Björn Afzelius

är död

Expressen ägnade Afzelius tre sidor, Aftonbladet vräkte på med sex, där bland annat den gamle maoisten och numera strikt anti-kommunistiske journalisten Göran Skytte hycklande betonar sin vänskap med den döde sångaren.

Det är en hyllning Afzelius själv inte skulle ha uppskattat. Björn Afzelius stod under hela sin verksamma tid på politikens vänsterkant. Han lämnade den aldrig även om hans belackare tyckte att det var underligt att han förpackade sina politiska texter i något som kunde liknas dansbandsmusik. Detta till skillnad från den gamle vapendragaren Mikael Wiehe, som med åren blivit allt mindre uttalat radikal och istället politiskt spetsfundig på ett ibland oerhört svårtytt sätt.

Afzelius skapade den raka, tydliga, politiska musiken och han förpackade den i ett lättsmält omslag. Det var Afzelius som var den rake och okomplicerade politiske tänkaren och det gick igen under hela hans verksamhet. Kanske sviktade Afzelius av och till om ledarna för den politiska riktning han hyllade, kanske förstod han inte alltid de åtgärder som för en bred allmänhet kunde tyckas märkliga, men som för insatta i den hårda politiska kampens verklighet var riktiga och precisa.

Kanske sviktade Afzelius där. Men han sviktade aldrig om den politiska riktningen han gjort till sin egen: socialismen. Afzelius raka politiska tänkande manifesterades redan under duon Afzelius och Wiehes tid som ankare i den progressiva rörelsens musikaliska flaggskeppp, Hoola Bandola Band (gruppens namn togs från det stridsrop de upproriska myrorna utstöter i en tecknad Kalle Anka-film). Gruppen bildades 1970, i efterdyningarna av den stora studentrevolten och de sociala spänningarna som kulminerade 1968. Redan på omslaget till den allra första LP-skivan utskiljer sig Afzelius : medan kollegorna i gruppen klätt ut sig till Stålmannen, en gammal polis, en kines, jultomten med mera, står Afzelius där i - kostym och slips.

En vanlig människa i en ovanlig roll.

Paret Wiehe och Afzelius skapade tillsammans lysande politisk musik. I "Kung Keops pyramid" konstaterar Wiehe och Afzelius:

"Men det verkar som om det i varje tid

och i alla sorters folk

finns några som vill bygga pyramider

Där de själva sitter överst

och har makten i sin hand

medan de som jobbar nedanför de lider

Men om de där uppe i det blå

inte längre vill förstå

eller föraktar alla de som ger dem mat

skall pyramiderna till sist bli deras grav."

Och i "Juanita", den hittills oöverträffade hyllningen till de svenska och internationella kämparna för Spaniens sak, en sång som förde ut den här av många bortglömda och bortträngda delen av svensk arbetarhistoria till stora grupper, skriver Afzelius om turister i det då fascistiska Spanien; två unga bröder vars far en gång kämpat i Internationella brigaden. På stranden möter de en gammal kvinna som en gång älskat deras far.

"Så ge er av

jag är trött på era svängar

Ni fördröjer bara frihetens stund

Ni borde veta,

att turisternas pengar

är som honung

i förtryckarnas mun."

Afzelius ger i samma sång en förhoppningsfull vision om den politiska kampen:

"Men även hjältar blir gamla

och får hoppas att de yngre vill ta vid."

Björn Afzelius höll under hela sin verksamma tid kvar vid den politiska kampens vikt: i varje aktuell fråga tog han ställning för eller emot. Han agerade och agiterade, han reste runt och samlade in pengar samtidigt som han förde ut ett politiskt budskap som hela tiden var rakt och enkelt: det finns rätt och fel och man måste ta ställning - det går inte att placera sig själv mitt emellan, inte heller att sväva ut i något slags eget politiskt tänkande med inslag av än det ena, än det andra och därigenom likt en struts gömma huvudet i sanden undan den påtagligt politiska verklighet som rasar runt omkring.

Nu har denna politiskt-musikaliska röst tystnat för gott, och det är en stor förlust inte bara för den del av den progressiva musikrörelsen som ännu finns kvar, utan också för den svenska politiska vänsterrörelsen.

Kanske är det bästa eftermälet till Björn Afzelius, utan några jämförelser i övrigt, några rader ur Hoola Bandolas "Victor Jara". Sången skrevs som en hyllning till den 1973 så brutalt mördade chilenske poeten och sångaren.

"Det finns många som gör konster och krumsprång

för de som har makten

och det finns många som fjäskar

för smulor från de härskandes bord...

....de förtvivlade säger att döden är lika för alla

men det är sannare att säga

att man kan dö som man har levt

och att dö för förtjänst

väger lätt som en fjäder

men att dö för sitt folk

det väger tungt som en sten".

Björn Afzelius sånger och den musik han skapade själv och tillsammans med Mikael Wiehe kommer att leva länge, länge än. De är redan på väg att bli en omistlig del av den svenska musikskatten.

Kalle Svensson

RIKTPUNKT NR:3