört
sedan inträdet i EU 1995. Men för att socialdemokratin nu tuggar efter
vad moderaterna sagt blir inte lögnerna mera sanna. Verkligheten har under
de senaste månaderna fört varje detalj i dessa påståenden
in absurdum. Att Persson inte håller sig för god att babbla om "underlättade
resor" som ett argument för att Sverige totalt ska ge upp sin ekonomiska
självständighet och överföra demokratiska beslut om landets
utveckling till enväldiga och oantastliga bankherrar belyser bara ytterligare
på vilken slak lina Ja till EMU rör sig. Att kongressen svalde denna
sorts falskspelartricks avslöjar i sin tur hur långt ombuden befann
sig från folkflertalets verklighet. Är de medvetna om att de fullt
ut bedriver moderaternas politik?
Bo Lundgren och hans gelika tar naturligtvis tacksamt emot. Han pläderade
i DN för en folkomröstning så fort som möjligt, på
hösten i år. "Målet måste nu vara att vi ska kunna
införa euron så snabbt som möjligt. När Sverige blir EU:s
ordförandeland den 1 januari 1001 bör ett beslut finnas", skriver
han.
"För varje år som går utan att Sverige deltar i valutasamarbetet
går medborgarna miste om stora vinster", fortsätter han. Vems
vinster han talar om kan knappast missuppfattas - de dagliga rapporterna om
svindlande börsuppgång talar ett tydligt språk. Visst, de stora
aktieägarna har en del att vinna på EMU. Det är också
de som Persson och Ringholm talar om när de fastslår att det går
bättre och bättre "för Sverige".
I denna anda använder sig Bo Lundgren av ett argument för EMU som
borde användas som bumerang av alla som ärligt räknar sig till
intresseföreträdare av svensk arbetarrörelse.
"Klara signaler om riskerna med att inte ta aktiv del i den vitala del
av Europasamarbetet som EMU utgör har kommit inte bara från Finland
utan också från Storbritanniens premiärminister Tony Blair."
Vad Tony Blair går för kan avläsas av en liten nyhet i DN den
18 mars 2000: Brittiska barn är fattigast i Europa, står där.
Vart tredje brittiskt barn lever i en familj som ligger under den officiellt
fastställda fattigdomsgränsen, har Unicef slagit fast. Antalet fattiga
barn har ökat i hela EU-Europa på 80- och 90-talen, men ökningen
var värst i Blair-landet.
Allt detta vet SAP-ledningen - som med sitt Ja till EMU har hamnat i en fälla.
De använder moderaternas argument och vill ändå profilera sig
som en bättre, socialare kraft. Sosse-Ja till EMU ska vara något
helt annat än moderat-ja, hur nu detta ska gå till i verkligheten.
För att göra hemresan för kongressombuden lite lättare och
för att komma undan en förväntad svekdebatt i s-föreningarna
ute i landet utfärdades luddiga löften om förbättringar
av sjukförsäkringen, a-kassan och utbyggd föräldrarförsäkring
med i första steget ytterligare en pappamånad och dessutom n förbättrad
tandvårdsförsäkring.
Men sveket är redan inbyggt i dessa löften: Kongressen slog fast att
utgiftstaket ligger fast och att alla dessa fina reformer ska genomföras
i den takt som "samhällets ekonomi tillåter". Och vad "samhällets
ekonomi tillåter" - det ska enligt Perssons tidtabell i framtiden
bestämmas av EMU.
Som sagt, en traditionell s-kongress, kan man tycka utifrån den yttre
bilden. Men en s-kongress som fattade ett beslut med avgörande konsekvenser
för vårt land. En kongress som innebar ytterligare ett stort kliv
bort från arbetarrörelsens värderingar. En kongress som föder
ännu mer politikerförakt och därmed passivitet, som inskränker
det demokratiska utrymmet och öppnar större spelrum för kapital
och borgerlighet.
Rolf Hagel