Rysk roulett
Folket plundras för tredje gången
I de föregående två delarna av denna serie har Leo Mayer och Fred Schmid (Unsere Zeit) beskrivit det stora rövartåget som den "fredliga övergången till kapitalismen" i Ryssland innebar (se Riktpunkt nr 17 och 18). Här publicerar vi del 3 som avslutar serien.
Även staten och därmed den offentliga sektorn har av denna regering och dess nyliberala rådgivare drivits i armod. I och med utförsäljningen av den lönsamma kärnan av den statliga ekonomin berövade sig staten inte bara sin förmögenhet, utan även sina centrala inkomstkällor. Under sovjettiden härstammade statsbudgetens lejonpart från de statliga företagens vinster. Från den nya oligarkin och deras bolagshärvor där-emot har man drivit in mindre och mindre. Detta har dessa först av allt lärt sig av sina västliga koncernförebilder: hur man undviker skatter och för ut vinsterna utomlands. Dessutom ordnade deras kontakter i Jeltsin-klicken större skattelättnader och förmåner för dem än ens varit brukligt i de flesta västliga länderna. Och från den utarmade befolkningen kan staten knappast förvänta sig några större skatteinbetalningar, varken nu eller framöver.
1992 tog staten in 25 procent av bruttonationalprodukten genom skatter. 1997 hade skatteandelen sjunkit till 8 procent! Självklart innebar det minskad offentlig konsumtion, staten köpte allt mindre varor och tjänster. En viss period kunde detta gömmas bakom ökande statliga skulder, men det betydde också stigande räntor och återbetalningskrav - och så rasade korthuset. Och statens förmögenheter, som hade slumpats bort för en spottstyver, hamnade hos samma koncerner som nu lånade ut pengar till staten. Som med en tidsmaskin genomfördes och tillspetsades på det viset den process som i de västliga industriländerna hade utvecklats under årtionden och där ännu inte lett till samma brutala polarisering av samhället som i Ryssland. En exempellös ackumulation av rikedom, som skapar ett hav av elände och armod.
Augusti 1998: skuldfälla och spekulationsdöd
Som följd av stagnerande konjunktur på den inre marknaden och de rikas kapital- och skatteflykt ökade statsskuld och underskott. Statens inkomster minskade. Dessutom genomförs nästan 80 procent av affärerna som byteshandel - vara mot vara, anmärker centralbankchef Geratsjenko. Det gör det svårt att dra in skatter, måhända i form av naturalia.
Räntor på statsobligationer, som förföll till betalning, kunde allt mindre betalas genom statens inkomster, utan betalades med ytterligare nationella och internationella lån och ytterligare utförsäljning av statsförmögenheter. Den ödesdigra spiralen neråt roterade allt fortare.
Skulderna i form av GKO - statsobligationerna - nådde på sommaren 1998 omräknat ca 340 miljarder kronor, 30 procent hölls av utlandet. Räntorna gick i slutet av juli upp till 150 procents gränsen. Regeringen var tvungen att varje vecka få ihop i genomsnitt omräknat 6,9 miljarder kronor bara för att betala rubelskulder och -räntor. "Bara för att kunna betala räntorna för de hittills utgivna statsobligationerna skulle staten behövt mer än 40 procent av den löpande budgeten", bedömer Alexander Livsjiz, rysk finansminister 1996-97 i en intervju med tyska Spiegel (24.8.98)
De inhemska långivarna och de internationella investerarna fick allt starkare känslan att detta inte skulle kunna fortsätta så länge till. De började att avveckla sina lån. Den ryska staten satt fast i lånefällan. Fondernas ökända spel började: man spekulerade med att rubeln skulle devalveras. Det var klart att centralbanken med sina tunna valutareserver inte skulle klara att hålla emot någon längre tid. På stormiga handelsdagar tvingades banken att stödköpa rubel för upp till 500 miljoner dollar. Guld- och valutareserverna, som i slutet på 1997 ännu var uppe vid 25 miljarder dollar, smälte inom kort ihop till 10 miljarder. Inte heller IVF:s "räddningsaktion" kunde längre undvika kraschen. Första utbetalningen av 22,6 miljarder dollar-lånet syftade i princip till att finansiera det nationella och internationella finanskapitalets växlingsaktioner. IVF skulle lika bra kunnat transferera pengarna direkt till oligarkins och de västliga finansinstitutens utländska konton. Den 17 augusti gick luften ur centralbanken och regeringen. Tre dagar tidigare hade Jeltsin försäkrat: "En devalvering av rubeln kommer inte på fråga. Och här fantiserar jag inte, utan allt är uträknat."
Ny inflationsvåg och bankdöd
Rubeldevalveringen har för befolkningen förödande följder. På grund av det starka importberoendet, särskilt på livsmedelssektorn, är drastiska prisuppgångar oundvikliga, eftersom importen blir dyrare i takt med devalveringskvoterna. Omvänt har ryska exportörer knappast någon nytta av devalveringen, eftersom de har stora utlandsskulder. Avgörande är om deras omsättning i valuta är större än deras ränteskulder i främmande valutor. Dessutom finns det en hel rad ryska företag - särskilt på telekommunikationsområdet - som har stora skulder i utländsk valuta (på grund av inköp av högteknologi), utan att de har valutainkomster. Prisstegringarna eskalerar ytterligare, när regeringen åter sätter fart på sedelpressarna för att kunna betala en del av sina skulder.
Ungefär en fjärdedel av alla ryssar hade fram till denna sommar pengar på banken. Till slutet av juli hade de sparat ihop omräknat ca 30 miljarder dollar på sina konton, 80 procent av detta i rubel.
När priserna går upp med 100 procent och mer är dessa pengar snart inget värda.
Om nu spararna överhuvudtaget kommer åt sina pengar. En stor bankdöd håller nämligen på att ta fart. Man antar att efter en 90 dagars skonperiod ca 1 000 av Rysslands 1 600 banker kommer att stängas. T o m fem av de största bankerna hotas av konkurs. Bland de överlevande bankerna kan man räkna med en våg av fusioner. Utan hjälp utifrån kommer inte ens många av de stora bankerna att klara sig. Men hittills har utländska medborgare ingen rätt att köpa ryska kreditinstitut. Säkert kommer även detta att ändras.
Från banditkapitalism till seriösa företagare
Utrensningskrisen på den ryska banksektorn ligger inte så långt från Jeltsin-regimens och IVF:s intressen. I deras "rereformprogram" ingår installeringen av ett effektivt banksystem, med färre, men betydligt större banker där också det internationella finanskapitalet kan köpa in sig.
Man kan utgå ifrån att hand i hand med denna process följer en strukturell utrensning i den ryska maffia-ekonomin. De små rövarbaronerna och skojarna, som tillägnat sig egna banker för att placera sina vinster och byten, kommer säkert till stor del att knäckas av denna finans- och valutakris. Överlever gör de stora oligarkikarteller som de av Boris Beresovskij, Vladimir Potanin, Michail Friedman, Wagit Alekperov, Vladimir Gusinskij m m, som på nytt kommer att dela upp sina maktområden och som kommer att gå stärkta ur denna process. De och de stora i den ryska maffian formerar sig till landets storbourgeoisie och lämnar starttidens rövarstil bakom sig - inte minst genom allianser med det internationella kapitalet. Så kommer den ryska banditkapitalismen att ömsa skinn och bli det internationellt uppskattade ryska storkapitalet - efter samma mönster som en gång i tiden den amerikanska Rockefeller-kapitalismen.
Men trots detta kommer det ryska storkapitalet förmodligen under överskådlig tid att stå i skuggan av och vara beroende av det stora västliga transnationella kapitalet. De har helt enkelt kommit för sent, de saknar internationell förgrening. Deras funktion i det internationella kapitalets system kommer att vara att tillsammans med Jeltsinregimen garantera stabila polit-ekonomiska förhållanden och utforma Ryssland till en säker inkomstkälla för det internationella kapitalet. "Fortsättning och fullbordande av reformprocessen", lyder nyckelrollen i Västs koncept, som alla indragna politiker och rådgivare åter och åter upprepar. Endast under denna förutsättning kommer IVF att utbetala fortsatta lån. Detta underströk Clinton vid sitt besök i Moskva i september i år: "Amerika och den internationella gemenskapen kommer att fortsätta ge bistånd, om Ryssland går vidare på reformvägen". Samma budskap, bara betydligt fränare, överlämnade IVF, när regeringen i Moskva bekantgjorde sitt krisprogram: Enligt IVF fanns för många sociala löften och för lite av "reformer" - penningtillflödet skulle stoppas tills detta var reparerat.
Fortsatta "reformer" enligt IVF:s krav betyder fortsatt avreglering och privatisering, budgetstabilisering genom slopade sociala utgifter samt ökade skatter för massorna. En central punkt i "reformprogrammet" är den fortsatta utförsäljningen av naturresurserna och av lönsamma statliga företag. Redan innan kraschen hade regeringen lovat IFV att privatisera 2000 "strategiskt" viktiga företag, som staten ursprungligen ville behålla själv. Bland dem finns de sista stora bitarna av energisektorn.
Denna privatisering kommer nu med all säkerhet att forceras, inte minst för att kunna betala förfallna räntor utomlands. Skulle Ryssland inte betala sina skulder, skulle det på åratal bojkottas av de utländska investerarna.
När det nu gäller att sälja ut rättigheterna på olja, gas, guld och diamanter kommer transnationellt kapital ännu starkare att stå i kö än tidigare.
Ett exempel är plundringen av olje- och gasförekomsterna på ön Sachalin i Fjärran Östern, där de viktigaste internationella oljegiganterna är med i spelet och i olika konsortier snällt jobbar tillsammans:
Sachalin 1: Exxon, Sodeco (Japan), Rosneft (Ryssland);
Sachalin 2: Shell, Marathon (USA), Mitsiu, Mitsubishi,
planlagd Sachalin 3 och 4: Mobil och Texaco har anmält intresse.
Rosneft, den enda ryska koncernen som på Sachalin får vara och borra och utvinna olja, är samtidigt den sista statliga oljekoncernen. Men även den står redan på regeringens försäljningslista. Shell, Gazprom och Lukoil har tillsammans lagt ett bud. I januari 1998 fusionerade de ryska oljekoncernerna Yukos och Sibneft till oljegiganten Yuksi, som har hand om världens största oljereserver och enligt oljeproduktionen är världens tredje största mineraloljekoncern. Även Yuksi hoppas att få köpa när statliga Sibneft privatiseras. Om så behövs, kan koncernen ta med något amerikanskt bolag i affären.
Den ryska energimarknaden står inför gigantiska investerings- och omstruktureringsuppgifter i miljarddimensioner, men oligarkerna saknar pengar för detta. Detta gäller främst Gazprom, världens största gaskoncern, som förfogar över ca 40 procent av jordens gasreserver. De stora västliga energijättarna har redan sedan flera år siktat in sig på Gazprom, men hittills har affären varit ett nummer för stort för dem. Värdet på Gazprom beräknas till mellan 250 och 800 miljarder dollar.
Tydligen anser man i Väst att tiden nu är mogen för affär. I alla fall krävde IFV redan 1997 en omstrukturering av de ryska monopolen, bland dem Gazprom. Rysslands tidigare energiminister Kirijenko (!) skulle som "reformbenägen" regeringschef stycka upp dessa monopol och storföretag för att underlätta utförsäljningen. Det var helt uppenbart en uppgift som han i strid mot oligarkin och Gazprom-makthavarna inte klarade.
Vid avvecklingen av världens största energigigant Gazprom finns det tydligen dessutom en intressekonflikt mellan de europeiska energi- och oljekoncernerna och de US-amerikanska. Royal Dutch/Shell, BP och franska Elf planerar för stora kooperationsprojekt i Ryssland, berättar tyska Handelsblatt (28/29.8.98) Shell har på hösten 1997 inlett ett brett samarbete med Gazprom. Och BASF:s dotterbolag Wintershall har redan från början på 90-talet ett Joint Venture med Gazprom på gång. Gazprom har en andel på 35 procent i Wintershells dotterbolag Wingas.
Både Wingas och den tyske konkurrenten Ruhrgas, som även den importerar gas från Gazprom, varnar för en sönderslitning av Gazprom, som tydligen IVF är angelägen om, eftersom både de och den ryska regeringen tror att man då kan få större vinst. För IVF verkar styckningen viktig för att underlätta för US-amerikanska koncerner att komma in i affären, och i enlighet med dessa planer ställer IVF sina ekonomiska krav. Så bekymrade sig Wintershell-chefen Detharding: "Det verkar som om lånen, som Ryssland under senare tid har fått från institutioner som IVF och Världsbanken, är knutna till villkoret att ge västliga bolag tillgång till Gazprom-systemet." (Handelsblatt 28/29.8.98)
Det västeuropeiska intresset för Gazprom har sin förklaring i faktumet att denne gas-gigant levererar 30 procent av Västeuropas gasbehov. Det är ett beroendeförhållande som USA ifrågasätter. Så kritiserade Världsbankens president James Wolfenson på världsenergikonferensen i oljestaden Houston, Texas: "När gruvarbetare blockerar järnvägsspåren i Ryssland, är alla fördragen inte värda papperet de står skrivna på".
Utgången för Gazprom-pokern är oviss. Säkert är däremot att de multinationella västliga storkoncernerna snart kommer att ha tillgång till de ryska gaskranarna. Strax innan kraschen i augusti meddelade Interfax, att staten bjöd ut de första 5 procenten av sin 40-procentsandel i Gazprom till ett startpris på 1,65 miljarder dollar. Även till västliga intressenter.
Ryssland kommer i det internationella kapitalets nätverk framöver att tilldelas rollen som en global energi- och råvaruleverantör på nivån av de s k tröskelländerna, d v s tidigare u-länder på väg in i industrivärlden som t ex Sydkorea. De ursprungliga expansionsvisionerna om en "megamarknad" eller "tillväxtmarknad" som i början förknippades med kapitalismens införande i Ryssland, visat sig vara ett Fata morgana. Efter Sydostasien spricker därmed även den andra expansionsutopin för det stora finans- och industrikapitalet på jakt efter investeringsmöjligheter, vilka ska ge dem ännu större avkastning.
Men även de omedelbara konsekvenserna för finansvärlden och därmed för den reella ekonomin är tydligen större än hittills erkänt. Det blir allt tydligare, att den rådande labila världskonjunkturen bortfallet av endast några få exportprocent kan bli droppen som får fatet att rinna över. Eller i klarspråk: som får spekulationsbubblan att spricka. I Ryssland har det internationella spekulationskapitalet uppenbart fått betala lärpengar. IVF klarade denna gång inte av, som i fallet Mexiko 1994/95 och i fallet av de s k tigerekonomierna, att installera ett skyddsnät och köpa ut de västliga bankerna och investeringsfonderna. För första gången har ledande investeringsfonder och banker förlorat påtagliga belopp p g a att en stat som låntagare blev betalningsoförmögen. Storspekulanten Soros Quantumfond erkände omedelbart efter att ryska regeringen ställt in betalningarna en förlust på två miljarder dollar. Stora och små banker, som varit med och hållit den ryska rouletten i gång och som tog hem stora vinster, har nu ramlat ner i ett djupt rubelhål.
I mitten av september tvingades 14 internationella storbanker under avgörande deltagande av USA:s centralbankchef Greenspan till hjälpinsatser för att förhindra en konkurs för de amerikanska LTCM-fonderna och därmed en finansiell jättekrasch med globala konsekvenser. Det var en ögonblickslösning. Den reella krisen finns kvar.
BH