Ryssland
I förra nummer inledde Riktpunkt en artikelserie om sammanhang och bakgrund till den kaotiska situationen i Ryssland. Här följer del 2 av denna serie som är skriven av Leo Mayer och Fred Schmid i DKP-tidningen Unsere Zeit.
1995 krävde IVF att Ryssland skulle stoppa finansieringen av budgetunderskotten med hjälp av centralbankskrediter, d v s genom att trycka upp fler rubel. På det viset skulle inflationen hållas tillbaka. Budgetunderskotten skulle framöver finansieras med statsobligationer och räntorna för dessa skulle betalas ur statens budget. Men både inländska banker och utländska finansinstitut var i princip endast beredda att ge korttidslån med höga räntor. Så finansierade staten sin verksamhet med att ge ut korttidsobligationer, s k GKO. När de efter kort löptid förföll till betalning, lades nya GKO upp, oftast med ännu högre räntor. Den ryska staten erbjöd 30 procent, 1996 gick det så långt som till 100 procent.
Samtidigt kopplades rubeln till dollarn, med vissa marginaler på +/- 15 procent: 6,1 rubel för 1 dollar. Också detta skulle hålla tillbaka inflationen och garantera värdestabilitet för utländska investerare.
En annan sorts affärer
För ryska banker och det internationella finanskapitalet började nu en annan sorts affärer bli mycket intressantare: De tog upp lån i främmande valutor till relativt låga räntor, växlade dessa till rubel och köpte med dessa korta statsobligationer (GKO) med hög ränteutdelning. Så kom det sig att de tio största bankerna på våren 1998 på sina passivsidor redovisade 28 procent skulder i främmande valutor - något som de senare betalade dyrt.
För den reella ekonomin, produktionen, där man inte tillnärmelsevis kunde åstadkomma samma avkastning, ströps på detta sätt investeringarna. Lån för investeringar blev så dyra att ingen hade råd med dem. När de effektiva räntorna går upp till 100 procent tvingas t o m räntabla företag till kapitulation.
Likviditeten, betalningsförmågan, i hela landet kom i kläm.
Presidentval 1996:
Bovar håller ihop...
Med gemensamma ansträngningar lyckades IVF, västliga regeringar och den inländska maffian och oligarkin att få Jeltsin återvald till president. Chef och koordinator i valkampen var f d vice ministerpresident och privatiseringsminister Tjubais. Med en makalöst dyr valkampanj enligt amerikanska mönster höll de sin man kvar vid makten. Det var framför allt en mediavalkamp: månaderna innan kampanjen hade den ryska maffian köpt upp nästan alla media.
Pengar och annat stöd kom från väst. I febr 1996 beviljade IVF ett lån på 10,2 miljarder dollar, som t o m av borgerliga media bedömdes som "rent politiskt". IVF-presidenten Camdessus försökte inte ens att dölja det: I en intervju i tidningen Izvestija antydde han att IVF-lånet skulle säkra Jeltsins återval, eftersom denne i Väst ansågs vara den ende garanten för fortsatta reformer i Ryssland. Samtidigt klargjorde IVF att lånet skulle omprövas i fall att Jeltsin förlorade valet.
Tysklands kansler Kohl snålade inte heller med skattebetalarnas pengar för att hjälpa sin "gode vän" Boris. I febr 1996 överlämnade han ett valkamptillskott i form av ett lån på 4 miljarder mark. Storborgerliga tyska Handelsbladet sammanfattade 23/24.2.1998: "Bara de omedelbart före och under presidentens valkampturné förra veckan utdelade pengar summeras till 9-16 miljarder dollar."
Med dessa pengar kunde Jeltsin betala innestående löner och utfästa vallöften för miljarder. Den amerikanske kongressledamoten McDade: "Några första delbetalningar kommer att utbetalas, så att Jeltsin i maj och juni kan berätta för väljarna med vilken beslutsamhet industriländerna och de internationella finansorganisationerna står bakom honom." (SZ, 26.2.1998) Och planen gick i lås, Jeltsin återvaldes. USA-president Bill Clinton talade om "demokratins triumf" och rekommenderade segraren "att ta en god skål för det".
...och bovar slåss:
Efter valet ska notan betalas
Efter valet skulle notan betalas. IVF anmälde sina krav delvis redan under valkampen. Valkampkrediten hade kopplats till villkoret att upphäva exporttullarna på gas fr o m 15 mars 1996 och på olja fr o m 1 juli 1996. Därmed berövade sig regeringen en viktig inkomstkälla. Utöver detta var lånet villkorat till en minskning av budgetunderskottet, och fortsatta ekonomiska förändringar, däribland uttryckligen fortsatt privatisering.
Ekonomiprof Charles Wyplosz från Geneve Universitet, 1994-1997 ekonomisk rådgivare för den ryska regeringen, säger i en intervju i tyska Süddeutsche Zeitung (SZ) (29/30.8.): "I och med sitt återval blev Jeltsin så att säga ägd av ekonomi- och finansintressen. Sex månader före valet avsåg hela 6 procent av väljarna att rösta på honom. Sedan startade han en mycket effektiv valkamp. Det kostade en förmögenhet, och den ställdes till förfogande av bankerna och industriföretagen. Efter segern sade hans vänner förstås: Glöm inte vem som har gjort dig till kung. Sedan dess är regeringen i handen på några få människor."
Och dessa tog kungligt betalt efter Jeltsins återval. "I Jeltsins regering dominerar nu finanskapitalet - en god chans för privatiseringens andra steg" lydde rubriken i Deutsche Wirtschaftswoche (DW) (31.10.96) efter regeringsbildningen i Moskva. Tjernomyrdin förblev ministerpresident, tidigare chef för den allsmäktiga Gazprom, där han tydligen själv äger några procent av aktiekapitalet. Till chefen för president-kansliet utsåg Jeltsin sin kampanjledare och f d privatiseringsminister Tjubais, den av ryska befolkningen mest hatade mannen. Till vice ministerpresident avancerade Vladimir Potanin, herre över Rysslands största privatbank (Uniximbank). I hans uppgifter ingick ansvaret för ekonomiska frågor och förhandlingarna med IVF.
"Allt tyder på att den förestående privatiseringen blir ännu mera kriminell än den bakomliggande", varnade Moskvas borgmästare Jurij Lusjkov, en uttalad fiende till Tjubais. "Som vanligt kommer staten endast att få några smulor efter dessa privatiseringar, folket kommer fortsätta att leva i misär", sade han, ochså blev det.
Denna privatiseringsvåg handlade om de fetaste statsföretagen, bland dem sex oljebolag, landets största försäkringsbolag Rosgosstrahk och telekommu-nikationsmonopolet Svjasinvest.
Sin främsta polit-ekonomiska uppgift såg Potanin följdriktigt i att tillskansa sig ett majoritetspaket i oljekoncernen Sidanko. Dessutom utverkade han för sitt företag Norilsk Nickel skattebefrielse på flera hundra miljoner dollar. Hans största deal blev emellertid Svjasinvest. När det första 25-procent-aktiepaketet av ryska telemonopolet auktionerades ut, gick det - i samröre med Tjubais - till honom. För att ro denna 1,875-miljarder-dollars kupp i hamn, slog Potanin sina påsar ihop med storspekulanten Soros och Tyska investeringsbanken Morgan Grenfell (Deutsche Bank) och Morgan Stanley. Men i striden om de fetaste privati-seringsbitarna hamnade de ryska rövarbaronerna i luven på varandra. Enigheten, som de visat upp för att få Jeltsin återvald, sprack. Striden utkämpades i media - och Tjubais tvingades till reträtt.
Kritiken om sammanflätningen av staten med en liten klick profitörer biter inte på Potanin. Han betraktar detta som den ryska varianten av "den tyska efterkrigsmodellen på nära kooperation mellan bankerna och näringslivet."
Mellanrapport 1988
Den ryska ekonomin gjordes över en natt om till renodlad marknadsekonomi och utsattes för världsmarknadens mördande konkurrens. På grund av den relativt låga produktiviteten, sina förrädiska rådgivare från nyliberalismens skolor och IVF:s dubbelbottnade "gåva" hade de på detta område inte den minsta chans. I branscher, där de skulle kunnat konkurrera - stål, textil, enkla industriprodukter, verkstadsindustri - diskriminerades de dessutom genom de västliga industriländernas och speciellt EU:s importrestriktioner.
Nämnvärda exportmöjligheter fanns endast på energisektorn (gas och olja) och råvarusektorn. Med ökningen av exportvolumen på detta område bidrog Ryssland med sin del till överproduktionen på världsmarknaden, vilket hämnade sig med fallande energi- och råvarupriser. Priset för 1 barrel råolja hade i aug 1998 fallit med 43 procent jämfört med 1996 års genomsnittspris, och prisindex för gas är kopplat till råoljans. Råvaruindexet låg 1998 14 procent lägre än 1996, på lägsta nivå på 20 år. Dessutom befinner sig dessa näringsgrenar till största delen i handen på den ryska oligarkin, som knappast betalar några skatter alls och som för ut den största delen av sina valutainkomster utomlands.
Total och oskyddad världsmarknadsintegration betyder under dessa förutsättningar inte bara chanslöshet på den internationella marknaden, utan den leder också ovillkorligt till ruinen av den inre ekonomin. Även på inrikesmarknaden tvingades företagen att producera till världsmarknadens betingelser för att kunna konkurrera. Annars kunde de inte hävda sig mot importen från transnationella koncerner och handelskedjor. I de västliga industriländerna som t ex Sverige fanns det under decennier skyddstullar.
Tysklands ex-kartellämbetschef och Ryssland-rådgivare Wolfgang Kartte i en Spiegel-intervju (14.9.1998): "När jag vid den tiden krävde detta (skyddstullar-förf), möttes jag av häftig kritik från västliga exportörer. Även i Bonn fick jag rättfärdiga mig". I Ryssland avspelade sig samma scenario som i f d DDR efter murens fall: Öst deklarerades till oinskränkt marknad för västkoncernerna. Och precis som i Östtyskland lades också i Ryssland den största delen av den inhemska industrin ner. Konsekvensen blev en sjuårig krympningsprocess av ekonomin, vilken med all sannolikhet åter kommer att accelerera i år och nästa år.
I dag produceras i Ryssland inte ens hälften av 1998-års varor och tjänster. Industrikapaciteten utnyttjas endast till ca 40 procent. T o m de enklaste livsmedlen som yoghurt importeras, eftersom det p g a den fasta växelkursen hittills är billigare än den inhemska produktionen. Enligt uppgifter från dåvarande ministerpresident Kirijenko importerades före den 17 aug 70 procent av maten i de ryska regionerna och 90 procent av maten i Moskva.
Wolfgang Kartte beklagade: "Väst har i Ryssland använt sig av samma koncept, som tidigare krossat utvecklingsländer: råvaror och know-how billigt ut, färdiga produkter dyrt in. Det skulle vara mycket bättre, om vi investerade i den ryska industrin. Men det fungerar inte, bortsett från några modiga småföretagare". (DW, 21.8.1998)
Men det handlar inte bara om det. Ryssland-krisen är av den typen som närmast är exemplarisk för en underkonsumtionskris. Låt oss påminna om Marx "slutliga orsak för alla kriser": "...Massornas armod och konsumtionsinskränkning..." Ryssland har drivits in i armod och konsumtionsinskränkning på två vägar:
Hyperinflationen förintade under några få år massornas befintliga välstånd och därmed massornas köpkraft. Den ledde till en exempellös omfördelning och polarisering av privat armod och rikedom. De nyrika skaffade emellertid pengarna utomlands, importerade lyx och dyra konsumtionsvaror och levde upp rikedomar i de internationella Jetsets centra eller investerade i utländska fastigheter. Magasinet Spiegel berättade den 3.8.1998: "27 linjeflyg och 36 charterflyg transporterade varje vecka ca 15 000 besökare från OSS (f d sovjetrepublik-erna-red), främst från Ryssland, till Förenade Arabemiraten. Enligt uppgifter från Gulf News gör de i genomsnitt av med 2 000 dollar dagligen." Enbart i Arabemiraten! Pengarna bakom denna efterfråga och alla de stora konton som hopats utomlands saknades i resenärernas hemländer, både i efterfrågan och som investeringar. Bristande efterfrågan i landet, minskande export och en enorm ökning av importen ledde till att kapaciteten allt mindre utnyttjas, till arbetslöshet och slutligen armod som under tsartiden. En femtedel av befolkningen (30,7 miljoner människor) levde enligt sommarens uppgifter under exi-stensminimum. Sedan dess har siffran stigit ytterligare. Reallönerna låg med ca två tredjedelar under 1990 års nivå, i den mån de har utbetalats.
(Fortsättning i nästa nr)