Valanalyser genomsyrar just nu det socialdemokratiska partiet efter den största valförlusten som någonsin drabbat dem. Självrannsakan, självkritik och kritik varvas med varandra. Det mesta kretsar kring frågan vad det var som gick snett inför valet. Var det fel på partiledaren, är han för mycket maktfullkomlig, kom valmanifestet för sent, var maxtaxan för dagis en panikåtgärd o s v. Mycket lite kretsar om vilka politiska misslyckanden man gjort genom åren som fått människorna att förakta politikerna och politiken och där folket har allt svårare att se skillnaden mellan partierna.

De största fifflarna och myglarna hittar man bland de socialdemokratiska pamparna, dit hör kontokortsaffärer, sprit- och porrnotor på allmänhetens bekostnad, pensionsuppgörelser, fallskärmar o s v. I det privata näringslivet behöver pamparna för sina manipulationer med liknande förmåner inte på samma sätt klä skott för allmänhetens kritik, eftersom deras förmåner i de flesta fall regleras genom avtal och uppgörelser. Etik och moral är honnörsord, även om rån och tjuvbråtten är de samma. Därför betraktas de borgerliga partierna som mer rumsrena än de s k arbetarpartierna.

Men det viktigaste är ändock det socialdemokratiska partiets ideologiska urvattning och urlakning.

Historik: År 1920 antog socialdemokratin sitt partiprogram som gällde ännu 1944 och som var präglat av marxistisk terminologi och teori. Där talades om "arbetsgivarna som utsugare" och nödvändigheten av "samhälleligt ägande av produktionsmedlen".

Revideringen av partiprogrammet 1944 blev en kompromiss, "utsugningsteorin" försvann och ersattes istället av retoriken om "full sysselsättning". Det gamla kravet om samhälleligt ägande av produktionsmedlen ersattes med "ökad statligt inflytande över ekonomin och planmässig hushållning". Under Ernst Wikforss ledning utarbetades 1944 ett särskilt "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" i 27 punkter om hur socialdemokratin skulle förändra samhället. För detta krävdes, menade programförfattarna, en aktiv sysselsättningspolitik och ökat statligt inflytande över näringslivet. Någon socialisering av företag i större omfattning föreslogs inte, men i punkt 23 hette det i alla fall:

"I de fall, då hela produktionen domineras av ett företag eller en sammanslutning av företag, eller då en konkurrerande produktion kan anses oekonomisk, bör däremot de existerande företagen överföras i samhällets ägo."

Men förordade en statlig planering, rättvis fördelning, höjd levnadsstandard, större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet.

Det kommunistiska partiet, SKP, anslöt sig till programmet och var under de följande åren dess mest aktiva pådrivare. Partiets ordförande Sven Linderot, argumenterade i en offentlig debatt med statsminister Tage Erlander den 19 april 1948:

"Detta program var enligt vår mening behäftat med åtskilliga bristfälligheter, men dess tendens var riktad mot storfinansen och mot de kapitalistiska monopolen."

Samtidigt framförde Linderot hård kritik mot regeringen, som redan 1945 i praktiken hade tagit avstånd från efterkrigsprogrammet. Under många år var det kommunisterna som försökte driva socialdemokratin att uppfylla efterkrigsprogrammet.

Nu 50 år efteråt krafsar socialdemokratin "kastanjerna" ur askan, och vad får man i handen?

Den fulla sysselsättningen har blivit till den högsta arbetslösheten efter kriget. Det statliga inflytandet över näringslivet har förvandlats till sin motsats, företagsutflyttningar har blivit vardagshändelser utanför all statlig planering och kontroll.

Den eftersträvade rättvisa fördelningen har resulterat i att klassklyftorna bara ökar och orättvisorna inte har varit så många och djupa som nu, då alla de grupper som skulle behöva samhällets speciella stöd och skydd - barn, gamla, sjuka, handikappade, arbetslösa och stora grupper pesnsionärer – kan sägas i många stycken vara utsatta för social utslagning. "Höjd levnadsstandard" lär med andra ord ett mycket relativt begrepp om man inte vill använda 1900-talets början som måttstock. Demokrati inom näringslivet är i verkligheten ett förhållande där inflytandet för staten och de människor som arbetar och åstadkommer produktion i högsta grad är obefintlig.

Så framstår resultatet 1999 av socialdemokraternas efterkrigsprogram från 1944 närmast som plus minus noll. Det värsta är att utvecklingen går år fel håll.

Hur har då socialdemokratin försökt undvika infriandet av 1944 års program?

Saltsjöbadsandan om villkorslös samförståndspolitik, där fackföreningsrörelsen kedjas till händer och fötter, har drivits till sin fulländning.

Man har gått med på att upphäva de regleringar som tidigare givit regeringen och riksdagen inflytande och beslutande möjligheter över grundläggande samhälleliga frågeställningar. Valutaregleringen var en av de viktigaste. Dessa socialdemokratiska åtgärder och eftergifter, framdrivna och påhejade av borgerligheten och särskilt storkapitalet, trängde socialdemokratin allt djupare in i att ytterligare föra Sverige bort från svenska folkets intressen och svensk demokrati i händerna på utländsk inblandning och inflytande över svenskarnas levnadsbetingelser. EU-medlemskapet skulle nu bli svenska folkets välsignelse och frälsning.

Tony Blairs nya bok "Min dröm" utgavs på svenska och socialminister Lars Engqvist drog en belysande parallell till Per-Albin Hansson: Tony Blairs stora betydelse i likhet med P-A Hansson ligger i att Tony övertygade partiet (Labour) och P-A övertygade den svenska socialdemokratin om att nationalisering av företag inte leder till välfärd.

Efter den mallen har socialdemokratin och labour vandrat sin ökenvandring mot ökad välfärd – välfärd för vem?