Svensk film upptäcker 90-talskrisen - men förstår inte
Daniel Alfredsons senaste film, Tic tac, visar en ovanligt realistisk bild av ett Sverige i djup kris och är i både innehållsligt och formellt hänseende en spännande nyhet. Tyvärr har gruppen bakom filmen inte haft kunskaperna eller modet att gå in på orsakerna till det samhällsförfall de skildrar. Resultatet är en ofullgången skildring, en bildberättelse utan sammanhang och perspektiv.
Tic tac består av en rad småberättelser, små krisberättelser. En invandrare blir misshandlad av skinnhuvuden. En förbittrad tonåring försöker sätta eld på en skola. En polis skaffar sig en ny lägenhet på i högsta grad olaglig väg. Ett ungt hushåll blir av med sitt sparkapital och måste lägga sin planerade emigration på hyllan.
Filmskaparnas utgångspunkt har av allt att döma varit den fragmenterade bilden av den svenska 90-talskrisen som dagligen förmedlas av kvällstidningar och nyhetssändningar i TV och radio. Men Alfredson och hans kompisar har inte nöjt sig med snuttebilden. Tic tac vittnar om att de försökt tränga under ytan och upptäcka människorna och historierna bakom nyhetsnotiser och löpsedlar.
Ämnesvalet är spännande och skildringen är i ovanligt hög grad fri från floskler och sensationsmakeri. Men det intressantaste är själva framställningen, formen. Händelser och personer presenteras för publiken på samma sätt som i kvällspress ochTV, det vill säga som fragment, detaljer, för att så småningom sättas ihop till en mera sammanhängande bild av ett samhälle i upplösning.
Det här formexperimentet är på en gång filmens styrka och dess svaghet. En styrka därför att det gett filmgänget möjligheten att sy ihop ett slags formmässig helhet av de småberättelser som filmen består av. En svaghet därför att den helheten är rent formell, därför att helheten ligger i formen och inte i innehållet. Resultatet är en bild av 90-talskrisen, fast vi egentligen skulle behöva se en berättelse.
Den stora nackdelen med en bild är att den inte har varken före eller efter. Varken historia eller sammanhang kan framställas på ett enstaka fotografi. I så fall måste man ha flera bilder eller en tydlig referens till något utanför bilden, en text eller ett minne eller något annat som kan ge bilden en bakgrund och ett sammanhang.
Verkligheten är precis tvärtom. Den är "kontingent", som det heter på filosofispråk. Den vimlar av sammanhang och historia. En samhällskris är ett oerhört påtagligt exempel på det. Den sociala kris som det svenska samhället befinner sig i har till stor del sina rötter i 90-talets massarbetslöshet och den fattigdom som denna fört med sig. Arbetslösheten har i sin tur sina rötter i de kapitalistiska ägarförhållandena, profitkvotens fallande tendens, efterkrigskonjunkturens slut och politikernas oförmåga att handskas med kapitalismens kris. Bland annat.
Alla de här sammanhangen kan återges och förklaras i en artikel eller en bok. Men inte på en enstaka bild. Däremot är det fullt möjligt att visa dem på film. I en film fogas den ena bilden till den andra i en lång följd så att den i princip kan återge lika mycket sammanhang och historia som en roman eller en avhandling.
När jag säger att Tic tac är en bild snarare än en berättelse så menar jag det just i den meningen att storyn saknar sammanhang och historia. Trots att filmmediet tillhandahåller de tekniska förutsättningarna för en skildring av både händelseförlopp och bakgrund/orsaker så fogas de många små krisberättelserna i Tic tac aldrig ihop till en större berättelse, en berättelse om den stora krisens, samhällskrisens, sammanhang och historia.
Filmen visar upp en social verklighet som många känner igen, antingen genom egna erfarenheter, andras berättelser eller genom massmedierna. Och det är bra. Det är svårt att få tag i bostäder, särskilt i Stockholms innerstad. Poliser har taskigt betalt och samhällsmoralen börjar bli anfrätt. Livet är svårt, trist och utsiktslöst för en väldig massa människor, och många drömmer bara om att få komma bort. Ungdomarna känner sig förrådda och övergivna och fascisterna håller på att ta över våra gator.
Så här ser det ut i det svenska samhället år 1997, och det är bra att det börjar gå upp även för kulturen. Men alla de här krisfenomenen har sina rötter i mycket konkreta och fullt gripbara ekonomiska, sociala, politiska och klassmässiga förhållanden som också borde komma med i en krisfilm.
Och varför finns inte krisprofitörerna med på ett hörn? Pengarna som togs från löntagare och pensionärer gick ju inte upp i rök. Skolans, sjukhusens och socialförsäkringens kapital hamnade i fickorna på de rikaste hushållen. Vård och utbildning omsattes i aktier och statliga skuldpapper. Det här är ju också en del av krisen. Varför får det inte också plats i krisbilden?
Svaret är att då skulle krisen inte verka som ett mysterium längre. Krisen skulle framträda som en kris inte bara i folkhemmet utan i det kapitalistiska systemet. Och som ett samhällsproblem som kan lösas. Biopubliken skulle bli konfronterad med klassklyftor och kanske till och med klasskamp. Och i så fall skulle krisfilmen bli kontroversiell. "Politisk". Och det vågar svensk film inte vara. Än.
Mats Loman